Dolda judiska liv, Joanna Rubin Dranger, Bonniers

 

Med sin förra seriebok, Ihågkom oss till liv, vann Joanna Rubin Dranger Nordiska rådets litteraturpris. Det var ett dynamiskt verk som växlade mellan fotografier och teckningar, inkluderade färger, och hela tiden varierade sitt uttryckssätt. Där berättade hon om sin släkts undanträngda historia, om hur erfarenheterna från Förintelsen format olika generationer, och hur smärtsamt det varit att minnas. Resultatet blev en dokumentation av historien, med full bäring på nutiden.

 Den nya boken Dolda judiska liv riktar sitt fokus ännu mer på nutiden, och är en undersökning av hur den judiska identiteten har varit problematisk för många i Sverige. Hennes metod är liksom i den tidigare boken intervjun, men här blir intervjuerna ännu mer satta i fokus. En ganska stor del av boken är textbaserad, med dessa intervjusvar utskrivna. Att bilderna därmed träder tillbaka behöver inte vara en nackdel för att få fram budskapet.

Budskapet är lätt att sammanfatta: att öppet visa sin identitet i Sverige har aldrig varit helt utan komplikationer. Efter 7 oktober i fjol har antisemitismen ökat, men snälla, den har alltid funnits. Tror ingen – jude eller inte – klarar av att ta sig igenom grundskolan utan att höra ordet ”judesvin” eller behöva lyssna på någons konspiratoriska rant om att judarna styr världen. För min del blir boken en påminnelse om något jag i min enfald nästan trodde enbart hörde barndomen till, men det här finns förstås också på arbetsplatser runt om i Sverige.

 Teckningarna skapar igenkänning. I stället för att säga att Dranger arbetar med förenlingar kunde man säga att hon åstadkommer förstärkningar, och får vissa teman att framstå klarare. De personer hon intervjuar anges ofta med fingerade namn. De vill också inte ange vad de jobbar med: allt för att försvåra en identifiering. Temat för boken är att de i alla tider behövt dölja den de är, gömma sin judiskhet. Boken har sin upprinnelse i ett boksamtal om Ihågkom oss till liv, där Dranger efteråt pratar med en ung kvinna. Det leder till ett senare möte, där kvinnan berättar om när hennes farfar och hans lillebror som enda överlevande i släkten kom till  Sverige och ändrade sina efternamn, för att försvåra att bli upptäckta som judar om det som de upplevt skulle hända igen.

 Denna vaga oro hemsöker många av de som intervjuas, rädslan för att Förintelsen ska komma tillbaka. Det är inte svårt att ta denna rädsla på allvar, i synnerhet i dessa tider när svenska judar uppmanas att till exempel inte bära sin Davidsstjärna synligt. Bilderna blir nödvändiga hjälpmedel för att göra oron och rädslan tydligare. Dranger visar mönster, men tar också vara på det unika var och ens berättelse, för att förmedla att det handlar om att låta det enskilda ödet spegla något större.

 Det här visar sig i flera av de intervjuades berättelser. ”Elin, ca 40 år”, går inte med i judiska grupper på Facebook och tillhör Svenska församlingen i stället för judiska församlingen. Dranger frågar:

 

För att …?

Jag skulle absolut aldrig vilja bli registrerad … i något judiskt.

För att …?

Ja, för att …? Jag vill inte bli kartlagd som judisk.

 Gång på gång söker Dranger upp det som svider, och hanterar det, och visar i förlängningen vad litteraturen kan vara bra till: att bemöta beröringsskräcken. Vi berömmer oss här i Sverige ofta över att vara toleransens högborg, men en bok som denna skadeskjuter denna självbild. Den otrygghet som många judar berättar om förtjänar att tas på allvar. Till exempel berättar flera av dem att de plockar undan judiska föremål och affischer – eller rentav judiska författare från bokhyllan – när de har hantverkare hemma.

Drangers bok tar upp den gemensamma tysta analogin som judiska generationer delar: den första, föräldrarna, hemlighåller, den andra, barnen, frågar inte, och den tredje, barnbarnen, vill veta. Intervjuerna präglas av denna frågelystnad. Tack vare den stiliserade teckningsstilen blir ju också de intervjuade kvar i sin anonymitet, att de inte behöver röja sin identitet. Det blir ändå inte opersonligt, vilket måste ha varit den svåraste estetiska utmaningen. En riktigt bra konstnär kan vända begränsningarna till sin fördel. Dranger låter de intervjuade också ta den plats och det utrymme de och deras berättelser förtjänar. Trots det mörker som plågorna åsamkar finns det också utrymme för ett skämtlynne, som allra mest briserar i de summerande samtal serietecknaren har på slutet med några av de som hon har intervjuat.

Den som vill fördjupa sin kunskap om Förintelsen kan förstås i höst ta del av två andra läsvärda böcker: Aurore D’Hondts seriebok Ginette Kolinka, överlevare från Auschwitz-Birkenau, eller Daniel Pedersens Natt och aska. Förintelsens litteraturer. Tyvärr finns det ett behov av böcker som dessa, och Drangers bok Dolda judiska liv är en bok som behövs. Den undervisar på sitt stillsamma sätt, men den gör det utan pekpinnar. Hon har hittat ett nytt sätt att berätta om ett svårt ämne; det är mycket övertygande utfört.