att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 mars 2017

Tiden är inte än, Elin Boardy, Wahlströms & Widstrand


I tre tidigare romaner har Elin Boardy utforskat det förflutna. Nu är det ju en truism (åtminstone för mig) att en historisk roman tenderar att bli en nutidsroman i förklädnad, där författaren i skydd av tidsförflyttningen kan uttrycka kommentarer om sin egen samtid. Så kan man nog också läsa de tidigare, som utforskat det tidiga 1900-talet (debuten Allt som återstår), tiden efter andra världskriget (Mot ljuset), samt sjörövarpastischen från 1700-talet (Mary Jones historia).

Nu tar hon oss ännu längre bakåt i tiden, till medeltiden, med romanen Tiden är inte än. En fyndig titel, som ger oss den där förankringen i nutiden som kan sägas utgöra den historiska romanens katalysator. Tiden är ungefär 1350. En kvinna lämnar Sverige och åter sillabåt ut i Europa för att vandra från stad till stad. Orsak? Oklar, länge nog åtminstone. Klart är att digerdöden går hårt fram, och att hon reser med ett vagt obehag i sin packning, som annars mest består av en vandringsstav där hon noggrant ristar in antalet dagar resan varat.


Hon är namnlös, men kallar sig Sigrid (hennes riktiga namn får vi inte ta del av förrän på bokens allra sista sidor). Ibland byter hon namn till Olof, till Jon, till Amund. För det är säkrare att resa som man – och det är med häpnadsväckande enkelhet och självklarhet hon blir en han (en hen?), och det är skickligt gjort av Boardy att gestalta den här färden mellan könen, som om det inte är någon big deal. Hon träffar människor i de olika städerna – skarprättare, prostituerade, gycklare, köpmän, pestläkare.  

Det är skildrat på ett konsekvent genomfört språk, med stark närvarokänsla. Boardy skriver fram en värld havande med förändring, där tillvaron väntar på att fyllas av det nya. Digerdöden blir då en ännu inte avslutad epok som i sig lämnar utrymme för något annat – vi kan kalla det optimism.

Vår värld behöver vidgas, och det där trycket som ligger över hennes bild av medeltiden kan nog appliceras på vår tid, att den också är i behov av något nytt, och om vi sedan kallar det optimism eller något annat kan kvitta – bara det är något annat än det vi har nu. Möjligheterna finns där, vi måste bara göra andra val. 

Sigrid är en gåta, och jag uppfattar anonymiteten som en estetisk styrka, som själva poängen med Boardys roman, för vi behöver faktiskt inte veta vad det är hon flyr ifrån: att det ges ett svar till slut känns som en onödig eftergift åt nyfikenheten, och en brist i framställningen För precis så här som romanen presenterar det är världen ofta: oförklarlig, dunkel, besvärlig, opak. Till Boardys förtjänster hör att hon avstår från att ge lättköpta svar, och att hon kan skriva med en noggrannhet som aldrig upplevs som kalkylerad eller strategisk – det genomarbetade märks inte. Hon lägger ut ett mönster som långsamt tydliggörs, så långsamt att det inte syns förrän efteråt, och det kräver läsarens fulla tålamod. Här saknas ivern att ständigt demonstrera för oss vad saker betyder – det är frågan om prosa med låg puls.

Vad är då syftet? Jag läser Tiden är inte än som en berättelse där tidsplanen löper parallellt. Ibland ges vi anakronistiska inblickar i städernas senare historia – oftast av förfärande art. Men medeltiden var inte heller någon idyll. Här dominerar stanken, sjukdomarna, otrevligheterna. De hårda omständigheterna formar människorna, med bifigurer som tecknas kanske lite stiliserat och mekaniskt. De har inget val: här är det bara frågan om att klara sig, och det lönar sig inte att klaga. Möjligen är det orsaken till likformigheten hos karaktärerna: när världen är så här hård finns inget utrymme för individualitet eller att odla sin särart, att ”finna sig själv”. Så läst blir det här en uppmaning till en förändrad livsform. Herregud, vi är ju ändå människor, som Kafka brukade säga … Det vill säga, det är mer som förbinder oss än som skiljer oss.  

Det främsta med Boardys roman är hur den visar att egentligen är det inte så mycket som har hänt, så här drygt 650 år senare. Historien upprepar sig; det är så vi har lärt oss att känna igen den. I romanen blir parallellerna allt kusligare, allt mer akuta. Vi är fortfarande människor i rörelse, och vi är beroende av möten med andra, där samspelet mellan oss avgör allt. För Sigrid är det en fråga om liv och död hur väl hon lyckas smälta in i miljön, och nog kan vi läsa det bildligt.

Vi har alla en Sigrid inom oss, hon som har bränt broarna bakom sig och vägrar titta tillbaka, hon som försöker överleva även om hon inte vet om hon ens egentligen vill leva. Liksom hon är vi alla på väg mot något – mot en större gemenskap, även om vi inte fattar att det är vad vi strävar efter. Det är ju också det livet handlar om: att komma fram.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar