Middlemarch. En studie i lantligt småstadsliv, George Eliot, översättning Hans-Jacob Nilsson, Bonniers

 

Äntligen finns den i nyöversättning, George Eliots fantastiska roman Middlemarch. Det finns två tidiga översättningar: dels Axel Gabriel Engbergs från 1888-1889 och Elsie och Håkan Tollets från 1961. Nu har Hans-Jacob Nilsson försett svenska språket med en uppfräschad version av denna totalroman från 1871-1872. Jag kan inte nog inskärpa ett enkelt faktum: det här är romanen som har allt.

 

Författaren George Eliot (i verkligheten: Mary Ann Evans) levde ett äventyrligt liv och hade stiftat bekantskap med både frestelser och uppoffringar, som hon gjorde till dominerande teman i denna sin sjätte och näst sista roman. Dualismen i människan löper som en starkt lysande tråd och bildar strukturen för de enskilda berättelserna. Eliot utövar filosofi med lätt hand, och gestaltar dynamiken mellan människorna och miljön. Det handlar inte om hur vi ska uppföra oss, utan hur vi ska vara – hur vårt väsen ska manifesteras i våra handlingar. Hon saknar dömande blick, men är samtidigt mer medveten om våra tillkortakommanden än sina samtida manliga kolleger.

 

Det är en roman med flera skilda perspektiv. Planen var att skriva två romaner: en om staden Middlemarch och en om landsbygden, men hon kombinerade de två olika intrigerna, och det skulle bli ett lyckodrag, då hon därmed förenar det vidare perspektivet med att fokusera på Dorothea och landsbygden. Titelns ”middle” har dels att göra med att vi befinner oss i mitten av England, och att det till största del handlar om medelklassen, och ”march” har att göra med progression. I romanen omnämns järnvägssträckningens påverkan på jordbruket och boskapsskötseln. Coventry, som utgjorde förebilden för det fiktiva Middlemarch, hade knappt 40 000 invånare under den tidsepok som skildras (åren kring 1830). Handlingen kan du lätt googla fram, men det ger dig ingen uppfattning om hur nyanserat Eliots prisma fungerar för att skildra de olika människoödena, eller hur konstfärdigt hon åskådliggör den sköra grunden lyckan vilar på. I centrum står förstås några dysfunktionella äktenskap.

 

Där finns främst Dorothea Brooke, den idealistiska och självuppoffrande tonåringen som gifter sig med träbocken Edward Causabon. Fiasko nummer ett. Där finns också doktorn Tertius Lydgate, som framstår som en hyvens kille tills hans toxiska förhållande till Rosamond Vincy avslöjar honom. Där finns även den ekonomiska skurken Nicholas Bulstrode och hans usla äktenskap med hustrun Harriet. Men – Fred Vincy och Mary Garth blir romanens enda funktionella förhållande, eftersom de klarar av att acceptera sina respektive brister.   

 

Kritikern Deborah Friedell har jämfört den viktorianska romanen med tv-serien Sex and the City, hur ”the more space is given over to wedding preparations, the more you know the marriage is likely to be doomed.” Det är lätt att hitta verkliga motsvarigheter till persongalleriet i Eliots roman, och många har roat sig med att identifiera sig med någon av dem. Fullt medveten om det potentiellt skadliga med identifikatorisk läsning blir mångas reaktion att de som unga vill se sig som Dorothea, men att de med åren osmickrande nog inser att de allt mer liknar Causabon. 

 

Och det hör till Eliots förbluffande teknik, att hon gör Causabon till en ond karikatyr, men samtidigt fullt mänsklig. I romanen försöker han samla sina mångåriga arbetsanteckningar till ett storverk som ska bli The Key to All Mythologies, och Dorothea blir genom äktenskapet mer eller mindre anställd som hans hjälpreda. Givetvis fullbordas aldrig hans storslagna plan. För några år sedan talades det mycket om hur klyftiga och nyskapande de nya tv-serierna var med sina många olika sidospår och parallella narrativ. Ursäkta, men har du ens tagit reda på hur överlägset George Eliot behandlade allt detta i en roman från 1870-talet? Hon får dig att känna dig smart utan att hon demonstrativt förevisar sin egen lärdom. Hon föreläser inte. Henry James menade att scenerna mellan Lydgate och Rosamond hörde till det mest intelligenta i den engelskspråkiga skönlitteraturen. Det här sker under ”Två frestelser”, den sjunde av romanens åtta böcker (sa jag att den är nästan tusen sidor lång?).  

 

En tidig varningsklocka ringer när Causabon muntligt berättar om sitt arbete: ”Jag livnär mig i alltför hög grad på inre källor, jag lever i alltför hög grad med de döda. Mitt sinne påminner om en vålnad från antiken som vandrar runt i världen och försöker återskapa den som den en gång var, trots att den är full av ruiner och förvirrande förändringar.” Hans leende ”förde tankarna till en blek vintersol”, och hans frieri består av ett brev som med rätta brukar diarieföras som en av världshistoriens mest oromantiska urkunder.

 

Stämmer det att Dorothea missbedömer Causabon? Det är lätt att uttyda romanens tema som centrerat kring besvikelser, förödmjukelser och missmod: ”Har man en gång gått ombord på det skepp som ska företa äktenskapets långa resa är det omöjligt att blunda för att den inte leder någonvart och att havet aldrig öppnar sig där ute – att man tvärtom bara utforskar en liten bassäng.” Causabon infriar med råge nidbilden av den blodfattige akademikern, men det finns något rörande i hur han bekänner sin brist på erfarenhet i känslolivet. Där är han fortfarande ung, påpekar 45-åringen klarsynt. För den delen speglas Causabon i Lydgate, han som är idealist från början men blir en lika katastrofal make åt sin hustru. Inte ens goda intentioner hjälper, och delvis beror det förstås på 1800-talets rigida syn på äktenskapet. Glöm inte att Eliot rebelliskt nog levde i så kallad synd – skandalöst nog utanför äktenskapet i flera decennier med George Lewes, som hon trotsigt kallade sin make, alltmedan samhället förfasade sig.

 

Eliot använder sin berättarröst till att varna oss för förhastade slutsatser. Men även för att utöva kritik mot förställning och den fasad vi så lättvindigt nyttjar för att behaga andra. Klokheten finns oftare hos kvinnorna i romanens persongalleri. De står för en mindre forcerad intelligens. En av männen är den lätt tankspridde mr Brooke, Dorotheas farbror, som framstår som löjeväckande med sin självupptagenhet och sina poänglösa tirader.

 

Men Dorothea, hur kunde hon som var så intelligent inte se det alla andra såg, hur dåliga förutsättningarna var för äktenskapet med Causabon? Jo: ”Hon hade ännu inte tålmodigt lyssnat till hans hjärtas slag, utan bara hört sitt eget slå våldsamt.” Skulden till Causabons kyla ligger hos Dorothea? Varför shamear Eliot henne? För att vi människor är til syvende og sidst solipsister. I grund och botten handlar hennes kritik också om att Dorothea är ett offer för en undermålig utbildningsnivå som inte gjort henne rustad för verkligheten. Om det här hade varit en roman av Jane Austen hade den hetat Ideal och verklighet, men å andra sidan hade det inte varit någon roman, eftersom hur gudabenådad Austen än var i att skildra perioden fram till bröllopet så var hon ovetande om vilka mörka ting som dväljdes efter bröllopet.

 

En röd tråd genom romanen är pengar och skuld. Det har kanske, som podden Gästabudet spekulerade kring för inte så länge sedan, blivit allt mer sällsynt för den samtida skönlitteraturen att kretsa kring pengar. På 1800-talet gör Eliot det till en brännande fråga, i de mellanmänskliga relationerna. Kopplat till det finns doktor Lydgates kritik av den övermedicinering som andra läkare föreskriver, något som återigen visar hur förutseende Eliot var. I den här romanen är stoltheten en invasiv art. 

 

Dorotheas martyrskap är en annan av de röda trådarna som Eliot lägger in i sin väv och bildar det enhetliga mönstret av ideal och verklighet. Två saker som hon tar upp, ibland indirekt och ibland rakt på sak, är den Reform Act från 1832 som var ett steg (om än diskret) mot mer demokrati och mer röstberättigande, och den koleraepidemi som påverkade demografin och atmosfären. Romanen förespråkar landsbygdens eller småstadens blomstring, intellektuellt och kulturellt: dess undertitel lyder ju ”A Study of Provincial Life” (”En studie i lantligt småstadsliv”). Samtidigt präglas lantlivet av byskvaller, högfärd och villfarelser.

 

Till persongalleriet hör förstås också den skönlockige Will Ladislaw, Causabons kusin och totala motsats, han som förutspås bli poet i Lord Byrons och Shelleys anda. Det finns en stark åtrå mellan honom och Dorothea – det Charlotte Brontë i Jane Eyre benämnde ”en osynlig tråd” (mellan Jane och Rochester) – och det ger romanen en nästan outhärdlig anspänning. Ska de få varandra, för inte kan väl den dödssjuke Causabon hålla ut i nästan tusen sidor? (Om det går att spoila en roman som är drygt 150 år gammal kan jag väl offentliggöra att Causabon har skrivit in en infernalisk klausul i sitt testamente.) Han har också vissa drag som gör honom till en något mildare variant av Heatchfliff från Emily Brontës roman Svindlande höjder. Så här förklarar han sin kärlek till Dorothea: ”Jag har aldrig föredragit henne, inte mer än jag har föredragit att andas. Det finns ingen kvinna vid sidan av henne. Även om hennes hand var död skulle jag hellre ta den i min, än någon levande kvinnas.”

 

Det finns mycket att berömma i Hans-Jacob Nilssons översättning, även om jag är tveksam till att han tar med det idiomatiska uttrycket ”att kratta manegen”, då det inte förekom på svenska förrän på 1990-talet. Men vi kan för all del granska detta stycke, eller egentligen denna enda mening :

 

Manegen var således väl krattad för det utbrott av starkt missnöje som de övriga läkarna fick när mr Bulstrode tillkännagav föreskrifterna för ledningen av det nya sjukhuset, vilka väckte så mycket större förbittring eftersom det för ögonblicket inte fanns någon möjlighet att motsätta sig hans vilja och önskningar, då alla utom lord Medlicote hade vägrat att bidra till uppförandet av byggnaden, med motiveringen att de hellre gav till det gamla hospitalet.

 

Så här låter det i paret Tollets aningen mer mångordiga översättning från 1961:

 

Utbrottet av professionell avsky vid tillkännagivandet av de föreskrifter, som mr Bulstrode hade gjort upp för skötseln av det nya sjukhuset var alltså mer än väl förberett, och saken var i så mycket högre grad en källa till förbittring som det för ögonblicket inte fanns någon möjlighet att motsätta sig hans önskningar och höga nöje eftersom alla utom lord Medlicote hade vägrat att ge några bidrag till bygget, med den motiveringen att de hellre gav till det gamla sjukhuset.

 

Och så George Eliots mer koncentrerade engelska från 1871-1872:

 

Here was plenty of preparation for the outburst of professional disgust at the announcement of the laws Mr Bulstrode was laying down for the direction of the New Hospital, which were the more exasparating because there was no present possibility of interfering  with his will and pleasure, everybody except Lord Medlicote having refused help towards the building, on the ground that they preferred giving to the Old Infirmary. 

 

Ett annat, kortare exempel, om när fjällen håller på att falla från Dorotheas ögon i relation till sin man: ”Dorothea had thought that she could have been patient with John Milton, but she had never imagined him behaving in this way; and for a moment Mr Causabon seemed to be stupidly undiscerning and odiously unjust.” Jag kanske inte är helt enig med Nilssons val att ge Milton ett epitet, men helheten är vackert konstruerad: ”Dorothea hade tänkt att hon nog skulle haft tålamod med självaste John Milton, men hon hade aldrig kunnat föreställa sig att han skulle uppträda på det här sättet, och för ett ögonblick tyckte hon att mr Causabon var inskränkt omdömeslös och vedervärdigt orättvis.” Som helhet är det alltså en fantastisk översättning, bara en har överseende med att en och annan anglicism (”god som guld”) tillåts vanpryda helheten, eller att ”talare” ges en onödig diminutiv form (”talarinna”).

 

Den som vill veta mer om författaren George Eliot i allmänhet och om romanen Middlemarch i synnerhet kan konsultera dels Claire Carlisles biografi The Marriage Question. George Eliot’s Double Life och dels Rebecca Meads monografi The Road to Middlemarch. My Life with George Eliot. Båda är mycket läsvärda. Och sedan finns förstås också den lite plojigt underhållande tidskriften The Happy Readers temanummer om Middlemarch från 2021-2022 (”Ways to Read Middlemarch”). Där hittar du bland annat ett högst användbart schema över hur de olika karaktärerna förhåller sig till varandra, med ett kursivt skrivet ”Chemistry” mellan Dorothea och Ladislaw.

 

Det här är en roman som använder sig av den ironi som måste kallas varmblodig. Eliot lyckas vara både tidlös och bunden till sin tid, för det måste också erkännas, att vi gör hennes romaner en otjänst om vi enbart betonar dess moderna aspekter. Givetvis var hon före sin tid – det är alla författare med hög ambitionsnivå, eller som det kunde heta förr, innan vi fick ängsliga författare: de med visioner – men anledningen att hon fortfarande är aktuell kan se ut som en paradox, att hon också är förankrad i sin egen tids idédebatt och tankegods. Vi läser Eliot för att lära oss något om 1800-talet; låt oss inte glömma det i vår iver att påpeka hur förutseende hon var. 

 

På så sätt kan vi lära oss se på världen och dess invånare med nya ögon. Eliot lanserar en egen variant av feminism, en som betonar kvinnors rätt till självbestämmande och där hon inte är sen att ge försynta pikar åt det manliga släktet. Så demonstrerar hon det evi(nnerli)ga manliga självförtroendet när Causabons intryck av den kärlek Dorothea visar honom: ”han blev inte förvånad (vilken fästman skulle väl ha blivit det) över att det var han som var föremålet för den.” Och när Causabon analyserar kvinnan är det förstås en generisk 1800-talssyn som ekar: ”Den största tjusningen i ert kön ligger i dess förmåga till självuppoffrande tillgivenhet”. Och en av byns grannar vet också priset för en kvinna i färd med att gifta sig under 1800-talet: ”En kvinnas val betyder för det mesta att hon måste ta den ende man hon kan få.”

 

Det är också något som tål att sägas, hur underhållande George Eliot är och hur roligt man har i hennes sällskap. De kategoriska påståendena följs också ofta av frågetecken. Exakt så som vi ska förhålla oss till världen: som ett svar och en fråga på en och samma gång. Det är också förbluffande att hon byggde denna värld under en tid som inte innehöll datorn eller ens skrivmaskinen, utan allt tog plats i hennes huvud utan de sofistikerade metoderna för redigering och revidering som nu finns att tillgå.

The Road to Middlemarch. My Life with George Eliot, Rebecca Mead, Granta

 

Det är lätt att känna motvilja inför saker som ”den stora amerikanska romanen”, en vrångbild som orsakat alldeles för många onödigt långa och tråkiga amerikanska romaner, i den inbilska tron att romanskrivandet är en tävling. När skönlitteraturen är motsatsen. Dessutom finns det redan en roman som är oöverträffad i sin förmåga att skildra människan och hennes plats i samhället. George Eliots Middlemarch.

 

Det finns två svenska översättningar: A.G. Enberg 1899 och Elsie och Håkan Tollet 1961. Den senare låg till grund för en nyutgåva på 90-talet, efter en BBC-dramatisering som väckte viss uppmärksamhet, även i Sverige. Annars är det här en roman och en författare som inte riktigt fått genomslag här, trots att hon är den enda brittiska författaren som förtjänar att nämnas i samma mening som systrarna Brontë och Jane Austen. I morgon utkommer en ny efterlängtad svensk översättning av Hans Jacob Nilson.

 

Den som vill fördjupa sig i författarskapet kan leta upp ett ypperligt temanummer av tidskriften The Happy Reader från 2021, som lekfullt och snillrikt bjuder på många perspektiv på den roman som Virginia Woolf kallade en av få engelska romaner skrivna för vuxna människor. Tatjana Brandt har skrivit en lyskraftig essä om Eliot i sin senaste bok Läsa tankar. I fjol utkom Clara Carlisles fina biografi om författaren, The Marriage Question. Och som om inte detta vore nog finns också Rebecca Meads tio år gamla bok om sin besatthet av denna roman: The Road to Middlemarch. My Life with George Eliot.

 

Mead växte själv upp i en kuststad där tiden stått still i århundraden, nära den arketypiska landsbygd som Eliot skildrar i Middlemarch. Den fiktiva staden ges genom sitt generiska förled ”Middle-” kraft att agera som ett gångjärn mot dess vanlighet. Hon läste romanen först som sjuttonåring, triggad av sina möten med en pensionerad lärare i engelsk litteratur. De turades om att läsa klassiker tillsammans. Sedan har hon läst den vart femte år, och nått slutsatsen som når alla som läser om böcker: det är inte längre du som läser boken – det är boken som läser dig.

 

Varför ska vi läsa den här långa romanen när vi kan läsa kvickt nedskrivna spark notes eller kylskåpsmagneter i stället? Mer eller mindre tecknar Mead ett underförstått läsmanifest: ”Books gave us a way to shape ourselves – to form our thoughts and to signal to each other who we were and who we wanted to be.” Det är en hållning som påminner om sådant Harold Bloom brukade säga, och det förvånar inte att han är en av de auktoriteter som har hyllat Meads bok. Han är förstås också ett fan av Middlemarch. Men jag skulle vilja sträcka mig så långt till att säga att du behöver inte gilla Middlemarch. Du behöver inte heller ens gilla att läsa; det räcker med att du är intresserad av människor för att du ska uppskatta Meads bok.

 

För det är skrivet i en hybridform mellan självbiografi, biografi över Eliot (mycket läsvärd med flera banbrytande insikter), samt närläsningar av Middlemarch. Meads nyfikenhet och hängivenhet är smittande. Boken är skriven i åtta kapitel som kronologiskt följer händelseförloppet i romanens åtta delar. Mead argumenterar för en läsning som bestrider klichén om verklighetsflykt: hennes uppfattning är att vi i stället för att tala om att förlora sig i en bok kan boken bli ett ställe där vi upptäcker oss själva, eftersom böcker har en sällsam förmåga att förstå oss lika bra som – eller bättre än – vi förstår oss själva.

