att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 feb. 2017

Vi har hägn, Petra Mölstad, Anti


Vi har hägn, hävdar Petra Mölstad i en liten bok som utges av Östervärns antikvariat och bokhandels nya förlag Anti. En liten bok, ett tunt handgjort häfte i 250 exemplar. Det hålls ihop av en tråd, en knuten tråd som kanske ska illustrera Audens gamla talesätt att poesin inte löser några knutar men är expert på att … ja, hur var det han fortsatte? Det har jag glömt.

Hägn? Jag tänker mig ordet i dess dubbla betydelse, både som skydd och hinder. Allt som inhägnar oss får ju denna dubbelhet, att det som stänger in också stänger ute. Det gör världen tryggare men också mer begränsad. Och det är med hjälp av en dubbelexponering Mölstad tar sig an världen, men också med hjälp av en teknik som innebär lika mycket närhet som distans.


Jag har läst Mölstads tidigare böcker, Införsel och Omloppstid, och det ska genast sägas att hon knappast hör till de mest entydiga av poeter. Här blir dubbelexponeringen en metod för att uttrycka något nytt om förhållandet mellan både människan och djuret och människan och naturen. Kanske vi ska uppmärksammas på närheten, att det är mer som håller ihop oss än håller isär oss, vi som råkar befinna oss på den här jorden.

Fast i ärlighetens namn är referenserna inte utskrivna. Den plats som kan anas i dikterna är lantlig snarare än urban. Rörelsen går mot en kärleksakt av ovanligt slag, som avslutar boken. Ett möte mellan några, oklart vilka.

Något som ökar det exotiska intrycket är några ovanliga verbformer här och där, med imperativ som bryter mot det förväntade. Orden rör sig också i de oväntade markerna, med besynnerligheter som ”mycel”, ”däld”, ”skanker”, men också märkliga stavningar som ”skjuvad”, som är en tänkbar skruvad stavning av ett bekant ord. Ibland blir sammanställningarna dunkla: ”sporgömman i dig skräms ut. befallning leder riktning / en rengöringshymn av avstånd / du är sly taldefekt svedjebruk. en temperatur för att skada”. Gemensamt för denna fras och en del andra är en dragning åt det våldsamma, utan att det ges en förklaring till vad som åsyftas.

Orden passar inte in, och så blir våldet i sig underförstått motiverat. Poesin är våldsam till sin natur. Mölstad skriver en ljudbar dikt, fonetisk, full av allitteration och assonans, och jag kan bara önska den ytterligare dimension som en uppläsning borde frilägga. Då föreställer jag mig att det dunkla i rader som dessa får ett auditivt klarläggande: ”skala en  kapsel möt en skalpell / skön som skuldror mot väggen / det söta ljudet av bröd / linne blandas med utrens / en mängd att fylla källaren / brukligt över buken / att öppna sig”.

Dikterna öppnar sig mot det ofullständiga och ofullbordade, och som helhet liknar boken övningsstycket. Något som inte behöver vara en brist – poesin är ju bristens genre, och formuleringarna här illustrerar sitt innehåll. Det är som sagt en tunn bok/ett lätt häfte, och blir förstås mer av smakprov än enhetlig samling. Som smakprov torde den fungera ypperligt för den som vill läsa Petra Mölstads märkvärdigt fängslande poesi.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar