att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 sep. 2011

Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni, Birgitta Holm


Birgitta Holm var Rut Hillarps vän: kan en biografi skrivas av en vän? Det vill säga, kan en bra biografi skrivas? Ja, men hade jag inte sett det skulle jag inte ha vågat tro på det. Men Holm är en författare med stor integritet, och tillräckligt rik på egna erfarenheter och tillräckligt trygg i sin kunskap för att ge sig på ett projekt som annars kan te sig riskabelt. Hennes bok Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni (Atlantis) är ett välkommet tillskott i en relativt omfattande litteratur kring en författare som dock fortfarande är vanvettigt illa representerad av de stora förlagen.

Hallå! Har Sverige verkligen råd att gå miste om denna helt unika röst? Nej, det är klart att vi inte har, så det är fortsatt synd och skam att hennes fåtaliga böcker inte får komma ut i nyutgåvor. En av de saker Holm tar upp i sin bok är hur Hillarp på 90-talet, strax innan sin död, blir de ungas författare: parallellen med Marguerite Duras är uppenbar, och givetvis ska dessa unga läsare kunna gå in på vilken liten boklåda som helst och hitta staplar av Hillarp-pockets.

Parallellt med sin höga självkänsla närdes Hillarp av svåra tvivel, alla riktiga författares gissel (vem har sett en Läckberg eller en Ranelid någonsin tvivla på sin kapacitet?). Självkänslan har med självmedvetenheten att göra, och tvivlet med de högt ställda kraven, de ofta omöjligt högt ställda kraven, ouppnåeliga.

För Hillarp blir giftermålet mellan liv och litteratur så fulländat, något vi kan bevittna i den dagbok förlaget ger ut samtidigt med monografin. Här kan man läsa biografiskt: eller inte. I sitt liv, sin egentliga litteratur, möter hon alltid intressanta människor, som vore hon vaccinerad mot tråkmånsarna (Rut, hur gjorde du, kan du berätta?). Dagboken är viktig, helt enkelt därför att den är förutsättningen för hennes makalöst skrivna romaner, och när Holm ger dagböckerna stort utrymme här är det förståeligt och nödvändigt. Men det går en skarp linje mellan dagboken och litteraturen, där det senare ”kan avslöja mer”, hävdar Holm, i en elegant turnering kring sanningsbegreppet – dagbokens sanning problematiseras när den möter romanens sannare sanning.

Först skrev hon på engelska, med sig själv i tredje person. För distansens skull? Ja, men kanske också för att det skulle bli litteratur. Därmed skapar hon en ny genre: dagboksromanen, något annat men likt Strindbergs metod. Levde hon nu skulle hon aldrig ha skrivit några romaner: hon hade givetvis gett ut sina dagböcker i oredigerat skick, och blivit mycket mer känd, mycket mer skandaliserad. Jobbet som lärare hade hon givetvis fått lämna.

För innehållet är så sensationellt. Att hon skrev om sig själv i tredje person hade också att göra med att maken, den äldre Birger Thorén, inte skulle bli svartsjuk: hon kunde alltid hävda att det var litteratur. Men hon resonerar också kring vad hon går miste om när hon nedtecknar händelsen: därmed bestjäls den något av sin magi, något av det som gör den speciell. Ja, det går inte att (be)skriva, för man går miste om det viktiga. Och ändå

Hon skriver sin prosa på blodströmmen: även om hon debuterar som poet med tre koncentrerade och hårt hållna visionära diktsamlingar ser jag de tre 50-talsromanerna som hennes mest bestående tillskott till den svenska litteraturen, att det är där hennes unika röst mest kommer till sin rätt. Vilket inte betyder att poesin ska undervärderas på något sätt. Inte heller hennes banbrytande insatser som fotograf, eller hennes experimentella smalfilmer som gjordes från 50-talet.

Holm gör också några oerhört fina läsningar av poesin, där hon rör sig nätt men aldrig ömfotat. Hon är en närgången läsare av dikterna, och aktar sig för att säga för mycket. Det är också lite märkligt att läsa dessa dikter från 1946, som då betraktades som skandalösa, när vad man nu ser är fina kärleksdikter, punkt. Fina, med starka effekter, som när hon i en dikt publicerad i tidskriften 40-tal nämner gryningens ”menstruation”. Total konstnärlig frihet behöver inte vara enbart av godo: fantasin mår bra av hinder, och ett frispråkigt samhälle är ingen garant för att litteraturen kan hantera denna frihet på lika påhittiga sätt som det mer bigotta samhället tvingas hantera sin kuvade tillvaro.

