att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 jan. 2014

New Ways To Kill Your Mother. Writers and Their Families, Colm Tóibín


”A happy childhood may make good citizens, but it is not a help for those of us facing a blank page.” Det är författaren Colm Tóibín som nyttjar ett understatement så vackert i en essä om sin kollega Hugo Hamilton, och det är alltid författaren som skriver i de essäer som samlats i volymen New Ways To Kill Your Mother. Writers and Their Families.

Enligt auktoriteter i ämnet existerar inte den olyckliga barndomen: barn kan ha dåliga stunder, men barndomen kan bara vara lycklig. Fast det är ju bara trams. Enligt Tóibín behöver i alla fall författaren ett förråd av olyckliga inslag, och det som binder ihop hans texter om olika författare är familjerelationerna, utan att han behöver ägna sig åt strikt självbiografiska läsningar.

Det som också utgör ett fundament i boken, det som gör den konsekvent, är hur Tóibín hela tiden utgår från sina egna erfarenheter. Han är en författare som läser författare, och drar helt enkelt andra slutsatser än de gängse när han läser. Det ger honom insikterna, och möjligheten att förstå bevekelsegrunderna hos karaktärerna, varför de är som de är. Att utgå från familjen kan förklara förbisedda saker, som när han kommenterar varför många av Henry James romaner saknar modersgestalter: ”His connection to his mother, both close and tenuous, may be one of the reasons why he sought to erase so many mothers from his best work.”

Det är inspirerande och lärorikt att ta del av Tóibíns generösa ingångar till de olika författarna. Cirka halva boken ägnas åt irländare, och resten åt andra – ”Elsewhere”, som den loja rubriken lyder. Femton män och en kvinna. Den längsta texten handlar om miniatyrens virtuos Borges. Flera av författarna har skadade familjerelationer, och eftersom författare nästan undantagslöst är odugliga universitetsstudenter tjänar de mer på att bli utbildade i hemmet, oftast av en bildad far.

Ja, Tóibín skriver inspirerande om de utvalda författarna, och växlar mellan att referera och att analysera. Titeln är hämtad från en essä om den irländska klenoden Synge. Han skriver också stillsamt, med en omsorgsfull syntax; men det här är ju bekant från hans skönlitterära prosa, som hör till det mest yppersta bland samtida engelsk litteratur (han är född 1955, och tillhör alltså den generation som förmodligen aldrig kommer att få Nobelpriset). Det är inte långt till skämtet, en slags lättsamhet i attityden som också den är smittande.

Dessutom kan ju den som har genuina kunskaper kosta på sig den här typen av avslappnade inställning, då det liksom inte finns något att bevisa. Därför uttalar sig Tóibín med en slags ödmjuk auktoritet, som bara åstadkoms när kunskaperna är tillräckligt initierade. Till exempel skriver han om varför så många irländska romaner efter Joyce handlade om medelålders kvinnor, eller varför så många irländska dramer under 00-talet har kretsat kring dåliga fäder. Dessutom tar han upp den ekonomiska optimismen på Irland på senare år, som inte avsatt några spår i litteraturen, som dragit sig mot mörker och illdåd. Bra författare ska inte bara spegla samhället och surfa på ytan, utan utforska underströmmarna. Detta som en kommentar till Lars Gustafssons gnäll i Expressen i söndags, att svenska författare inte skriver om ”verkligheten”.

Det är kanske vanskligt och riskabelt att välja den självbiografiska läsningen, när Tóibín kanske lite för smidigt följer en av biografierna över Thomas Mann, och menar att han måste antingen ha deltagit i eller bevittnat något riktigt skumt i sin ungdom. Det är nog en lika dum idé som stackars Albertine ger uttryck för i Proust På spaning efter den tid som flytt, när hon efter att ha läst Brott och straff frågar om Dostojevskij hade mördat någon. Men hon måste ju ställa den naiva frågan, för att Marcel ska få tillfälle att briljera med en fenomenal essä om Dostojevskij.

Alltså, det är ingen unik tanke att de bortkomna, värnlösa och vilseledda barnen i Henry James superba långnovell The Turn of the Screw skulle vara skapade med syskonen Henry och Alice som förebild. Att det kan vara så: självklart, men vi vet för lite om hur James tänkte när han skrev. Det farliga är att när vi får den tanken i skallen är det för sent: då blir den permanent, och nästa gång vi läser texten antar Miles och Flora drag av Henry och Alice. Tóibín har skrivit den kanske bästa romanen om Henry James, Mästaren, och hans resonemang här ingår i en essä om Tennessee Williams. Och nog får vi vår beskärda del av James även i den här boken.

Däremot finns det nog anledning att gräva vidare i vad det var som gav Borges ingivelsen att under åren 1939-1941 skriva så många av sina allra bästa noveller. Där finns ett spår värt att följa för den hugade.

Ofta har Tóibín en makalös förmåga att säga intelligenta saker, men nu är ju inte hans huvudsakliga ärende att demonstrera sin lärdom eller briljera med insamlad fakta: han är kort sagt ingen ängslig akademiker, utan en metodisk läsare. Hans ärende handlar mer om att förmedla erfarenheter, att visa intressanta saker som han hittar hos de författare han skriver om, och framför allt, att åskådliggöra mönster. Då kan han också exemplifiera med James Baldwins storhet, när på 60-talet William Styron fick kritik för att han som vit författare skrev om svartas erfarenheter i sin roman The Confessions of Nat Turner. Som en liten påminnelse om den lika infekterade som onödiga debatten i Sverige förra året om vem som har rättighet att skildra exempelvis invandrare eller arbetarklass, om det ska vara förbehållet den som är, och inte vara frikostig nog att inkludera den som kan föreställa sig vara.

Tóibín är helt enkelt en noggrann läsare, som ger akt på detaljerna, som vet vad som fungerar och vad som inte gör det. Han är nyfiken: ”Is it a golden rule of fiction that an author cannot create a character whose way of noticing is significantly and emphatically less rich than the author's own?” En berättigad fråga: samtidigt kan man undra om det stämmer att en författare verkligen tjänar på sin intelligens, om den inte också kan utgöra ett hinder, att andra egenskaper är viktigare i skrivandet. Kort sagt, att det finns dumma människor som skriver bättre böcker än en del smarta människor.

Så jag kan inte helt skriva under på Tóibíns idé om det självbiografiskas betydelse. Att den är viktig för författaren, ja, men det är också annat som spelar in, som inte har befästs i privata erfarenheter. Saker som drömmar, fantasier, icke utlevda begär – ett ämne som Tóibín skriver om med fin känsla. Den här boken är en slags Gay Lives 2. Till hans försvar ska också anföras att han menar att de skriver om sig själva metaforiskt – om än det är ett tunt hölje som vi snart nog lär oss att genomskåda.

Det som avslutningsvis kan sägas om Colm Tóibíns insats som kritisk läsare är att han är ett bra exempel på den nyfikne läsaren, och inte minst en exponent för The Common Reader, med Virginia Woolfs ord, alltså att hen som läser inte behöver göra sig till och stoltsera, utan bara ge uttryck för den omedelbara ynnesten att få ta del av något som gör tillvaron rikare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar