Under de drygt arton år jag har bedrivit kritisk verksamhet på bernur har det blivit någonting mellan 4-5000 recensioner. Somliga böcker är svårare än andra att glömma – annars finns förstås det digitala arkivet. Petra Mölstads debut Införsel från 2013 var en svårglömd diktsamling. Sedan dess har hon gett ut några tunnare häften – Omloppstid och Vi har hägn – samt för fyra år sedan en regelrätt diktsamling, Din disciplin.
Nu utkommer hon med sin femte bok, på sitt fjärde förlag. Landskapskynnen utkommer på Lejd. Varför var då debuten så svårglömd? Det handlade i första hand om en kapitulation inför det språkliga uttrycket, och en medvetenhet om ordens och frasernas förmåga att tjusa och vilseleda oss. Kort sagt: Mölstad stod för en kritisk röst som tog för sig och tog plats i ens medvetande. Det är ett uttryck som hon har förvaltat väl. Landskapskynnen är en strålande bok.
Den ägnar sig åt att återberätta en uppväxt i ett 80-tal präglat av glåmig skolmiljö och moloken landsbygd. Gemensamt för de två instanser som inrättas – skolgården och bondgården – är misstänksamheten och fientligheten, och i förlängningen oron och skräcken. Från första början är det en uttalat politisk dikt, som härbärgerar BSS och VAM. Så slår det mig: titeln Landskapskynnen kan anspela på en bortglömd bok av sociologen Adrian Molin, som 1907 oroade sig över de mångas landsflykt till Amerika och instiftade Nationalföreningen mot emigrationen, och under andra världskriget kallades (sorry för eufemism här) ”tyskvänlig”.
Även om Mölstads böcker spretar åt olika håll har språket alltid varit ett sammanhållande kitt. (Hos henne blir förkortningen BSS överförd från sin ursprungliga betydelse – ”Bevara Sverige Svenskt” och ersätts av ”Bevara Svenska Språket”.) Det egna tilltalet kallar fram något ursprungligt i ords valörer. Fraser som ”jag vill bärsärka”, till exempel: när hörde du det senast? Det finns gott om ord som har den typen av sliten patina över sig – ”mähä” och ”sömntuta” är några andra ord som du måste återvända till din barndom för att erinra dig när det senast yttrades av någon.
I skolan härskar mobbningen, där de grymma ritualerna förstås är bekanta av alla som haft olyckan att ta sig genom nio eller tio års leda, fruktan och smärta (a.k.a. grundskolan), där ”natten äts av en annan natt”. Den världen utspelas i klordoftande skolkorridorer och gympasalar där medicinbollar köttas i huvudet på någon. Det kan ge likartade stämningar som hos Kristofer Folkhammars Magisterlekarna.
Hos Mölstad befinner sig fantasin alltid i nära anslutning till verklighetens skrämmande värld: ”jag erbjöd dig mitt bröst och mitt mörker”. Det är en värld av grisar och pennalism, där vårt egentliga hemland skapas: ”i folkmun heter det hora / på bygdemål lebba / orden som formade sverige”. För låt oss inte glömma att Sverige alltid varit sexistiskt och rasistiskt – en dödlig cocktail som bara kan leda till att hatet cementeras och förstärks.
Orden trivs ypperligt i den här poetens mun, där hon lyckas få det otäcka att samsas med det välklingande. Men hela tiden skapar Mölstad tillfällen som tar ned dikten på jorden, och låter den behålla sina höga anspråk. Det finns i dem en spänning mellan det abstrakta och det konkreta. I sin fascination för det söta, tunga, dovt klibbiga förevisar Mölstad en likhet med Mare Kandres böcker. Det är övermättat och gränsande till det överlastade. Men jag tänker inte bara på Kandre: att läsa den här boken av Mölstad påminner också om att lyssna på Ethel Cains långsamma southern gothic-låtar.
Hos Mölstad finns samtidigt en uppsluppenhet som genskjuter det tungsinta:
jönsen alltid sist i kön
varmkorv är gott i käften
stoppar hålet fullt av socker
allt smälter utom ovilja
gryningen varnar om falsk fauna
han bär en simpel dräkt av sotdagg
lumpen är vred
men byxan är vredare
De sanningar som presenteras är tvära, lutande och skeva. Språket utsätts för en beskedlig form av attentat. Här finns både ett räddningsavstånd och en närhetsprincip. I den vaga oroskänslan finns också en viss skånsk anstrykning (ordvalet ”rälig”, till exempel). Däremot vägrar jag se boken som en kritik mot det skånska: som jag ser det handlar det om ett Sverige som på 80-talet befann sig i en brytningspunkt. Låt oss inte heller glömma att BSS och VAM var vad som lade grunden till vårt nuvarande näst största parti, SD.
Trots sina fyra suveräna tidigare böcker är nog Petra Mölstad en poet som gått många förbi, även bland någorlunda frekventa poesiläsare. Det vore synd om Landskapskynnen inte fick det breda genombrott som den förtjänar. Jag tvekar inte i mitt omdöme att den – detta ovanligt starka svenska poesiår – är en av årets klart mest övertygande diktsamlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.