Holms bok är strukturerad i två delar, efter de två viktiga männen i Hillarps liv. Del ett heter ”M”, som i Michail Livada, den rumänske mystiske mannen som man kan säga förlöste hennes erotiska liv. Del två heter ”S”, som i Sivar Arnér, rätt känd svensk romanförfattare (han får i alla fall en sida i min Litteraturens historia i Sverige, en bok där Rut Hillarp inte ens nämns vid namn). Jag försöker bortse från namnen, alla dessa kända svenska poeter som hon träffar, som böckerna handlar om, för jag tror inte att det är en kunskap som är nödvändig för att läsa dem. Men Karl Vennberg , som jag tror skrivit ett flertal dikter om och till Hillarp (däribland den lilla ”Likt och olikt”) skriver: ”främling, / du gåta och låga / under brinnande segel”.

Det är ingen överdrift att hävda det skrivnas makt över Hillarps liv, då hon rentav skiljer sig från maken Birger med ett brev. Sedan tar ett liv i masochismens tjänst vid, där Holm ser kvinnokamp i Hillarps underkastelse, där hennes ideal är att vara både slavinna och drottning. Det är en djärv, men inte omöjlig tolkning. Givetvis är det vådligt att göra som Holm, välja att låta de två männen stå som portalfigurer: ska Hillarp aldrig frigöras från dominansen? Nej, den finns där, menar Holm, den ska vi se, påminnas om: så här såg det ut, så här inskränkt var hennes värld då, och så här mycket frihet lyckades hon skapa ur de futtiga premisserna.

Bland annat därför blir Hillarp denna viktiga förebild, fortfarande. Hon förhåller sig till de två männen, jag kan bara passivt följa denna beroendeställning, och fundera kring vad hon hade varit utan dem: en mindre människa. M är många saker. Cyniker, sadist, en gåta, ett frågetecken: vilken beteckning man än hänger på honom trillar den av, verkar Holm mena (hon kände honom). Han är en Herr Farlig, som tillskjuter den farlighet Hillarp behöver både litterärt och mänskligt – (som) om skillnaden existerade för henne. Mycket var han, men ingen egoist, menar Holm.

Kastar vi om Holms initialer får vi S [&] M, och en nyckel till Hillarps längtan efter utplåning. I sina skrifter destillerar hon åtrån ned till det mest essentiella, ritualiserar lidandet, i en strävan att behärska det svåra, i en passivisering av makten. Vad motar hon bort med sitt rastlösa sökande efter erotiska eskapader? Psykologiskt intresserade kan nog spekulera i vilken sorts leda eller sorg som Rut Hillarp bottnade i, men det känns inte särskilt fruktbart.

Informationen blir glesare när Hillarp närmar sig ålderdomen, men det borde finnas lika mycket material där. Hon fortsätter leva sitt liv som erotiskt geni, och börjar ge ut diktsamlingar, och arbetar vidare som fotograf, och träffar många författare som förstår sig på att uppskatta hennes arbete som pionjär. Det här berörs bara summariskt av Holm, när det borde ha funnits mer att säga. En sak som nämns är att Hillarps poesi kan ha fungerat som en inspiration för vågen av kvinnliga 80-talspoeter: ja, men det går nog också att se att hennes vördnad för naturen och stilrena språk bildar en utgångspunkt för Bruno K. Öijers trilogi (1990-2001).

Holm har ett helt eget temperament när hon skriver sin bok, där hon rör sig vant och smidigt och med initierad detaljkännedom, och skriver i en samtalston som skapar förtrolighet, som ger texten puls och liv. Hon skriver också fint om de knapra villkoren för författarna ur Hillarps generation, som levde med fattig-Sverige flåsande i nacken, högst påtagligt, vilket också fick dem att uppskatta små dusörer, utan att bli bortskämda. Men ibland blir det lite för långsökt, som när hon spekulerar i möjligheten att Camus kan ha baserat en karaktär i sin roman Främlingen på Hillarp, som han då skulle ha sett på en av hennes språkresor. Hon har också missförstått att det inte var Jean Rhys Rochester i romanen Sargassohavet som gav namnet Bertha åt kvinnan på vinden i Jane Eyre, utan det gjordes i Charlotte Brontës original.

