Om Flauberts stil, Marcel Proust, översättning Maria Kronberg, färdigställd av Jan Stolpe, Marcel Proust-sällskapet

När jag var ung var det många som framförde åsikten att alla rockkritiker var misslyckade musiker. Tbh var det väl mest halvlyckade musiker som framförde detta, som bittra reaktioner på förmodligen berättigade sågningar. Nu går det väl inte att säga liknande om litteraturkritiker, att alla skulle vara misslyckade författare, eftersom nästan alla kritiker ju i någon mån också skriver skönlitteratur.

Och det behöver vi ju inte bli så sura över, eller skriva ännu en krönika om recensionsarvoden som stått stilla i 30 år. Det är väl bra att skönlitterära författare skriver kritik – de om några borde väl också vara goda läsare. Som Marcel Proust, kanske? För exakt hundra år sedan, 1920, utkom hans kritiska text om sin landsman Gustave Flaubert. Den har nu utgetts av Marcel Proust-sällskapet, där Maria Kronbergs översättning har färdigställts av Jan Stolpe. Det är en text som aldrig tidigare översatts.  

Den knallgula lilla boken, Om Flauberts stil, hade sitt ursprung i en replik i debatten som fördes i franska tidningar om Flaubert var en dålig författare. Prousts hållning är glasklar, när han bestrider detta och tar sin föregångare i försvar – det intressanta är att han gör det med argumentet att Flaubert är bra därför att han är dålig.

Hos Proust blir stilfrågan en grammatisk fråga. Han tar hjälp av pronomen, verb och tempus för att illustrera hur Flaubert bryter mot fransk grammatik. Det radikala hos Flaubert, menar Proust, är hur pedanten ändå lyckas få så många språkfel att slinka med i texten. Det skapar en osäkerhetsfaktor i hans prosa, får den att bli obekväm – ja, det blir nästan besvärande att läsa. Men det är också det här som gör hans stil så levande: misstagen undanhåller det tyranni som exakthet innebär. Det är inte genom att vörda reglerna stil kommer till liv. Det finns ett visst mått av fulhet i Flauberts stil.

För skönhet har inget med korrekthet att göra, inskärper Proust, och där är det ju lätt att hålla med honom. Inte ens grammatiken är beroende av korrekthet, hävdar han – vilket underbart argument, tänker jag, och vill genast sprida den inställningen till mina gymnasieelever: de behöver lära sig ett mindre ängsligt förhållningssätt till grammatiken (jag är inte ironisk här, om nu någon trodde det).

Till stor del är läsningen av Flaubert en återspegling av det egna skrivandet, den egna besläktade estetiken. Ungefär så som Beckett läste Proust i sin ungdomsstudie, om jag minns rätt. Föga förvånande blir då paradnumret här hur Flaubert skildrar – Tid (ja, den versala Tiden, som ju är det Prousts stora verk På spaning efter den tid som flytt mest uppehåller sig vid). Men det är faktiskt på sin plats här, eftersom det skapar ett tillfälle att diskutera exakt vad det innebär och hur det görs av den tidigare författaren.

Att försvara Flaubert. Inget borde vara enklare? Det är ju lätt att hitta tillskyndare, från Joyce och Kafka fram till Julian Barnes. Men också Vladimir Nabokov, som annars hör till de strängaste läsarna. Proust själv resonerar kring Flauberts avståndstagande från subjunktionen ”och”, och [sic] en av Nabokovs examensfrågor från sin undervisning av Madame Bovary lyder: ”Discuss Flaubert’s use of the word ’and’”.  

Flauberts plats i den litterära kanon är självklar, men det är kanske det som är kruxet, att man tar honom för given. När Anders Bodegårds nyöversättning av Madame Bovary utkom 2012 visades att somliga kritiker behöver bli bättre läsare, då det var så vanligt att dra paralleller till nutida fenomen och resonera kring Emma som en Hollywood-fru (Ellen Mattsson), ett offer för lyxfällan (Malin Ullgren), en HBO-knarkare (Martina Montelius). När den i fjol sattes upp av Folkteatern i Göteborg kallades hon osmakligt nog uttryckligen för en influencer. Att vi är dåliga läsare skulle Proust hålla med om – faktum är att han sa det redan för hundra år sedan.

Proust är en noggrann och kritisk läsare, som gärna sprider kategoriska utsagor kring sig, utan att man behöver hålla med om allt. Som när han möjligen går lite för långt i skildringen av tyngd: ”vi älskar detta tunga stoff som Flauberts meningar lyfter upp och släpper ner med det stötvisa slamret från en grävskopa.” Här finns goda passager om läsning i generell mening, och han citerar ur det kanske inte helt vattentäta minnet, men det är charmigt, och som sagt är korrektheten ett vilseledande ideal.