 

Hennes läsning av Middlemarch är klargörande på många plan. Den börjar i komedins form, ungefär som de romaner av Jane Austen Eliot läste strax innan hon påbörjade sin mest ambitiösa roman. Men Eliots roman är mer melankolisk. Mead kallar henne ”the great artist of disappointment.” Det komiska består i Causabons ocharmiga frieri till Dorothea Brooke. Hon är något av en huvudperson i den krets av människor som befolkar provinsstaden. Andra är maken, träbocken Causabon, den välvilliga doktorn Lydgate som gifter sig med våpet Rosamond, den intelligenta Mary Garth, samt den enigmatiske bohemen Will Ladislaw (”I have a hyperbolic tongue: it catches fire as it goes”).

 

När George Eliot (riktigt namn: Mary Ann Lewes) var sju år gammal läste hon Walter Scotts romaner. Hon var så vetgirig att hon grät när skolan stängde under lovperioderna. Hennes vän T. H. Huxley myntade begreppet agnostiker, något som passar för att beskriva Eliots hållning, även om hon fortsatte att gå i kyrkan för att i någon mån blidka fadern. I den så kallade medelåldern träffade hon författaren George Lewes. De kunde inte gifta sig med varandra, då han inte var lagligt skild från sin hustru, men de levde ihop i 24 år i ett okonventionellt intellektuellt och kärleksfullt förhållande som väckte allmän skandal i det viktorianska England.

 

George Eliot var en celebritet, vars romaner inte bara fick enorma honorar utan också nådde en stor läsekrets. Henry James anmärkte på hennes utseende i en berömd anteckning: ”She is magnificiently ugly – deliciously hideous”. Det fanns ändå något hos henne som fick honom att tillägga – något som mer sällan citeras – att hon trots sin fulhet gjorde honom smått förälskad, i ”this great horse-faced bluestocking”. Även hans syster Alice hånade Eliot för att hon i sina dagböcker mest var upptagen med att notera all sin migrän och tandvärk. Mead menar att smärtan är en ovillkorlig del av författarskapet. Hon gör inte själv jämförelsen, men det finns en parallell hos Simone Weil, vars skrivande är en återspegling av de fysiska krämporna, utan att det behöver reduceras till sjukdomsjournaler.

 

Men ärligt, ful eller inte, är det inte dags att begrava den tröttsamma fixeringen vid hur George Eliot såg ut? Jane Birkin klädde sig gärna i manskläder av den enkla anledningen att hur djävlig hon än kände att hon såg ut var hon ändå snyggare än alla män, och det är förstås nästan en universell sanning. För hur snygga är män egentligen? Inte så värst.

 

I sin roman använder Eliot tricket att låta författaren tilltala läsaren, en konvention som känns igen från andra 1800-talsförfattare, som Charlotte Brontë och Carl Jonas Love Almquist. Men det störde av någon anledning Leslie Stephen, som fann det nödvändigt att anmärka på att en så skicklig författare som Eliot, som han ansåg – med en formulering som förebådade vad hans dotter Virginia skulle yttra 38 år senare – vara en författare för ”grown-up people”, att hon därmed bröt fiktionens kontrakt med läsaren. Ett annat estetiskt val Eliot gör är att vara försiktig med att beskriva sin fiktiva stad: det är inte som att läsa James Joyce, Virginia Woolf eller Hjalmar Söderberg, där du enkelt kan se Dublin, London och Stockholm framför dig med hjälp av gatunamn, områden, ställen och begivenheter. Hon gjorde andra estetiska val.

 

I Meads bok finns det gott om exempel varför Middlemarch är just en roman för vuxna. Själva huvudargumentet är att hon tar moraliska frågor på allvar. Hon skildrar också äktenskap som kan vara antingen frigörande eller själsdödande. Causabons äktenskap med Dorothea är ett varnande exempel. Det sägs vara oklokt att läsa skönlitteratur för att identifiera sig – senast illustrerat i Håkan Lindgrens kloka essä om autofiktion – men ändå vore det ett underbetyg åt Eliots dådkraft som författare om det inte gick att känna igen sig själv hos några av hennes karaktärer. En sådan var Dorothea länge för Mead, hon som var en ung osäker och tvivlande idealist och som kvästes av konventioner. Men kan det inte också vara tvärtom? Vad hindrar till exempel mig från att känna igen mig mest i Dorothea: ”What is to say that a middle-aged man, given the free space for imaginative sympathy that a great work of literature provides, might not identify with a naïve young woman within its pages?”

 

En bärande idé hos Mead är också att den som är medelålders inte alls behöver vara mer erfaren i frågor som rör känslolivet och kärleksfrågor. Bevismaterialet är Causabon, han som alltid stått som nidbild för den torra akademiske pedanten (onekligen hämtade Ibsen härifrån inspiration till sitt porträtt av tönten Tesman i Hedda Gabler). Med tiden har Mead börjat se Causabon i mer försonande ljus, att hans felsteg och farhågor inte längre blir entydigt teoretiska för henne. Det saknades inte kandidater i Eliots vänkrets, men när hon fick frågan vem hon baserat Causabon på svarade hon glatt: ”Mig själv!”  

 

Det finns givande kopplingar mellan Eliots biografi och romaninnehållet, även om Mead är försiktig med att dra förenklade slutsatser. Så kan slarvern Ladislaw påminna om ett av Eliots bonusbarn, men han har också drag av mannen hon levde tillsammans med, hennes George. Ladislaw citerar till exempel poeten Shelley, och när George Lewes var i tjugoårsåldern hade han planer på att skriva hans biografi (men fick nobben av änkan Mary Shelley, som möjligen var påverkad av det embargo som Shelleys far hade utfärdat mot henne som förbjöd en biografi över den vanartade sonen).

 

Ladislaw står också för vad som med kritikern David Trotters ord kallas den viktorianska romanens enda nedskrivna erektion, när han i kapitel 54 (ja, det är en lång roman) har ett samtal med Dorothea, nybliven änka:

 

Will burst out passionately, rising, with his hat still in his hand, and walking away to a marble table, where he suddenly turned and leaned his back against it. The blood had mounted to his face and neck, and he looked almost angry.

 

Rebecca Mead har skrivit sin bok med lika stor del kärlek som kunskap, utan att låta någondera få övertaget. Med andra ord: kärleken behöver inte vara blind. Det har resulterat i en helt strålande bok, som du inte får missa om du den här gången tar chansen att läsa den nya svenska översättningen av Middlemarch. Det är svårt att inte känna sig delaktig i den besatthet som Mead förmedlar. Jag minns mycket från mina universitetsstudier med glädje, men en av höjdpunkterna var när jag våren 1994 – för trettio år sedan, inser jag nu – fick chansen att läsa Middlemarch i Engelska B-kursen. Det var livsavgörande.

I senaste laget, Claire Keegan, översättning Erik Andersson, Wahlström & Widstrand

Det skulle dröja drygt tjugo år innan Sverige fick upp ögonen för den fenomenala irländska författaren Claire Keegan. Hennes öde liknar mer än i någon mån norska Ingvild H. Rishøis. Båda gav ut en mindre handfull novellsamlingar – fullkomligt ignorerade av svårflirtade svenska förlag – och fick sedan en formidabel succé med varsin korta roman: Rishøis Stargate och Keegans Små ting som dessa.

Keegan debuterade 1999 med novellsamlingen Antarctica. Sedan dess har hon gett ut, förutom kortromanen, en novellsamling som faktiskt översatts till svenska (Genom blå hagar), samt de tunna böckerna Foster (Det tredje ljuset) och So Late in the Day, som nu översatts av Erik Andersson till I senaste laget. Förlaget uppger Misogynie som originaltitel, men det är den franska översättningen som heter så.

 

Det är en relativt kort novell på blott 42 kort hållna sidor, ursprungligen – liksom Foster – publicerad i The New Yorker. Den lånar sitt motto från Philip Larkins dikt ”Aubade”, som förebådar död och utplåning med oförglömliga rader som ”Death is no different whined at than withstood”, och Keegans val:

 

It stands plain as a wardrobe, what we know,

Have always known, know that we can’t escape,

Yet can’t accept. One side will have to go.

 

Novellen handlar om Cathal som jobbar på ett kulturråd i Dublin. Det är en fredag mitt i sommaren och han får av sin chef rådet att ta en tidig helg. Han åker hem på en buss där folk läser Roddy Doyle, släpper ut sin katt och dricker en flaska champagne i ensamhet framför tv:n. Han tänker på sin flickvän och blivande fru och hur fel det blev mellan dem och vems fel det var.

 

Keegan har i intervjuer berättat att novellen kom till liv för tiotalet år sedan när hon undervisade på en författarskola, och improviserade fram idén för eleverna, för att illustrera hur det går att skapa något ur de enklaste och vardagligaste av premisser: en man lämnar sitt kontor en fredagseftermiddag, tar bussen hem, allt verkar odramatiskt men det finns en anspänning i hur han tar sig an tillvaron. En elev frågade om hon hade skrivit novellen, vilket fick henne att tänka att hon borde skynda sig att göra det innan eleven knyckte idén.

 

Den korta novellen ger oss ett liv i miniatyr. Cathal är ingen trevlig bekantskap, utan framstår som en burdus, självisk man. Misogyn? Den franska titeln är något på spåren, men det vore en förenklad läsning att entydigt ta ställning mot honom: litteraturen må vara mycket, men att agera domstol hör inte till dess ansvarsområden. Däremot skulle det gå att dra långtgående paralleller mellan just Larkins osvikliga fallenhet för att teckna vardagens svårmod och hur detta blir allt mer framträdande hos Keegan, ju fler böcker av henne som tillgängliggörs.

 

Claire Keegan har med rätta överösts med lovord, något jag förmodligen själv gjort mig skyldig till när jag läst henne. Ändå vill jag markera att skönlitteratur inte är någon tävling. Det är faktiskt klyschigt av en så bra författare som George Saunders att kalla henne ”en av världens främsta författare”. Det betyder inte heller någonting, eftersom ”en av …” ju kan omfatta 250 namn. Det kan räcka med att säga att hon liksom Rishøi är ytterst värd att läsa, och de är det av samma anledning: för sin människokännedom, för sin oerhörda förmåga att gestalta trovärdiga människor som kommer till liv för oss som läser.

 

De här författarna har utrustats med genomskådande blick. Keegan lär oss också vad vi ska värdesätta och vårda: de mellanmänskliga relationerna. Hennes novell om Cathal visar hur svårt det är att fördela skuld. Jag läser novellen med strypt andhämtning, för det verkar hela tiden ligga något bakom Cathals agerande och tänkande. Den obehagliga stämningen kryper fram i mellanrummen mellan vad han faktiskt har gjort och sagt och vad hans blivande fru anklagar honom för. Kort fotnot: Saunders valde ut novellen till New Yorkers podcast, men vägrade läsa in den, då den frekvent innehåller ordet "cunt". Keegan fick läsa in novellen själv.

 

Avslutningsvis, bara ett litet tips i all välmening till svenska förlag. Fattar ni inte vad ni bidrar till när ni envisas med att rutinmässigt ange författarnas födelseår? Det är ett led i den fixering vid ålder som kvällstidningarna odlar och som bokförlag borde frånsäga sig. Det här slipper en möta när en slår upp innerfliken till de engelska utgåvorna. Med andra ord har jag läst alla Sally Rooneys böcker på engelska utan att lära mig hur gammal hon är, medan det står i samtliga svenska utgåvor. Skärpning, tack.   

Koraxas tomb, Magnus William-Olsson, Wahlström & Widstrand

Kanske jag är för partisk för att kunna skriva den här recensionen. Inte för att jag är 

närmare bekant med Magnus William-Olsson, som jag bara träffat en gång i Göteborg 

där vi ingick i en referensgrupp för att diskutera litteraturkritik en arbetsdag: jag minns 

honom som ytterst kunnig och ytterst ödmjuk – en kombination som inte alltid klickar. 

Han var en av de allra första poeter jag läste, då han debuterade i slutet av 80-talet med 

några böcker som gjorde outplånligt intryck på mig.

 

Som i den tredje boken, Och Att Skugga från 1991, utgiven på det nu insomnade förlaget 

Gedins, med dikter värda att lära sig utantill:

 

Som då din höfts sköra båge

stegrats och för ett ögonblick

        var låga och gräns

 

Som då och att i extasens

oändliga lätthet rasa

        som i en skärva

 

av djup    Det liksom dödande

mörker vi då var slungade

        ut i av frågan

 

Som var min kropp då sår och hem

dock; genom dess råa glaskött

        strålar du av natt

 

Han har ända sedan begynnelsen aktiverat läsarens 

lärdom, på ett sätt som jag ändå aldrig uppfattat 

som skrytsamt. Inte ens när en bok har grekiska 

bokstäver i titeln: βιογραφία från 2000. Om honom 

har det aldrig funnits anledning att erinra sig de 

ord Lord Byron tillämpade på sin samtida kollega 

John Keats (ur Don Juans elfte sång, avsnitt 60),  

”who was killed off by one critique, / Just as he 

really promised something great, / If not 

intelligible, without Greek”. 

Koraxas tomb heter den tolfte diktsamlingen, och 

det är bekant terräng för den som tidigare bekantat 

sig med William-Olssons strängt traditionella 

poesi. Titeln kan nog betyda både korp och kråka – 

att Edgar Allan Poes emblematiska ”The Raven” 

förekommer som intertext förvånar föga. Och nog 

är det en dödsinrigad dikt han har skrivit den här 

gången, med ett tilltal som verkar härstamma 

direkt från begravningsregistret. Som bekant har ju Korpen anlänt från det land som heter 

Döden och uttalas ”Aldrig mer” (”Nevermore” på Poes klangfyllt beroendeframkallande 

engelska). 

Sedan ganska länge arbetar William-Olsson parallellt mellan det klassiska innehållet och de 

privata bekännelserna. Relativt nytt är hur han tar in fler samtida exempel, som när han låter ett 

citat från den romerska skalden Ovidius följas av en rad ur Broder Daniels ”Shoreline”. Ett 

ord som ”storkukslugn” är också en påhittig nymodighet i hans poetik (kanske han vill mata 

Expressen kultur med clickbaitvänliga rubriker?). Rader från Sapfo – som han har varit med 

om att översätta tillsammans med Vasilis Papageorgiou två gånger – kilas in i samlingens 

första dikt, som också ger flera utsökta prov på inrim: 

Var var vi

när Dafne dog? Låg vi inte allihopa bak lagern gömda, rökte

spliff och kollade på molnens himmelslod? Var var vi

när striden stod? Var ingen av oss med när hon i missmod, ångest, skräck

bad övermakterna om nåd

och skrek på hjälp? Men vi 

förstod väl ingenting? Förstod

vi? Vad hjälpte vi, vad gjorde vi …?

Om det tidigare har funnits ett queert läckage i hans dikter är det nu ännu öppnare spjäll. 

Han skriver om ”lesbisk flora”, om det ofta anropade ”intet”, och det privata stråket förstärks 

av hur han anger sin mamma Inger – som han skrev så oerhört vackert om i boken 

Ingersonetterna 2010. Här kallar han sig ”ingen Inger”, som ett led i sorgearbetet efter hennes 

död. 

De här dikterna är skrivna i dialog, men det blir oklart vem han samtalar med (kanske med 

Döden?). Han skriver vidlyftigt och formsäkert om lyckan i att vara ensam, ett annars 

underskattat tema i litteraturen. Kanske det är en provocerande tanke i vårt samhälle, där allt 

ska vara så funktionellt och dugligt och anpassat, med tankar som stör: ”Den utan kärlek / 

älskar kärleken med löjlig hetta”, lyder en av William-Olssons paradoxer. Han skriver iskallt 

om våldet och förälskelsen, om den ”vadmalsgrå” huden som är ålderns signum. 

Det är en stundtals pratig bok, men inte i negativ bemärkelse. Det skapar luft i dikterna, med 

det direkta tilltalet som varieras av den högstämda diktionen. Med sin lekfullhet i hanteringen 

av de lärda referenserna och sin osvikliga blick bakåt som nuddar nostalgin men aldrig 

bränner fingrarna på den – så liknar väl de här dikterna något av Gunnar Ekelöf. I de här 

dikterna, liksom hos Ekelöf, finns ordlekar och en vådlig balansgång mellan återhållet 

distanserade och det intimt närgångna. 

Boken är också, ska tilläggas, formgiven i samarbete med Annika Lyth, som har deltagit i 

utformningen av flera av hans tidigare böcker. Det här är kanske den snyggaste svenska 

diktsamlingen sedan Anna Hallbergs fjolårsbok Yra, vakna! Men jag vill också tillägga att det 

är en stark bok, som får mig att uppleva ynnesten av att vara delaktig i att sådant finns i 

dessa falska, fula och onda tider. Räddar poesin världen? Ja, för utan den kan vi lika gärna 

tappa sugen om allt. 

Kvinnorna, Yan Lianke, översättning Anna Gustafsson Chen, Weyler

 

Till det yttre är Yan Liankes nya bok Kvinnorna besläktad med Tre bröder (på svenska 2021). Här tar han ett samlat grepp om släktens olika kvinnor: mamman, systrarna, fastrarna, tanterna … Det är en bok som han redan i första meningen säger har haft tio års inkubationstid. Å andra sidan säger han också att det är ”en kort essä”, men då boken landar på strax över 300 sidor får den sanningen införas på modifikationens konto.

 

Vi som följt spekulationerna kring Nobelpriset har förstås sett hur Yan seglat upp som en tänkbar kandidat de senaste åren. Han är kinesisk författare som verkar ha dubbel status i hemlandet: delvis hyllad och prisbelönt, och delvis censurerad och nedtystad. Den här boken faller isär i olika stycken, när han rör sig mellan de kvinnor som haft en funktion i hans liv.

 

Till att börja med en parad av tänkbara fruar, som genomgående får finna sig i att kallas ”min tillkommande” (det var ett misogynt ägaranspråk redan när Joseph Conrad i Mörkrets hjärta lät Kurtz ge sin europeiska väntande kvinna detta epitet). Det stärker inte heller direkt hans aktier på feminismens börsmarknad när han citerar ur en bok av José Saramago som frågar sig om våldtagna kvinnor upplever njutning, följt av Yans smaklösa kommentar: ”Saramago förstår verkligen människorna, han känner dem. Han vet att människan är lika omöjlig att mäta som universum.”

 

Det blir några misslyckanden i äktenskapsmarknadens tjänst, då antingen han själv eller den blivande bruden betackar sig. Han lanserar parallellt en karriär inom militären, med sikte på att bli officer. Underförstått finns ett resonemang kring den statliga kontrollen över vem som är lämplig att gifta sig med vem. Någon gång slår han upp en förlovning enbart för att hon är lantlig och saknar högre utbildning. I andra andetag hyllar han de icke skrivkunniga kvinnornas överlägsna intuitiva intelligens i relation till de boklärdas ängsliga kunskap. Det blir också oklart om den största drivkraften blir att hitta en hustru eller bara att hitta en utväg för att komma bort från landsbygden in till den större staden.

 

Så småningom gifter han sig, farligt nära den ålder då det ansågs som överårigt. De fick ett barn och stor lycka – om han själv får säga det: ”Vad min fru har vunnit eller förlorat, vilka förmåner eller sorger vårt giftermål har gett henne, verkar hon aldrig ha tänkt på att berätta för mig.” Det låter snålt, men sällan har väl en tystnad varit så talande!

 

Yans stil håller liknelserna varmt om hjärtat. Det är väl en smakfråga om det ska anses vackert eller ansträngt: ”Kärleken var som kejsarträdets nyutslagna blommor, vacker som ett strålande men generat leende.” Inte heller kan han bestämma sig för om det är slumpen eller ödet som styr våra liv: ibland det ena, ibland det andra. Somliga av hans slutsatser blir svårsmälta, eller säg så här – de kan bara yttras av någon med matjord i fickorna: ”Livet var vackert, vi kände oss upplysta och befriade – när ens förtvivlan är som djupast erbjuder världen alltid nytt hopp.”

 

Du gissar rätt om du här får ta del av åtskilliga idealiserade porträtt av kvinnorna, i synnerhet storasystern, vars talang inom målarkonsten kunde mätas med Picassos – till hennes fördel – och som försåg honom med böcker. Men är det Nobelprisvärdigt med följande definition av vad läsningen innebär? Är inte detta snarare bara banala klichéer? Döm själv:

 

Jag kan aldrig glömma skönheten i den oerhörda stillheten då min storasyster läste. Jag är säker på att hon fann en annan värld i böckerna. En värld som var underligare, ovanligare och mer fullkomlig än den hon faktiskt levde i.

 

Mamman får också sitt idealiserade porträtt. När hon sitter på ett flygplan vill sonen Yan stolt förevisa att de serveras mat som är gratis. Men hon genomskådar, och berättar högtidligt för honom att flygbolaget lägger kostnaden på biljettpriset, så egentligen är maten inte gratis. Det här mottas av Yan som om det vore en djup filosofisk sanning.

 

I rättvisans namn genomskådar Yan de patriarkala strukturerna, men det betyder inte att han undviker att vara delaktig i dess utövande. Vore jag kvinna skulle jag undanbe mig hans stöd. Likaså när han beskriver hur en av tanterna ”omvandlade lidandet till glädje”, något som bara blir integritetskränkande och förminskande när det förmedlas av en utomstående. Han slår också knut på sig när han ska redogöra för om kvinnor är människor, och landar i ett trippelhyckleri.

The Happy Couple, Naoise Dolan, Weidenfiled & Nicholson

 

Kanskemannen finns också på Irland. Han heter Luke och är en tjugoåttaårig fuckboy med ringa framtidsplaner. Han är förlovad med Celine, som presenteras som ”tastefully ugly”, och som bär handskar nästan hela dagen för att skydda sina pianospelande fingrar. De är i färd med att gifta sig i irländska Naoise Dolans första roman efter den strålande debuten The Happy Couple (som fick obegripligt ljumma recensioner när den översattes till svenska).

 

Exciting Times har skrivits med samma sällsynta intensitet som debuten. Dolans sätt att dissekera svårigheten och sårigheten i parrelationer har genererat oändliga jämförelser med Sally Rooney, litteraturvärldens Taylor Swift. På tal om Swift: i bussen på väg till Stockholm i fredags läste jag Dolans roman, där Celine i ett tidigare skede i sitt liv lyssnar på ”I Forgot That You Existed” från Swifts ”Lover”-album.

 

Den typen av comedy of manners (på svenska: ”restaurationskomedi”) som Dolan odlar har förstås sitt ursprung i Jane Austen. Dolan skriver liksom henne med god känsla för komisk timing, som när i ett replikskifte någon säger att halva London går i terapi och genast får svar på tal: ”The wrong half”. Hon visar också mer än god människokännedom i sina personporträtt, som sträcker sig över färgstarka bifigurer som Celines syster Phoebe som mer än gärna snackar iriska utan att ha full koll på vad hon säger. Men sällan i hennes roman handlar problemen om att brudgummen inte bara har knullat alla utom en av brudens tärnor, utan också sin bestman.

 

Dolans roman är också intrikat och elegant uppbyggd, där vi får följa fem olika personers öden fram till slutkapitlet som handlar om bröllopet. Det bröllop som alltså ska stå, trots alla varningssignaler som Luke skickar ut, och som hon tar emot med stoiskt överseende. I hans bakgrund finns Archie, som han eventuellt älskar mer än Celine. I hennes bakgrund finns Maria, som också blir en käpp i deras bröllopshjul. Att båda huvudpersonerna är bisexuella lämnas okommenterat, precis som det ska vara. Även i debuten bidrog Dolan till normalisering av detta tema. Eller så här: hon eliminerar identitetsfrågan.

 

Dolan är skicklig i att gestalta människorna, och om Luke reduceras till en endimensionell player kanske det beror på att det är exakt vad han är. Celines känsla för musik – hon gör strålande analyser av exempelvis Kate Bush – gör henne också till en levande individ. Det finns därutöver en fin jämförelse mellan Abbas ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do” och Mendelssohns ”Bröllopsmarsch”, med det lakoniska omdömet om textens försonande drag: ”If an Irish person had written the song, it would be about bashing your head on a rock, not at anyone’s request, and then cursing God that your paramour had rejected you even after you’d gone and bashed your head for them.”