Ett synbart problem för Holm är att hantera sin egen roll i Hillarps historia: hon var först hennes elev, sedan vän under en livstid – det var också Holm som hittade den döda författaren i Årsta 2003. Holm kallades ”Gittan”, och frågan är om hon får en för framträdande roll, eller om hon i stället överkompenserar och håller sig själv tillbaka, för att inte riskera självupptagenhetsstämpeln. Nej, jag kan inte avgöra det, bara att Holm inte spelar någon överdrivet påträngande roll i skeendet.

Som yrkeskvinna var Hillarp tuff, stridbar, framgångsrik, men också ödmjuk och att döma av mångas vittnesbörd omtyckt – och så i hemmet detta undergivna väsen. Går den ekvationen ihop? Människor går aldrig ihop som ekvationer, hon var själv en av de stora gåtorna, en okonventionell konstnär och människa. Och lärare: vi får några inblickar i de rättningsprocedurer som dagboken ger ytterligare exempel på, och kollegiala samtal, där läraren Gunnel verkar ha varit den skarpsyntaste. Bland annat kommenterar Gunnel att Rut ”verkar från en annan tidsålder, nåt främmande och därför oåtkomligt”. Cool var hon i all fall, vilket framgår i ett tidningsklipp från Arvikafestivalen, där hon som 86-åring läste dikter, och såg fram emot konserten med Einstürzende Neubauten, eftersom hon hade flera av deras skivor hemma.

Och jag läser Holms bok som en magnifik hyllning, som ändå inte är ett förbehållslöst okritiskt porträtt av stort samförstånd. Det är också en bok av rätt omfång, med illustrationer som ger fin tidsatmosfär. Det är ingen vanlig biografi Birgitta Holm har skrivit, men motivet hör inte heller till vanligheterna inom det spektrum som människan kan uppbåda.

6 kommentarer:

  1. Det märkliga är, jag har träffat henne! Men minnena är suddiga.. vi såg hennes fotoutställning på Nationalgalleriet i Gamla Stan (svaga minnen alltså, googlade och ja hon har ställt ut där). Nationalgalleriet är pyttlitet trots namnet. Jag pratade med henne (det är inte diffust). Har också ett svagt minne av att jag blev gripen men minns inte om jag läste något (hm tror till 97% att det var så där "RutHillarpRutHillarp RutHillarp" BARA ett tag (jag blir jobbig).. jag måste ha läst något då. Fredag = diffus suddigt svaga minnen m m

    SvaraRadera
  2. Åh, jag kan nästan inte förstå att hon har funnits, att det har funnits en sådan, alltså på riktigt.

    SvaraRadera
  3. Och jag har dansat med henne. På en födelsedagsfest hos en ung poet. Hon måste ha varit runt 75 då och såväl jag som merparten av festens deltagare kunde ha varit hennes barnbarn. I den allmänna villervallan på dansgolvet var det hursomhelst frestande att ta några danssteg med den försiktigt jazzande gamla damen. Det är möjligt att min fåfänga förleder mig men som jag minns det såg hon ut att uppskatta vår lilla svängom. Jag gjorde det i alla fall.

    Willy Lorens

    SvaraRadera
  4. "Gulp!", som det brukade heta i serietidningarna jag läste som liten ... Jag som har så lätt för att bli starstruck (enligt andra) skulle nog inte ha klarat av att dansa med Rut - jag är inte så värst bra på att dansa öht (om det inte är afrikansk dans, visserligen!) ...

    SvaraRadera
  5. Hon var vacker och hade sitt hår i knut på det karakteristiska sättet som på fotona, hon var som i svartvitt (tror hon bar grått.. ), tidlös, och vänligt lågmält pratglad. Jag hade ingen kamera på den tiden annars hade jag fotograferat tillfället (åtminstone) Vad jag minns ändå (.. hittar inte på).

    SvaraRadera
  6. Jag är kritisk till Birgitta Holms biografi i Sydsvenskan. www.sydsvenskan.se
    Hälsningar! Eva Ström

    SvaraRadera