Tullias värld, Kerstin Ekman, Bonniers

När Kerstin Ekman skriver en bok om den romerska antikens värld blir det lika lekfullt som lärorikt. Det är en underhållande bok som kombinerar den skönlitterära författarens inlevelse och fantasi med essäförfattarens sakliga uttrycksfullhet.

Det är en lika vanlig som missvisande tanke, att det är så lätt att känna igen sig i antikens idévärld. En av lockelserna med att studera antikens kultur är ju att den utgör ett alternativ till samtiden, att dess värderingar skiljer sig från våra – att det helt enkelt finns saker där att både imponeras av och förfasas över.

Kerstin Ekmans bok Tullias värld samlar hennes kunskap om epoken den romerska republiken. Tullia är den älskade dottern till Cicero, bekant som politiker och retoriker. I den här boken är hon med Ekmans ord ”den sköra tråden” som håller ihop en koncis och saklig berättelse om tidsepoken. Den som förväntat sig en regelrätt biografi eller ett porträtt i romanform får leta annorstädes.   

Med den sköra tråden som hjälpmedel tecknar så Ekman bilden av en värld som hon själv ofta finner svårbegriplig, då den innehåller människooffer och en tro på gudar. Också kvinnosynen kan vara svårsmält. Vill man lära sig något om de kvinnor som levde på den tiden får man nöja sig med att läsa vad de manliga författarna skriver om dem.

Därför är materialet om Tullia tunt, men Ekman låter sig inte nedslås. I stället blir hennes bok en rundvandring i det vardagliga livet, så som det kunde ha tett sig för någon som just Tullia. Då visar det sig att det finns mycket att hämta i hur kvinnor generellt beskrivits av de romerska författarna. Här fungerar Ekman som en ciceron, som med väl valda citat belyser ämnet. Hur var det då att leva som kvinna under den här tiden?

Ja, inte så mysigt, enligt de källor som Ekman noggrant redovisar. Av allt att döma var det en mansgrisig värld. Ekman kan inte låta bli att reservera några synnerligen vassa pikar mot Svenska Akademien, bland annat när hon kallar Tullias tredje man för ”vivör”.

Det blir också en självbiografisk studie, där Ekman berättar om sin egen bildning, utifrån några minnen från latinundervisningen i gymnasiet. Generellt har hon ett prima minne när hon återger anekdoter, och det är alltid nöjsamt att lyssna till hennes hågkomster.  

Underhållande är det, kanske allra mest så tack vare att Ekman avstår från att docera. Det hon vinner med denna metod är att hon tydligt visar varför bildning och kunskap är så roligt – hennes sätt att förmedla allt detta är inspirerande och lärorikt.

Resultatet har blivit en högst älskvärd bok. Det betyder inte att den är gullig eller idylliserande. Hon skriver brutalt uppriktigt om en tidsepok som kunde vara våldsam, och här saknas inte detaljerade skildringar av hur stadsmiljön såg ut och luktade när mänskligt avfall dumpades framför fötterna på invånarna.

Som helhet blir bilden av Tullia rätt diffus, men det gör inget då vi i gengäld serveras så mycket av en tidigare förbisedd kvinnohistoria. Kerstin Ekman belyser så många andra kvinnor i sin framställning att det ändå blir en oförglömlig historielektion.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/5 2020)

Vara sten i sin sko, Björner Torsson, Nirstedt/litteratur

Vad är poesi bra för? Få saker tas väl så givna som läsning av skönlitteratur, och inget är väl skönare än poesi. Det är ju så nyttigt och hälsosamt och uppbyggligt och danande och lämpligt och bra. Men ibland kan man – det vill säga: jag – behöva bli påmind om vad som är själva grejen.

Då kan poesi vara sådant här:

                      Att blicken får söka sig in mellan träden

                      Det finns ju glipor där som faktiskt saknar botten

                      Där man kan förlora sig i något okänt okänt.

Jag skulle säga att allt i de här tre raderna är poesi. Epizeuxis (”okänt okänt”), metafor (”glipor som […] saknar botten”), förvisso, men också själva akten av att gå förlorad. Så: att läsa poesi är att tappa bort sig, gå vilse, mista förankringen. Verklighetsförankringen? Nej, mer är det frågan om en generell förlust av det som står i vägen för sanningen, och ger något som tillåter kontakt med något mer väsentligt. Poesin som förmedlare av kunskap.

Björner Torsson, vars rader jag nyss citerade, utkommer nu med Vara sten i sin sko, med en lång karriär bakom sig. I måndags fick vi besked att han dött, och att det här blir hans sista bok. Han gav ut många diktsamlingar. I skymundan? Nja, han har förstås blivit rikligt prisbelönad, men i den massiva luntan Svensk poesi som Bonniers gav ut för fyra år sedan saknades han symtomatiskt nog.

Är det då ett exempel på det Goethe lär ha kallat ”den sena stilen” vi ser här, alltså en författare som äntligen tillåter sig lätta på tidigare hämskor för att skriva mindre aktsamt, mer hejdlöst uppsluppet? Nja, igen, även om det finns ett litet rebelliskt ”fuck you” inskrivet i en av samlingens sista dikter. Allvaret är oftast intakt.

Titeln, som är en återkommande fras i samlingen, uppfattar jag som det som stör, alltså när vi liksom upptäcker hur tillvaron skaver. Torsson verkar frivilligt uppsöka sådana störningsmoment, och som läsare kan jag till en början störa mig något som liknar en viss tankspriddhet i de fragmentariska intrycken som till synes bara kastas ned utan urskiljning. Torsson har ibland en benägenhet att uppsöka ett nonchalant uttryck som får kunskapsförmedlingen att bli för upptagen med sofism.

Men så finns det stunder när distraktionens poetik ger vika för klarsynta och skarpa ögonblick där nya perspektiv öppnas. Stunder som man kunde kalla för epifanier, om man vore högtidligt stämd. Då blir vi varse att man inte ska göra sig för bekväm. För det är ju en i grunden sympatisk tanke, där friktionen utnyttjas konstnärligt och ger energi åt skapandet (som Blake skulle ha sagt).

Referensramarna är oftast i dammigaste laget. Han plockar ned böcker från en bokhylla där det singlar lite väl många dammkorn från författare som Lichtenberg och Wittgenstein och Pessoa, men så muntrar han upp oss med att visa att han minsann också har färska exemplar av Ingeborg Bachmanns och Anne Carsons böcker. Samt att han lattjar med ordet ”levla”.   

Han exemplifierar dubbelhetens bilder:

                      Människan för en ojämn kamp mot världens oerhörda mångfald.

                      Hon tvingas ständigt bortse från den för att inte dras ner

                      i sin egen inre avgrund.

Dessa perspektiv! Hos Torsson finns sådana stunder, som blir budskap från en sannare värld. Tyvärr blir han också lite banal ibland, eller bara spetsfundig, i satser som inte verkar färdigtänkta. För vad menas med saker som att språket skiljer oss från världen, eller att verkligheten är det om vilket mer eller mindre sanna satser kan formuleras, är inte dessa exempel farligt nära klichéer? Och i ett jobbigt efterord (nästan halva boken) skriver han prosa i en fiktiv 30-talsdagbok, med subjektlösa meningar som troligen är tillkomna av rädsla för att inte framstå som jagfixerad – men det är inte en kvantitativ fråga! Mer finns att hämta i idiosynkrasierna, i metaforer som inte riktigt går ut eller når sin lösning – som i ”en migrän himmel”.

När Torsson släpper fram hela sin idiosynkrasi, när hans metaforer tillåts bli lite befängda, då blir hans poesi ett fint exempel på vad poesin är till för, och vad den gör mer frekvent och mer avgörande än annan litteratur. Alltså: att visa vad som står på spel, och även visa hur nära besläktade språk och verklighet är. Då väcks en förundran, en taggighet, som är ytterst smakfull.

Om Flauberts stil, Marcel Proust, översättning Maria Kronberg, färdigställd av Jan Stolpe, Marcel Proust-sällskapet

När jag var ung var det många som framförde åsikten att alla rockkritiker var misslyckade musiker. Tbh var det väl mest halvlyckade musiker som framförde detta, som bittra reaktioner på förmodligen berättigade sågningar. Nu går det väl inte att säga liknande om litteraturkritiker, att alla skulle vara misslyckade författare, eftersom nästan alla kritiker ju i någon mån också skriver skönlitteratur.

Och det behöver vi ju inte bli så sura över, eller skriva ännu en krönika om recensionsarvoden som stått stilla i 30 år. Det är väl bra att skönlitterära författare skriver kritik – de om några borde väl också vara goda läsare. Som Marcel Proust, kanske? För exakt hundra år sedan, 1920, utkom hans kritiska text om sin landsman Gustave Flaubert. Den har nu utgetts av Marcel Proust-sällskapet, där Maria Kronbergs översättning har färdigställts av Jan Stolpe. Det är en text som aldrig tidigare översatts.  

Den knallgula lilla boken, Om Flauberts stil, hade sitt ursprung i en replik i debatten som fördes i franska tidningar om Flaubert var en dålig författare. Prousts hållning är glasklar, när han bestrider detta och tar sin föregångare i försvar – det intressanta är att han gör det med argumentet att Flaubert är bra därför att han är dålig.

Hos Proust blir stilfrågan en grammatisk fråga. Han tar hjälp av pronomen, verb och tempus för att illustrera hur Flaubert bryter mot fransk grammatik. Det radikala hos Flaubert, menar Proust, är hur pedanten ändå lyckas få så många språkfel att slinka med i texten. Det skapar en osäkerhetsfaktor i hans prosa, får den att bli obekväm – ja, det blir nästan besvärande att läsa. Men det är också det här som gör hans stil så levande: misstagen undanhåller det tyranni som exakthet innebär. Det är inte genom att vörda reglerna stil kommer till liv. Det finns ett visst mått av fulhet i Flauberts stil.

För skönhet har inget med korrekthet att göra, inskärper Proust, och där är det ju lätt att hålla med honom. Inte ens grammatiken är beroende av korrekthet, hävdar han – vilket underbart argument, tänker jag, och vill genast sprida den inställningen till mina gymnasieelever: de behöver lära sig ett mindre ängsligt förhållningssätt till grammatiken (jag är inte ironisk här, om nu någon trodde det).

Till stor del är läsningen av Flaubert en återspegling av det egna skrivandet, den egna besläktade estetiken. Ungefär så som Beckett läste Proust i sin ungdomsstudie, om jag minns rätt. Föga förvånande blir då paradnumret här hur Flaubert skildrar – Tid (ja, den versala Tiden, som ju är det Prousts stora verk På spaning efter den tid som flytt mest uppehåller sig vid). Men det är faktiskt på sin plats här, eftersom det skapar ett tillfälle att diskutera exakt vad det innebär och hur det görs av den tidigare författaren.

Att försvara Flaubert. Inget borde vara enklare? Det är ju lätt att hitta tillskyndare, från Joyce och Kafka fram till Julian Barnes. Men också Vladimir Nabokov, som annars hör till de strängaste läsarna. Proust själv resonerar kring Flauberts avståndstagande från subjunktionen ”och”, och [sic] en av Nabokovs examensfrågor från sin undervisning av Madame Bovary lyder: ”Discuss Flaubert’s use of the word ’and’”.  

Flauberts plats i den litterära kanon är självklar, men det är kanske det som är kruxet, att man tar honom för given. När Anders Bodegårds nyöversättning av Madame Bovary utkom 2012 visades att somliga kritiker behöver bli bättre läsare, då det var så vanligt att dra paralleller till nutida fenomen och resonera kring Emma som en Hollywood-fru (Ellen Mattsson), ett offer för lyxfällan (Malin Ullgren), en HBO-knarkare (Martina Montelius). När den i fjol sattes upp av Folkteatern i Göteborg kallades hon osmakligt nog uttryckligen för en influencer. Att vi är dåliga läsare skulle Proust hålla med om – faktum är att han sa det redan för hundra år sedan.

Proust är en noggrann och kritisk läsare, som gärna sprider kategoriska utsagor kring sig, utan att man behöver hålla med om allt. Som när han möjligen går lite för långt i skildringen av tyngd: ”vi älskar detta tunga stoff som Flauberts meningar lyfter upp och släpper ner med det stötvisa slamret från en grävskopa.” Här finns goda passager om läsning i generell mening, och han citerar ur det kanske inte helt vattentäta minnet, men det är charmigt, och som sagt är korrektheten ett vilseledande ideal.

Exciting Times, Naoise Dolan, Weidenfeld & Nicholson

Her hair was a thick black brush on my pillow. It occured to me that most beds did not come with a particular Edith, that actually most people had no Edith at all, and that those people had to sleep in those beds or other relevant furniture and pretend to be happy.

Det är Ava, huvudpersonen i Naoise Dolans debutroman Exciting Times, som är förälskad i Edith. Ava är en 22-årig irländsk ung kvinna som lämnar Dublin; vi får inte veta mer än att hon var ledsen där. Hon slår ned sina bopålar i Hong Kong för att lära småbarn engelska. Lärarlönen är skral, så hon lämnar kackerlackorna i sitt Airbnb för att bo hos Julian, en rik engelsk bankman. De har sex med varandra, men påminner sig själva hela tiden att det inte betyder något. Det är när Julian en period åker tillbaka till London som hon träffar Edith, och de inleder en blixtrande relation.

Så här enkel är intrigen, och den rör sig i 50 korta kapitels banor som ibland ter sig en smula förutsägbara. Men också: att det som ger romanen liv och gör den till en utomordentlig läsupplevelse är Dolans dristigt frimodiga språkkänsla. Den visar sig inte bara i underbart fyndiga skämt – jag tror jag fnittrade sex gånger bara på de första två sidorna – utan också i Avas ständiga iakttagelser kring engelskan. Det finns en ironi i att hon ska lära barnen en korrekt brittisk engelska som hon själv inte använder, och det roligaste är kanske när hon ska lära dem uttala ordet ”things”, men är oförmögen att säga något annat än ”tings”. Här väcks många frågor om modersmål. 

Det väcks mer underförstått många frågor också om politik, i den ständigt närvarande diskussionen om Englands relation till Irland, till exempel i motviljan från engelskt håll att uttala ordet ”republik” och gå omvägar och kalla det för ”the other bit” eller rentav ”Éire”. Samtidigt har Ava sammansatta känslor för Irland och det irländska. Det är också i hög grad fråga om klass, i Avas underlägsna relation med den rikare Julian, och de mindervärdeskomplex som hon tar med sig in i relationen, och försöker brottas med. Så blir det också lustigt när hans pappa är Marxist.

Politik och klass, ja, men också genus, och genus är förstås också en politisk fråga, liksom kärleken. När hon träffar Edith blir Ava kär – något hon definitivt inte är (inte tillåter sig bli?) i Julian, något som implicit verkar handla om den ekonomiska ojämlikheten. Mycket i deras samvaro handlar om makt. Det problematiska är att förälskelsen knappast gör relationen med Edith enklare. Inte heller det faktum att Ava har så svårt att vara ärlig. Kanske Dolan här vill berätta något som inte är så självklart – att det finns fördelar och nackdelar i båda typerna av relation, alltså både den med Julian där känslor mer hålls på avstånd, och den med Edith där känslorna är intima och uttalade.

Dessa analyser är rationellt utförda, nästan kirurgiskt kalkylerade. Dolan skriver med så vass penna att snittet inte ens syns, men hon gör verkligen träffande utvärderingar av samlivets glädjeämnen och vedermödor, både utifrån individnivå och strukturell nivå. Medan Ava hankar sig fram som lärare hör hennes partners till andra socioekonomiska sfärer: Julian som ekonom, Edith som jurist. Pengar är ett återkommande trätoämne, allra mest för Ava själv.

Främst Julian är en slags parodi, en karikatyr. Men det hindrar inte att det finns något klart osympatiskt och sant i hur han till exempel förvånas av hur Ava förhåller sig till pengar. I hans värld är det osmakligt att prata om pengar så som hon gör, och att spara pengar så som hon gör, det finner han helt barockt. Men så fungerar ju världen: bara den som redan har pengar kan unna sig att tycka att det är lite generande att prata om pengar eller säga att man inte bryr sig om pengar.  

Dolan har fått både lovord och anmärkningar för sin förmåga att gestalta otrevliga karaktärer. Det är ju inte bara Julian som är – om irländskan ursäktas, a prick – utan dessa drag finns också hos Ava, och hos Edith. I en krönika i The Irish Times från 20 april uttalar hon sig spydigt både om läsares bristande förmåga att avstå från självbiografiska tolkningar, liksom i ämnet klandervärda karaktärer: ”It is easier for us to think in black and white when we imagine that authors endorse their characters’ decisions, and women are held to higher moral standards than men, so we are reluctant to see women writers as capable of writing with detachment and curiosity about the lives of made-up characters – ones with whom they mightn’t always be inviting the reader to sympathise.”

Humor är ofta svårt att förmedla i text, men sällan har jag läst något så roligt som denna roman av Naoise Dolan. Det är kaxigt, aggressivt, charmigt. Som irländsk författare med sardonisk skärpa blir hon förstås oundvikligen jämförd med Sally Rooney och Eimear McBride, och det är förstås inte missvisande. Ett kapitel i Dolans roman publicerades i den irländska litterära tidskriften The Stinging Fly när Rooney var redaktör. Men det finns också likheter med några av Martin Amis (Success) och Julian Barnes bästa romaner (Talking It Over), i hur dumma, ytliga och blåsta många är och hur den sociala samvaron skildras underhållande och bitande. Så här beskriver Ava en av Julians vänner: ”Victoria was good at wearing clothes. She was so beautiful I couldn’t see why she was talking to me. Sometimes her eyes said: I don’t know either.” Och en annan vän, Jane: ”it was if someone else ironed everything for her – her whole life – and her role was to make new creases.”

Humorn är viktig, men ännu viktigare är porträttet av Ava, vars komplexa karaktär successivt träder fram. Så är humorn inte heller enbart reserverad till uttänkta oneliners, utan ofta fokuserad på att driva fram poänger, som kan vara feministiska. Så här beskriver Ava sin lärartillvaro:

Like sharks’ teeth, teachers dropped out and were replaced. Most were backpackers who left once they’d saved enough to find themselves in Thailand. I had no idea who I was, but doubted that the Thais would know either. Because I lacked warmth, I was mainly assigned grammar classes, where children not liking you was a positive performance indicator. I found this an invigorating respite from how people usually assessed women.

Herrarna och djuren, Leif Holmstrand, Bonniers; Toposatotopicus, Krister Gustavsson, Lejd; En sky av vittnen, Kjell Espmark, Norstedts; Ammaseus horisont, AI tolkar Karin Boye, Svensk Sci Fi; Olycksalig generation, Pier Paolo Pasolini, översättning Nina M. Olsson och Håkan Sandell, Smockadoll; Lögnen är ett klätterdjur, Herta Müller, översättning Aimée Delblanc, 10TAL Bok

Ur vårens som vanligt digra skörd av poesi plockar jag en bukett som både ter sig brokig och märkligt sammanhållen. Det blir en färgmatchning som man kan uppskatta bara om man har ett poetiskt sinne. I grund och botten finns det bara ett dugligt kriterium för litteratur, och det är följande fråga: är det nödvändigt?

Leif Holmstrand hör till de mer produktiva under innevarande århundrade, med i snitt nästan två böcker om året. Lägg till detta en omfattande produktion som installationskonstnär. Herrarna och djuren samlar mångsidigheten i denna verksamhet, med en queer blick på mellanmänskliga relationer.

Det är en dikt som frodas i anomalier och idiosynkrasier, och ofta låter smeksamma rim mildra ett brutalt innehåll: ”En glödtrådstanke, ännu vag / men lycklig, som vi anat, / tog form och sågs som docklikt jag / ur sammetsmörker manat.” Det blir djupt suggestiva och nödvändiga dikter som kombinerar nutida dejting i whatsapp med eviga frågor om identitet, sexualitet, samt en fråga om floran och faunans roll för mänskligheten.

Liknande teman finns i Krister Gustavssons nya bok Toposatopicus. Om Holmstrand är expansiv i sin estetik är Gustavsson mer sparsmakad. Även här finns kroppsligheten, illustrerad av åkommor och skavanker,och även här skevar och skaver skröpligheten, där enkla bilder föder fram en ny värld: ”Förnatten har släckt skrivbordslampan / och mörkret börjar / överskriva dagen.”

Det här är en i all blygsamhet fantastisk bok, som lyckas vara både instängd och öppen, och utgör en ny slags verklighetsbeskrivning. Den är nattlig, ibland blodig, äcklig och sjuk, men framför allt anslående och nödvändig.

Vårens knasigaste diktbok heter Ammaseus horisont, och är resultatet av en AI som matats in med Karin Boyes dikter. De dikter som skapas väcker nya frågor om upphov och originalitet. Datorn – den eller hen? – skriver vidare och öppnar potentialen hos dikter som kanske annars riskerar att stelna i allt för vördnadsfull beundran.

De bekanta Boye-fraserna blandas med oväntade kombinationer, och påminner om att poesi ofta skapas i just dessa oförutsägbara ögonblick: ”Jag är sjuk av gift. / Men jag har en annan, / förödmjukad, upprättad kärlek. / Och han säger: vad har du då för händer? / Vad har du i världen för makt.” Knasigt, ja, men faktiskt nästan hela tiden bra och nödvändig poesi.  

En ny diktsamling av Kjell Espmark är alltid en begivelse, och hans nya, En sky av vittnen, fortsätter med de rolldikter som präglade Vintergata 2007 och Den inre rymden 2014 (båda ingår i den nya samlingen). Det här är Espmarks åttonde decennium som poet, och jag vågar nästan påstå att han aldrig varit bättre.

Det är olika röster, olika jag och människoöden, som befolkar dessa korta dikter. Ofta är det kvinnor som vittnar, som i en vacker enkel kärleksdikt: ”Hammarslagen, hammarslagen! / Den natten såg jag min älskade / naglad mot himlen / med tusen gnistrande spikar.” Flera av rösterna tillhör offer för något, oavsett om det är för förebilden till Dracula, Vlad Tepes, eller den bekanta kulturprofilen.

Hos Espmark finns en ironi av det varmt omhändertagande slaget, och hans dikter är koncentrerade, exakta och nödvändiga. Hans olika diktjag vädjar underförstått: ”Minns mig!” Som läsare är det svårt att värja sig mot kraften hos dessa enskilda öden, förmedlade av ett språk som måste sägas tillhör den suveränaste av behärskning, samtidigt som det ger uttryck åt ett häpnadsväckande känsloregister.

Årets mest välkomna översättningar är europeiska. Italienske Pier Paolo Pasolini är mest känd som stundtals skandaliserad filmregissör, men en del av hans poesi har tidigare i spridda skurar delgetts svenska läsare. Olycksalig generation är ett nytt försök, och samlar både tidiga idylliska dikter som hyllar ungdomen till senare politiska utfall mot samtidens kommersialism.

Båda dessa sidor belyses av urvalet, liksom en väldigt fin dikt till en älskad mor. Men allra mest anledning finns det nog att dröja vid hans nödvändiga politiska analyser: ”ni som med er borgerliga bakgrund / förblev ungdomligt pragmatiska men barnsliga som aktivister, / ni sökte er räddning in i organisationen (som inte / kan frambringa annat än ännu mer organisation)”.  

Parallellt med sin syssla som romanförfattare skriver Herta Müller kollagedikter med bokstäver utklippta från veckotidningar. I Lögnen är ett klätterdjur kan man läsa dessa: både de tyska originalen och i svensk översättning. Eftersom Müller är uppväxt i en totalitär stat – kommunistiska Rumänien – har orden och bokstäverna för henne en bismak av hemlig lycka.

Det är också en lycka att läsa hennes dikter, där hon med hisnande metaforer – tänk bara titelns klätterdjur – visar hur enkelt och lekfullt dikter också kan skrivas. Med allvaret intakt och nödvändigt även när bilderna blir surrealistiskt absurda: ”Nu tickar molnet genom / skallen min och varje morgon / sitter staden grodlikt stilla / framför knappen på min kappa”.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/5 2020)

Båge av väntan, Rut Hillarp, Nirstedt/Litteratur

Då och då känns det som att det verkligen är dags för en större läsekrets att upptäcka Rut Hillarp, som förblivit en doldis för några få invigda. Därför mer än välkomnar jag att Nirstedt/Litteratur i sitt poesibibliotek väljer ut hennes tredje diktsamling Båge av väntan, och jag tycker också om Saskia Vogels lovordande förord, där hon hoppas att stunden är inne nu för just detta – att fler nu ska ta chansen att läsa den här spännande och för svenska förhållanden ytterst ovanliga författaren.

Men samtidigt. Världen ser ut som den gör, och poesi är en angelägenhet för de (lyckliga) få. Vogel, bosatt i Berlin och översättare från svenska, påminner sig om detta också, när hon nämner några entusiaster, som Malte Persson, Therese Bohman, Karolina Ramqvist, Mara Lee – samt Bernur, obviously. För snart tio år sedan utkom Birgitta Holms fina biografi om vännen Rut, Poet och erotiskt geni, som utkom tillsammans med ett urval av dagböckerna. Då kanske stunden var inne … Fast nä.

För sanningen är ju bister. Det är få som orkar bry sig om poesi, men Hillarp är knappast oproportionerligt bortglömd; rimligen har hon sina mer eller mindre offentliga fans – åtminstone vittnar prissättningen av hennes böcker om det, vid de få tillfällen de finns tillgängliga på antikvariaten.

Att läsa den nu sjuttio år gamla Båge av väntan. Är det otidsenligt? Både ja och nej. Det är tydligt att Hillarp skriver om och mot ett patriark som fortfarande är livskraftigt, och om strukturer och mekanismer som inte tiden lyckats avstyra. Hon skriver också om religion, på ett mindre avmätt och distanserat sätt än du kanske vant dig vid. Här skrivs dikter om en samvaro mellan människor, om en kärlek där frågorna inte berör att välja rätt färgnyans på köksluckorna. Här blir kärlek inte lika mycket en fråga om praktiska heminredningslösningar som en transcendental rit.

Det är långt ifrån en fråga om blå dunster eller att trampa barfota i idylliska lyckoland. Här är passionen oftare blodig, fylld av äckelkänslor, motstridighet, smärta. Det finns en sent på jorden-stämning, en puls som slår genom dikterna. Eller så här: ett verbhjärta som inte riktigt slår, utan mer bankar, hamrar, dunkar – ja, mörbultar. Samtidigt finns farhågorna om den hotande kraschen, att gemensamhet är något som upphör, en pessimism som kunde ha formulerats av Nick Cave (”I knew before I met her that I would lose her”).  

Genom den korta samlingen växlas mellan lyriska dikter och prosastycken. Prosadikterna handlar om att frivilligt tappa fotfästet och ge sig hän för mer extatiska upplevelser. Utlevelsen blir något som befriar i en tillvaro som stänger in människans längtan, där allt försöker göra oss fogliga och anpassade. Därför finns det hos de figurer som Hillarp låter ingå i sin poesi ett hopp trots allt, att det ändå ges något som gör världen mindre ängslig: en förlösning från allt som inskränker. Eller så här: hon sammansmälter längtan med väntan.

Hos Hillarp, det enda erotiska geni vårt land äger, blir passionen det enda som frigör människan. Hon intellektualiserar känslan, men bevarar känslouttrycket, och skriver dikter som inte riktigt nöjer sig med att gå det cerebralas ärenden. Här är kropp och tanke lika viktiga, och knappt ens skilda från varandra. De konventionella bilderna ges också nya sammanhang, när hon liksom hämtar dem från ett plundrat förråd, men det spännande är hur hon lyckas utforma dem på ett nyskapande sätt, ge dessa klichéer nytt innehåll. För ärligt talat: kärleken är ju den största, kanske den enda klichén.

Så här, den första delen i diktsviten ”Nära”:

                      Han som är vingen över denna visknings

                      blomma

                      brusande vit men om intet

                      om blott

                      tappar mig djupt i sina ord

                      Han som är större än min åtrå

                      uppslukande den i mig

                      viskande den bortom, glidande

                      och dess tvekan vem vet

                      Han som vet och är större än min kunskap

                     

                      Han som lyfter mitt ansikte

Hon skriver inte sina dikter i lika hög grad som hon koreograferar dem, strukturerar dem som rörelser. Hennes ord dansar, dansas. Symboliken är tung, men har getts fjäderlätta steg. Nu låter det kanske överdrivet? Men det är själva poängen – hennes ord är också i sig överdrivna, hyperbola, som om det hon vill beskriva saknar gränser. Det är en poesi som skruvar upp volym och ljussättning, i en intensitetens poetik, i tablåer om djur och djurisk våldsamhet, där människor kan transformeras i stunden.  

Redan här finns glimtar av det mytskapande, det mytåterskapande, som hon skulle ägna sig åt när hon på 80-talet återkom med tre samlingar. Här finns alltså till exempel Isolde, men också en oerhört fin dikt om den antika prinsessan Alkestis:

                          varför är jag så naken

                      för ögonens skull är jag naken

                      är det hans armar omkring mig

                      dansen smälter min klänning

                      skuldrorna rinner från axlarna

                      höfterna rinner mot skötet

                      vem dansar jag för denna natt

                      o släck mina händer

Det är en fin utgåva, som till största mån respekterar originalets radbrytningar, om än inte helt i prosadikterna. Tyvärr krymps avståndet mellan orden, som ju är expanderat i originalet: något som påverkar läsrytmen, och gör den lutande. Få svenska författare är så belönande att läsa, och det handlar mycket om den självkännedom hon exponerar – det som dikterna utmynnar i är ett möte med det egna jaget, en konfrontation med allt vad det inrymmer.

Man talar ibland om vissa som ”en författarnas författare”, alltså någon som mest läses och beundras av andra författare. Något sådant gäller förstås för Rut Hillarp, men det är också tydligt att vad hon gör är att omdana oss när vi läser, och hon blir ”en läsarnas författare”.

Därför kan jag korrigera mina inledande farhågor, och instämma i Vogels möjligen naiva förhoppning om fler läsare. Det är ju sorgligt eller ett bevis på ynkedom att det saknas till exempel en pocketupplaga med hennes Samlade dikter, inte minst när man tänker på vilken gynnsam och positiv smittspridning den skulle innebära hos blivande författare.

Jag målar som en gud. Ellen Thesleffs liv och konst, Hanna-Reetta Schreck, SLS/Appell

Strikt talat finns det ju bara två sorters människor. Genier och de mediokra. Eller, för att nyansera en smula: spännande och tråkiga. Jag erkänner att jag inte kände till Ellen Thesleff sedan tidigare, så en kort biografi. Finländsk konstnär, symbolist och expressionist. Hade en internationell karriär i Paris och Florens. Levde 1869-1954. 

Om henne har Hanna-Reeta Schreck skrivit en biografi, som kom ut på finska 2017 och nu finns i svensk översättning (tack vare Camilla Frostell, upplyser en diskret kolofon). Och på tal om genier är titeln talande: Jag målar som en gud. Så uppfattar jag också omslagets fotografi av konstnären: kaxig, självmedveten, genialisk. Och spännande, minst sagt.

Schrecks metod är pedagogisk och tilltalande på många plan. Hon utgår från tio centrala verk, och låter dem bilda inledningar till kronologiska kapitlen om Thesleffs liv. Allra först placeras ett självporträtt i blyerts från 1894-95, och det är verkligen fängslande – en levande föreställning av något levande. Som konstvetaren Marja Lahelma uttryckt det: ”jaget ser ut att befinna sig i ett permanent tillstånd av tillblivelse”. Det finns också, som påpekas, androgyna drag i denna bild. Schreck skriver fint om detta porträtt, men också generellt om andra målningar av denna konstnär, och hittar i senare exempel en affinitet med Böcklins tavlor från samma period.

Thesleff debuterade 1891 – detta för kulturen så signifikanta årtal (tänk: Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, J-K Huysmans I avgrunden, Oscar Wildes Salome). Hon gör det med en signifikant målning: ”Eko”, där en ung kvinna avbildas i naturen från sidan, med öppet gap – ett skrik rätt ut mot träden. En slags pendang till Edward Munchs ”Skriet”, som noterbart nog målades två år senare. Likaså kan man uppfatta en annan av Thesleffs mest fascinerande målningar, som avbildar den tolvåriga systern Thyra, som en kommentar till andra målningar av Munch, kanske hans ”Madonna” – fast även här var Thesleff tidigare ute.  

Schreck skriver som sagt pedagogiskt. Det är möjligt att hon ibland kostar på sig att bli lite väl övertydlig och förenklande i sina förklaringar: ”Paris var numer ett för en konstnär: det var där ’alla’ var och ’allt’ hände.” Men det ska också poängteras att hon gjort ett uppriktigt försök att teckna ett liv. Hennes fråga: hur skildrar man en människas liv – hur gör man henne rättvisa? Den frågan är både banal och relevant. När Ann Heberlein nyligen tillät sig att använda förnamn till sin biografi om Hannah Arendt fick hon rättmätig kritik för denna vanskliga intimisering – kanske i synnerhet det är olämpligt att kalla filosofen Heidegger för ”Martin”. Schreck gör något liknande, genom att kalla sitt objekt för ”Ellen”. Men det här är en annan slags bok. Hon har också skrivit en avhandling om Thesleff, men det här är en annan typ av studie, och jag upplever det inte som att tillbörlig distans saknas.

I synnerhet perioden under 1890-talet är bra gestaltad. Vi följer den unga konstnären till Paris och Florens, och tar del av vedermödorna att som kvinna bli tagen på allvar. Hon klipper håret kort, men går inte lika långt som den franska konstnären Rosa Bonheur som approprierade manlig klädsel (givetvis efter att först ha uthämtat tillåtelse från myndigheterna). Några år senare skulle hon ändå crossdressa vid fristaden Casa Bianca i Murole. Sedan träffar hon poeten och konstnären Mina Loy och teatermannen Gordon Craig, som hon ska samarbeta med, och medan Ellen förälskar sig i honom blir han förälskad i systern Thyra, nybliven änka.

Thesleff hade en uppmuntrande pappa, som rentav tog med henne på en grand tour strax innan hon skulle etablera sig som fri konstnär i Europa. För kvinnor var konsten på denna tid mer att betrakta som en hobby, och det är betecknande att flera av de generationskamrater som hon umgicks med fick nöja sig med det – och det säger också något om vad som krävdes av en kvinna som ville försörja sig som konstnär. Bland de samtida kvinnorna är det väl bara Helene Schjerfbeck som lyckas.

Lyckades gjorde också Thesleff, med hjälp av att målningarna blev populära och gick för rimliga summor, samt att hon erhöll en del välkomna stipendier. Den välbeställda kunde resa flitigt, och Schreck berättar hur det gick till praktiskt. Så blir denna bok en fin tidsskildring, entusiastiskt skriven, men som sagt inte utan kritisk udd. När Schreck skriver om Thesleffs förhållande till symbolismen blir det tydligt att det är ingen enhetlig symbios – här finns en utveckling mot andra förhållningssätt, och det är kanske så enkelt, att det är en förklaring till att hennes målningar ger ett så levande intryck nu. Att ta del av bokens många illustrationer blir verkligen som att känna att man har stött på en skatt, ett veritabelt fynd.

Varför är de så levande? Det kan inte bara bero på att de för mig är obekanta. Det finns något i hur hon målar rörelse. Hon är så bra på bakgrunder, hur den antingen träder tillbaka och ibland träder fram, i samklang med motivet i förgrunden. Schreck visar hur motivens rörelse också finns i Thesleffs handlag, hur hon arbetar med palettkniven för att återskapa eller kommunicera med dem hon avbildar. Inte för att Schreck nämner Edith Söderfran, men nog finns det något underförstått i Thesleffs implicita ”jag kan måla hur jag vill” som samspelar med Södergrans explicita ”jag kan sjunga hur jag vill”. Det finns ju också något uppfriskande här, hur dessa tidiga kvinnliga konstnärer opponerar sig mot det credo som förföljer Virginia Woolfs konstnär Lily Briscoe i Mot fyren, det vill säga det hånfulla ”kvinnor kan inte” som hon arbetar mot.  

Jag gillar verkligen de tidiga tavlorna, där man följer en talang som blommar ut, följer hur den så att säga fångar motiven men också fångas av dem, och skapar en följsam dialog mellan det avbildade och den som avbildar. Att få en inblick i de tavlor hon målade något senare ger en helt annan bild, och kanske är det först där hon blir geniet. Visst, självporträttet hon skapade som 25-åring är ett odiskutabelt mästerverk, men på de senare målningarna blir hon mer karnevalisk, djärvare, och mer självständig, även om det är en slags oförlöst vildhet, där det ändå blir starkare just därför – i målningarnas potential, i allt som de härbärgerar och som när som helst ser ut att explodera i starka känslor.  

Genialisk, ja. Outsägligt och obevekligt så.

Nätterna på Winterfeldtplatz, Elin Boardy, Wahlström & Widstrand

Med fyra tidigare romaner har Elin Boardy hittat en egen nisch i den svenska samtidslitteraturen. Konsekvent har hon fjärmat sig från samtidens små osämjor i historiska romaner, där hon oftast elegant och lekfullt har väckt liv i en förfluten tid. Hon betar av olika skikt, och aktualiserar med subtila medel sitt material. Övertydliga didaktiska pekpinnar saknas; här tillåts man som läsare dra sina egna slutsatser.

För tre år sedan var det medeltidens pestepidemi i Tidenär inte än, en roman som möjligen känns ännu mer aktuell i år. I sin nya roman Nätterna på Winterfeldtplatz beger sig Boardy till Berlin, och inleder mot slutet av 1920-talet. Weimarepokens Berlin är alltid aktuell, kan tyckas – omskriven, omsjungen och omtalad. Så det räcker? Nja, det är i vilket fall modigt att ta sig an marker som kunde te sig en smula överexponerade.

Som huvudperson figurerar den unga Hedvig, som flytt hemstaden Göteborgs trångsynthet för dekadensen i Berlin. Om än inte helt sanktionerad av myndigheterna sågs det mellan fingrarna med det mesta under några få år, och det är inte att säga för mycket att hävda att Hedvig är på rätt plats och i rätt tid.

Som förkläde fungerar en faster, men hon kan förstås inte kuva Hedvigs så mycket större frihetslängtan, lika lite som föräldragenerationen på något sätt kan hejda detta. På det kontor hon arbetar på träffar hon en lite rebellisk kvinna, Mina, som blir en slags mentor, som tar henne till kamraterna Heinz och Florian, som arbetar på Institutet för sexualvetenskap, och så vidtar fester med alkohol, droger, bisexualitet.  

Det är livsbejakande, men inte glättigt. Boardy har skrivit en HBT-roman, om en plats och tid när friheten att leva ut sin identitet var större än tidigare, och i många fall även större än senare. En roman om kärlek, ja, men i högre grad faktiskt om vänskap. Hedvig möter män och kvinnor och blir mer någon som tar för sig än någon som passivt blir utnyttjad av andras sexuella begär. Så läser jag också det här som en roman om samtycke. Men det handlar definitivt inte enbart om Hedvigs utveckling från blyg viol till handlingskraftig individ, utan här finns ambitioner att också skildra de politiska förändringar som var att vänta. Här blir det då frågan om innocence lost i dubbel mening.

Det är ett vanskligt uppdrag att skriva med facit i hand, och som läsare är det förstås svårt att inte notera emfasen kring vissa av de företeelser som antyds i bakgrunden här, alltså det nazistiska övertagandet som var att vänta. Men att det är svårt betyder inte att en författare ska låta bli. Strax efter andra världskriget skrev nederländska Ida Simons Timmen före midnatt, som gav en kuslig insikt i stämningen innan krigets utbrott, och något liknande gäller ju även för Kjell Westös Hägring 38. I den mån det blir för bokstavligt kan man lika gärna invända att nazisternas förseelser i sig var för bokstavliga.

Det är så skickligt gjort av Boardy att man då och då glömmer bort att denna roman utkommer nästan hundra år senare än den tid då den utspelas. Ändå är det inte riktigt en pastisch, då hon i hög grad förlitar sig på effektivt berättande i dialog och med rapp meningsbyggnad, inslag som inte riktigt var på modet i 20-talets litteratur. Lika anakronistiska är alla besöken på WC, där vi rentav får veta att personer kissar – sådant som skulle ha väckt skandal på den tiden. Men det är som om Boardy verkligen vill poängtera denna förändring. Hennes Hedvig blir både en relaterbar angelägenhet för oss i nutiden och en typisk representant för sin tid.

Bifigurerna blir mer mångdimensionella ju mer vi lär känna dem. Det gäller främst en av männen Hedvig möter, Erwin, med sin PTSD från första världskriget, och Florian med sin ångest. Så också en Frau Hoffmann, vars son stupade i Flandern, och där hennes moderskärlek blir en påtaglig påminnelse om de uppoffringar som krig kräver. 

Kontakt etableras metodiskt och noggrant, och lokalkännedomen ger djupare insikt i de öden som skildras. Det är också tydligt att Boardy verkar vilja protestera mot tidsandan med sina romaner, som verkligen erbjuder något annat än att sondmata rastlösa läsare skadade av – tja, vad vet jag, sina sociala media-flöden, kanske? Hennes sätt att skriva kräver en tålmodig läsare, men också kanske en läsare som inte ägnar sig åt självskadebeteendet att bingetitta på tv-serier.

Caesaria, Hanna Nordenhök, Norstedts

Om man lite förenklat kan dela in svensk fiktiv prosa i böcker som antingen fokuserar på intrig eller på atmosfär, då hör Hanna Nordenhöks romaner definitivt till den senare kategorin. Själva handlingen i Caesaria rör ”Lill-Katta”, en ung tjej som omhändertas av en doktor Eldh och assistenten mäster Valdemar på en herrgård. Tiden är sent 1800-tal, och det experimenteras på hennes kroppsliga utveckling, som männen vill bromsa. Hon är fånge, men får också undervisning. 

Men det är den kusliga och smått sinistra atmosfären som är Nordenhöks tillgång och bidrag, och det som får hennes roman att avge ett mörkt skimmer som är ytterst inbjudande. Det är mycket underliv, blod och andra kroppsvätskor, samt djur och en närliggande tjärn. Nordenhök upphäver gränser mellan verkligt och overkligt, och har skrivit en roman som det är oerhört lockande, för att inte säga hypnotiskt, att vistas i. Man läser den mer för att uppleva ynnesten att vara där i figurernas närvaro än att få veta hur det ska gå för dem.  

(Också publicerad i Vi, 5/20)

Gravgåvor, Tor Ulven, översättning Thomas Kjellgren & Nils Sundberg, Flo förlag

Inte ska man väl kalla det en roman, Tor Ulvens första prosabok från 1988, Gravgåvor. Det gör inte förlaget Flo heller, utan väljer ordet ”fragmentarium”. Liksom i deras första översättning, den remarkabla Avlösning, rör det sig om en meandrisk prosa, som växlar mellan att röra sig slingrande och bevara ett komprimerat uttryck.

Att vi efter att ha stiftat viss bekantskap med poeten Ulven är det ju generöst att vi också får en uppfattning om hans märkliga prosa. Märklig, på ett sätt, då den strider mot den utgivning vi möter under vårt århundrade. Men också bekant, och den har väckt jämförelser med Thomas Bernhard och Samuel Beckett. I Thomas Kjellgrens initierade efterord finns den obligatoriska liknelsen, men det blir lite tjatigt att än en gång nämna den ”underskattade” humorn hos dessa författare. Det är ju pessimisterna som fått de roligaste maximerna.   

För all del, fast Ulvens sätt att skriva är encyklopediskt, vilt och gränslöst, och liknar inte Bernhards hårt koncentrerade monomani eller Becketts anala asketism. Mer kunde man säga att det är en musikalisk affinitet, att det är en prosa som väljer bort narrativet för en ny sorts semantik. Då liknar den faktiskt mer Virginia Woolfs vildaste och mest experimentella prosaverk Vågorna, och blir mer poetiskt visuell symfoni än roman. Det är lätt att nostalgiskt sakna den här ambitionsnivån, men faktum är att när jag tidigare i vår läste Jonas Eikas Efter solen var det nästan som att läsa Ulven; det som förenar dem blir då att du medan läsningen pågår inte riktigt vet vad du håller på med och i vilken riktning berättarrösten ska ta dig, och om du kan lita på att du ska ta dig därifrån någorlunda oskadd.

Liksom i Avlösning är det monologiskt. En röst som inventerar verkligheten, och försöker förhålla sig till allt som försvinner, som har försvunnit, eller bara det som upphör. Det som rinner mellan fingrarna, men ändå behåller sin substans. Däribland en kvinna. Däribland minnena själva. Att ägna sig åt något är att ta kål på det, lyder Ulvens dystra ingångsvärde kring en människas identitet – men det blir också dess slutsats. Att skriva är att förinta sin egen röst. Då blir allt som ska skildras nedtecknat på samma sakliga sätt: att äta, att ha sex, att befinna sig i tillvaron, att helt enkelt leva.

Det är en poet som skriver, något som ger sig till känna i de tvära kasten, men också i precisionen i uttrycket, i några starka formuleringar, där han skriver om ”något med färgtonen kanske”, om att inte ha ”krafter till att leva i presens”, om att sakna ”den djuriska lydighetens förundranslösa lugn” (på norska: ”den dyriske lydighetens undringsløse ro”).  

Språket blir viktigare än plot, intrig, narrativ. För vad handlar det här om? Det handlar om ett språk, om en verklighetsbeskrivning uppbyggd av det enda vi har för att uppfatta den här världen – språket. Du frågar: karakterisering, miljöskildring, tema, motiv? Tor Ulven rycker loss desssa vägpinnar ur frosten och slänger dem i diket. Här finns också svindlande tidsperspektiv, där Ulven utgår från ett lätt identifierat självbiografiskt jag, men rör sig bakåt i tiden, mot antiken och låter den bli samtida.

”You can’t wrap your arms around a memory”, sjunger Johnny Thunders, och alluderar väl mer eller mindre medvetet på några ord hos Vergilius i Aeneiden. Ulven utmanar denna doktrin. Det är konkret, detta som är värt att bevara, och det är något som tilltalar våra sinnen, även om det försvinner, eller just därför. Minnet och glömskan är lika starka parametrar. De lösryckta tankarna rör sig mot okonventionella förslag (typ: varför föds vi inte berusade och kvarstår i det tillståndet?). Ulvens skrivande är på liv och död, och just därför ibland så absurt och lekfullt, och rentav barnsligt – men barnsligt på ett väldigt tilltalande och fantasifullt sätt.   

I denna icke-roman finns ett flöde och en associationsrikedom som skapar en hisnande effekt, där pornografi och konst juxtapositioneras. Minnen är ju också en fråga om associationer, om att bygga vidare och skapa utifrån något som man inte kan vara säker på. Att läsa Gravgåvor i denna icke-frivilliga isolering –  covid-19, alltså – ger också en ny känsla och nya perspektiv (jag läste den ju på norska i somras). Kanske det är så enkelt, att viss litteratur fungerar starkare just nu, när vi som vet skillnaden mellan myndigheters ”bör” och ”måste” (ledtråd: det finns ingen skillnad) håller oss i största utsträckning undan andra människor.

Ulven skriver om ett liv som i stort sett har upphört, om en påtaglig smärta. Det där som håller på att försvinna är ju det egna. Så finns här ett försvarstal för litteraturen, även om det också låter som en anklagelse:

”Återstod att det nästan alltid var bättre att läsa än att leva; det bästa skulle vara att vara en person i en bok, inte på låtsas, i läsningens identifikation, utan verkligen en fiktiv person, som kunde låta andra överta det bittra slitet med att leva, att existera helt oskadd i de andras, de arma levandes fantasi och sedan slockna lika smärtfritt när boken stängdes, eller bara försvinna ut ur handlingen, i all stillhet, på ett tidigt stadium, efter ett kapitel eller två.”

Så visar han med sådana exempel att det kan vara möjligt för en konstnär att likt den kinesiske konstnären WuTao-Tze kliva in i sitt verk och börja leva där. Det är utmanande att följa honom, och ibland kan man verkligen fråga sig vad fan det är frågan om. Men så ska det vara. Här etableras kontakt, och det är mer väsentligt än semantisk lättfattlighet.