Hästhjärta/Pissråtta, Anna Nygren, Poesiwerken

 

Det vore skam att säga att Anna Nygren har etablerat sig som en tongivande röst i den svenska samtidslitteraturen, men i så fall är det lika mycket skam i att så inte är fallet. Ponera att vi har ett land i norra Europa – en provins långt bortom ära och redlighet – där kulturen och litteraturen är satt på undantag. Ett land regerat av de obildade och de okultiverade. Bland landets alla skötsamma, korrekta och rumsrena författare finns det en som vågar stöka till språket och innehållet och skriva modigt, subversivt och vackert om världar som annars sällan belyses.

 Lyckligtvis har vi, vars öde det är att göra anspråk på nationalitet i detta lilla avskurna land, en författare som går sin egna väg, och har så gjort sedan hon debuterade pandemiåret 2020 (med andra ord: en av ytterst få saker som skänkte glädje detta hemska år). Hästhjärta/Pissråtta är hennes tolfte bok på nästan lika många förlag. Utgivningstakten är rasande, som om det inte fanns en morgondag (med närmare eftertanke: finns det en morgondag?). Skulle hon tjäna på att utges på ett större förlag med strängare redaktörer som städade upp hennes skrivande? Jag är inte säker på det.

Nygren står för ett hämningslöst, ofiltrerat, till synes oredigerat skrivande. Givetvis ökar det kontakten med det spontana och omedelbara uttrycket som jag antar att hon vill åt: den renare känslan. I hennes estetik ingår teckningar som också ger intryck av att ha klottrats ned nonchalant och utan bearbetning. Allt det här skapar en befrielserörelse, en underbar förnimmelse av att allt verkligen är möjligt, i sann DIY-anda. Anna Nygren är fanzine-kulturens drottning.

 Här handlar det om hästtjejer och attraktion som uppstår i gränslandet till det queera. På ett plan oskyldigt och beskedligt – på ett annat med livsfarlig utgång. Platsen är Skärkind [sic!], där fjortonåriga Johanna vantrivs i skolan. Hon har en hangaround i form av åttaåriga granntjejen Emma, som på barns vis är godtrogen och litar på vad alla säger till henne. Till platsen anländer det intelligenta men obalanserade problembarnet Natalie – ”Natten”/”Natta” – och hennes syster Cornelia. Förlaget gör en parallell till Nygrens tidigare roman Fuck your marsvin and dö från 2021, men det finns också en Nathalie (med "h") i den eponyma romanen hon gav ut på Dockhaveri i fjol.

 Johanna ”är gjord av snor och gröt och gråt”, medan Natalie har ”ögon: / To Die For”. De bygger upp en symbios mellan sig. Begärstrappan är brantare än behovstrappan, och gränserna förskjuts mellan det uppsluppna och det sorgliga. I händelseförloppet uppstår också en revanschlusta, ännu en trappa som stupar brant. Det här är anarkistiskt, vilt och farligt på en helt annan nivå än gängse JVVF-litteratur (”Jag Vill Vara Farlig”). I boken önskar Johanna katastrofen, och som utomstående läsare vill man teaterviska till henne: ”Var försiktig med dina önskningar, eftersom de kan slå in!”

 Nygrens konstnärskap luckrar upp gränser, både till det yttre och till det inre. Det här är en genreöverskridande bok, en skev ungdomsroman i poetisk form, ett högspänt drama om hästar och eld. Poesin och prosan är stöpta i samma form. Om något visar Nygren hur snåla formen är för ett banbrytande sinnelag, när hon böjer och krokar till språket. Hon utnyttjar klichéerna som en språngbräda mot det oväntade, mot det som utmanar den rådande ordningen.

 I den världen som Nygren befinner sig i kan enstaka rader ur olika källor sippra in: en Sylvia Plath-dikt där, ett Thomas DiLeva-citat där, en rant av Valerie Solanas här, en Louise Bourgeois-rad där … Det är förstås inte unikt, men dessa extradiegetiska röster bidrar till den spänning som uppstår: är exempelvis Plaths förföriskt farliga röst i det här sammanhanget en räddande ängel eller en förgörande demon – eller både och?  

 Det handlar förstås också om de känslor som uppstår men som det inte finns någon beredskap för. Nygren är helt lojal med de barn hon skriver om, en grannlaga uppgift, men det är ett beslut som formar innehållet. Begreppet trovärdighet är förstås inte mätbart, men om det fanns apparater för dylikt skulle de sättas ur funktion av romaner som denna, helt enkelt för att de förmedlar verkligheten exakt så som den är för den som befinner sig i fjortonårsåldern.

 Hur skulle då målgruppen – ”unga vuxna” – reagera på en bok som denna? Kanske med bestörtning. Så slår det mig: de läser ju inte ens böcker längre, att döma av alla de rapporter som nyligen nått oss. Ju mindre läsvana de har, desto sämre rustade blir de nog för böcker som Hästhjärta/Pisshjärta. Synd, för jag hade nog fallit pladask för den här boken som fjortonåring.