Mitt ansikte för världen att beskåda, Alfred Hayes, översättning Christoffer Stuveback och Maria Warnefors, Rand

Hollywood är platsen där drömmar föds och dör. I mitten av 1950-talet var Alfred Hayes verksam där som manusförfattare (hans vistelse i Europa under andra världskriget ledde till att han bidrog till filmen Cykeltjuven, utan att få cred för det). Han skrev också några romaner. Två av dem översattes till svenska, men det var länge sedan nu. För elva år sedan plockades några av hans romaner upp av New York Review of Books i deras klassikerutgåvor.

 Bland dem Mitt ansikte för världen att beskåda, som nu översatts till svenska för första gången, tack vare nystartade Rand förlag. Det är en roman som har jämförts med Nathanael Wests Gräshopporna, som ofta anses vara den definitiva romanen om Hollywood. Handlingen i Hayes roman är enkel att sammanfatta: en namnlös desillusionerad huvudperson räddar livet på en ung kvinna som kastat sig i havet. De inleder en relation, dödsdömd av bådas pessimism.

Det som gör romanen så bra är inte den klyschiga intrigen, som kunde ha hämtats från valfri film noir från decenniet innan den utkom (1958). Hayes stil är kortfattad och hårdkokt, och erinrar om några av litteraturens C-författare: Camus (Albert), Chandler (Raymond) och Cain (James). Med andra ord har huvudpersonen här drag av både Meursault, Marlowe och Postmannen.

Hela den här romanen är så filmisk att hela förloppet verkar utspela sig i svartvitt. Det är inte helt lätt att utreda om huvudpersonen är deprimerad eller förtvivlad. Han har anförskaffat sig en del pengar på sitt arbete i filmbranschen. Hon är en av de många som aspirerar på att bli en stjärna i den så kallade drömfabriken. Båda delar upplevelsen att tillvaron slagits i spillror. De kysser varandra, och världen skälver till. Det är ett jordskalv som svårligen kan tolkas som något annat än en varning från Ödet, ungefär som Ted Hughes i efterhand skildrat sin första kyss med Sylvia Plath: ”som om en nykter stjärna viskat det / över staden som vred sig och brusade: håll dig undan”. När paret i Hayes roman lärt känna varandra lite bättre frågar hon om han är gift, och han svarar: ”Ja, lite grann.”

För vad är livet, enligt honom? Detta: ”Det tycktes inte finnas något annat än äktenskapet när man tänkta på saken, och när man väl tänkte på saken, herregud, var det allt? Det, och att bilda familj. Det, och att tjäna sitt levebröd. Det, och att ringa begravningsbyrån.” Hayes humor är grym, eller hellre det engelska ordet ”grim”, med sin konnotationer mot det obehagliga. Trots att det här är en så mörk och tröstlös roman läser jag den med ett leende. Det är inget avslappnat leende, framkallat av nostalgi över en avslutad epok – det tröstlösa finns ju omkring oss, hela tiden. Världen är hemsk, och det finns författare som har skådat det hemska i vitögat, och funnit sin omgivning ”hård och brutal och vulgär och giftig och vanvettig”.

Det ska också sägas att det här är en utsökt skriven roman, av en författare som vårdat ordens valörer. Nyligen skrev Saga Cavallin en intressant krönika i DN om att många nya filmer reduceras till spaningar och snackisar, på bekostnad av kvaliteten. Vi pratar helt enkelt för mycket om innehåll, och för lite om det estetiska utförandet. Detsamma går att tillämpas på romaner: helst ska de kunna paketeras för ett mysigt samtal i babel. Därför är det en befrielse att läsa Hayes, som har skrivit originellt och extraordinärt om ett ordinärt och alldagligt ämne. Här finns nerv, senor, blod – kort sagt, känslor.

Isbergstekniken må vara en sliten trop, men när den fungerar – då är det ett oslagbart. Hayes firar sina triumfer med det kärnfulla, det nedtonade, det avmätta. Balansen mellan det reserverade uttrycket och det ödesmättade som utspelar sig är perfekt hanterad. När huvudpersonen befinner sig på en av de kullar där par i alla tider suttit i bilar och hånglat blickar han ned över staden, ”som liknade hur helvetet kunde sett ut med en duktig elektriker.”

Det här är en roman som frammanar en svunnen tid, men lyckas vara helt tidlös i sin behandling av ämnet. Hayes dog 1985, samma år som Bret Easton Ellis debuterade med den lika nihilistiska Less Than Zero. Två år senare utkom James Ellroys Den svarta dahlian, den första delen i hans cyniska L.A.-kvartett. Att säga att dessa författare förvaltar arvet från Hayes är inte att säga för mycket.