En oväntad glänta. Tankar om hälsa och existens, Anders Rosengren, Korpen

 

En gul kvadratisk bok. På något vagt sätt ger det diminutiva formatet associationer till en viss typ av religiös litteratur, som gärna väljer att förpackas som små miniatyrer (Silentium, Libris, Syster Enbär). Men författaren till En oväntad glänta, Anders Rosengren är läkare och professor i molekylär medicin. Han forskar i livsstilssjukdomar.

 

I den här tankeboken tar han hjälp av litteraturen för att demonstrera hur vi kan hantera en allt stressigare tillvaro. Föga förvånande – inte endast med tanke på titelns glänta – är Tomas Tranströmer hans go to-poet (i mindre utsträckning figurerar Jon Fosse och Birgitta Trotzig). Många kanske känner sig obekväma av det religiösa, men det spelar mindre roll om vi kallar det Gud, det mystiska eller något annat – något andligt vidlåder Rosengrens resonemang, och styr och vägleder honom genom de många citaten som inleder nästan varje kapitel i den korta boken.

 

Det borde ju vara en självklarhet att litteraturen är en hjälpande hand i vårt psykiska välmående. Rosengren ser författarna som ledsagare i existentiell hälsa, däribland också Dag Hammarskjöld och Teresa av Avila: ”Kanske kan de hjälpa oss att i stället för att se på hälsa som att hantera livet, att leva med ödmjukhet är vad det innebär att vara människa: att aldrig vara färdig.”

 

Det som inte är mätbart är en underskattad variabel inom läkekonsten. Kan man då ändra ditt liv? Ja, hävdar Rosengren, även om hans exempel är lite klent. I stället för att välja tre glasskulor kan man välja en kula, och avstå från att sluka den, utan äta den långsamt med större uppskattning. Ursäkta, men det här låter misstänkt likt mindfulness, som var så i ropet för tiotalet år sedan.

 

Men self care, som liksom mindfulness hamnat i vanrykte (gissar jag?), det borde uppvärderas. Vi kan ägna oss åt att ta hand om oss själva utan att det urartar i egoism. Att bry sig om sig själv kan leda till omsorg om något större, att engagera sig i något utanför oss själva. Tänk på vad James Cagney angav som formeln för ett långt, lyckligt liv: ”Absorption in things other than self is the secret of a happy life.” Det här går att uppnå utanför de ekonomiska system som självhjälpskulturen bundit fast sig vid (Tranströmers böcker kan du låna på bibblan – annars kostar pocketen med hans Samlade dikter mindre än en kopp kaffe).

 

Rosengren visar med eftertryck att det viktiga består i att göra litteraturens ord till dina egna. Där finns vårt centrum, det som vi kan kalla vår själ, personlighet eller något annat (vår integritet?). Han tappar bort mig i någon fjällbäck när han vandrar och kikar efter Dag Hammarskjöld-citat på stenar i vildmarken (ärligt låter citaten dessutom ganska floskulösa). Men vi återfår kontakten, och det sker genom resonemanget kring begreppet ”sammanhang”. För så är det: vi saknar detta sammanhang, och behöver bli bättre på att utveckla det. På samma sätt är det med en paradox vi kan förstå hur vi behöver göra oss av med vårt så kallade ”jag” innan vi kan bli fullständiga människor. Med Inger Christensens ord: ”Jag är det som försvann när jag hittade mig själv.”

 

Vi behöver också bli bättre på att bli mottagliga för det som sker i sysslolösheten. Gång på gång kan vi läsa larmrapporter att den yngre generationen inte fått lära sig att ha tråkigt. Det här måste vi uppmärksamma, och vända blicken bort mot algoritmerna. Det som är viktigt är det som avviker från det förväntade och överraskar oss. Rosengren aktiverar filosofen Heideggers idé att förundran är grunden för all kunskap. Det kunde kallas en passiv nyfikenhet.

 

Vad blir då själva kontentan? Det här är en användbar bok, en bok att gå i dialog med. I någon mån står vi inför ett vägval, alla vi människor. Återigen, kalla det Gud om du vill, men med hjälp av Fosse går det att knäcka livskoden, menar Rosengren: ”Han har i intervjuer i samband med Nobelpriset sagt att den viktiga andliga frågan inte handlar om att säga ja eller nej till begreppet Gud, eftersom tillvaron ändå är större än alla ord kan rymma. Den handlar istället om att leva antingen med en vidgad eller med en snäv blick på tillvaron.”