 

Som bärande metafor finns också ett resonemang om melodi och harmoni, där melodin står för en relations bästa delar (sex och konversationer) och harmonin står för de vardagliga delarna (gå ut med soporna, betala räkningarna). Båda måste samfungera, vilket visar sig svårt då Celine inte kan riskera sina fingrar med vissa hushållsbestyr. Här anar man att Luke också behöver visa en god portion tålamod för att stå ut med hennes divalater. Han saknar inte heller insikt i att vara rekvisita i hennes liv, som kretsar kring musiken i första hand, och hans karakteristik av henne som någon med absolut gehör och samtidigt helt tondöv är en träffande pik.

 

Genom sin teknik att växla berättarperspektiv fördjupas karaktärerna. När Luke uttrycker sig om kvinnors sätt att hantera känslor låter han kanske sexistisk. Det är också typiskt att han tar till sportmetaforer, då han trots allt är en man:

 

The lie is that women are good at feelings. The truth is that they’re good spectators of other people’s, and good coaches and good referees. They can advise from the sidelines. But if you drag them out to play, don’t be expecting miracles.

 

Precis som Taylor Swift i flera av sina låtar jämför kärleksrelationer med krig (”I’m a solider who’s returning half her weight”, ”I vowed I would always be yours, / ’Cause we survived the Great War”), är första världskriget en återkommande metafor där Celine jämför sin situation med påfrestningarna vid slaget vid floden Somme 1916. Dolan skriver känsligt om känslomässiga sår och hur de bäst ska skötas.

 

Det här är en intelligent roman som kanske inte tar andan ur mig lika flyhänt som debuten gjorde. Men absolut kan Dolan sägas ha mer av gehör än tondövhet i sitt skrivande. Hon föregriper också skickligt kritikernas omdöme genom att klaga på blurbs som kommenterar en bok som ”också rolig”, och vill betona humorns företräde: en bok behöver inte ha humorn som ett bihang, utan den kan vara huvudingrediensen. Det här är med andra ord en rolig bok, med – det är trots allt en irländsk roman – mörk fond.

Lyrikvännen Nr. 2-3 2024; Ord & Bild Nr 1.24

 

Vad sägs om lite drygt 200 sidor nya kulturtidskrifter så här inför sommaren? Den ena utlovar svalka med sitt poolvattniga omslag (Lyrikvännen), den andra hotar med förgörande eld (Ord & Bild). Både svalkan och elden lär infinna sig i sommar. Gemensamt för båda är generösa sektioner med litteraturkritik, något att tänka på varje gång det blir en ny debatt på kultursidorna om kritikens kris (stup i kvarten, med andra ord).

 

Lyrikvännens andra nummer för i år är ett dubbelnummer och har som bärande tema ”Berättelser & genregränser”, ett brett spektrum som kan sägas kretsa kring lyriken som en arena för det självupplevda och för ett skrivsätt som mer betonar ett narrativ och närmar sig prosans monopol på epik. Det kunde kallas verklighet, och det skärskådas med poetiska exempel (dikter, med andra ord) och med essäer.

 

Där ryms då fängelsedikter från den intagne Henrik Nilsson-Böös, och ett utdrag ur Linus Nordmarks egenutgivna Sjutton dikter från sista året med försörjningsstöd. Att säga att de två bidragen sticker ut är en underdrift, men det blir också en påminnelse om hur snäv den poetiska offentligheten är, och att det är efterlängtat med fler perspektiv. Förhoppningsvis kan förlagen nappa, för på samma sätt är pseudonymen Bella Batistini

med Mata duvorna (it-lit 2019) ett undantag med sin skildring av en fängelsevistelse.

 

Malte Persson experimenterar utifrån ett bryskt möte med dansk passpolis och skildrar den i olika stilarter, för att illustrera det som på ett lite slarvigt sätt kan kallas ”verklighetsdikt”. Hedvig Ljungar resonerar kring ordet ”autenticitet”, en text jag gärna hade läst innan jag läste Saga Cavallins nyutgivna bok i samma ärende. Ylva Gripfelt skriver något som på danska skulle kallas ”skitse til en poetik”, och betonar ett skrivande från höften.

 

Recensionsdelen är iögonfallande och välskriven, men till nästa gång får de gärna variera så att inte drygt hälften av böckerna som anmäls kommer från Bonniers. Fast då ska de förstås recensera förlagets nya böcker av Göran Sonnevi, Malte Persson, Jesper Svenbro, Åsa Maria Kraft och Hanna Rajs. För några år sedan gnällde jag på Bonniers snåla lyrikutgivning, men i år har de sannerligen skärpt sig.

 

Eld är som sagt temat för Ord & Bilds första nummer i år. Först när jag försöker öppna det stöter jag på patrull: de har vänt på layouten, så den ska läsas liggande och inte stående rektangulärt. Onekligen väcker det tankar, och en läsare har året på sig att vänja sig: planen är att de fyra elementen ska få samla var sitt nummer. Bildmaterialet av Simone de Greef och Mats Petersson visar några av eldens konsekvenser i material från Islands vulkanutbrott och skogsbränder: det rör sig från visioner som liknar Gustave Dorés illustrationer till Dantes Inferno till stillsamt sakliga dokumentationer av ordinära skogsbränder, ett inslag vi lär se mer av i sommar.

 

Nino Mick berättar mer om bakgrunden till sin dokumentärroman Vulcan som kom i höstas (och fick alldeles för lite uppmärksamhet). Det blir en skakande rapport från tändsticksfabriken i Tidaholm som brann ned 1875 och där många kvinnor brann inne, en del av dem barn. Ann Ighe skriver en längre och mycket läsvärd essä om oljan och plasten och konsekvenserna av de snabbverkande bränderna i hus och lägenheter på grund av att så mycket av inredningen brinner snabbare nu än förr och med starkare och farligare rökutveckling.

 

Och som sagt, en utförlig kritiksektion (tyvärr med lite väl mycket mörker i den brandgula färgen som bakgrund), som bland annat låter tre kritiker summera prosadebutanterna 2023. Men också Filip Lindbergs oerhört initierade recension av en av de många nya Simone Weil-böckerna som kommit på svenska, samt Sara Abdollahis magnifika recension av Andrzej Tichýs Händelseboken. Hon gör något nytt: låter Tichýs bok bli en språngbräda för en diskussion kring klass och kvalitet, och skriver om sin egna position och upplevelse utan att det blir självupptaget. Och det kan inte nog inskärpas, att det finns arenor för seriös litteraturkritik utanför dagstidningarnas kultursidor.