att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 aug. 2013

Införsel, Petra Mölstad


I går skrev Nathan Sachar en osedvanligt korkad krönika i DN, om att orsaken till psykisk ohälsa hos dagens unga är att de är otacksammare och dummare än förr, något som delvis beror på att skolan för drygt femtio år sedan var jämlik. Tillåt mig betvivla att skolan var jämlik 1960. Tillåt mig också att ifrågasätta hans slutsatser om psykisk ohälsa: enligt forskning använder hjärnan 90 % av sin kapacitet till att bearbeta sinnesintryck. På 60-talet var denna information något mer asketisk än den är i dagsläget. Vi bombarderas av intryck, ljud, bilder och ord, och somligas hjärna klarar inte av att sortera, vet inte vad som är viktigt. Och hjärnan får inte vila heller, sysselsatt som den är med nya intryck hela tiden, vid datorn, vid den smarta telefonen, vid läsplattan.

Nu har jag läst en ovanlig diktsamling av Petra Mölstad, utgiven på Förlaget Glas, en kvadratisk bok som heter Införsel. Det handlar mycket riktigt om information som väller fram, en bombmatta av formuleringar, av intryck. Världen är ju full av brus, språk som förs in i vår existens: uttryck som vi inte vet varifrån de kommer. Citat, klyschor, fraser som gör sig hörda.

Poesin är ju platsen för språkliga påhitt, och du kan invända att ”ovanlig”, det är ju all poesi. Eller så har ovanligheten blivit norm, så pass att du blir lite blasé, tycker att det där ska väl inte imponera på mig …

I Mölstads bok är det som att orden fastnar – uppför sig helt annorlunda än de brukar, börjar revoltera mot ordningen. Orden byter plats, liknar felhörningar, så där kan man väl inte säga? Vi förefaller leva i idyllen, men något har införts – något som infiltrerar och fördärvar. I den här boken verkar det vara unga glin med uppsåtet att sabotera. Mölstad skriver registrerande, med ursinnet hårt tuktat. Hennes bok är en uppvisning i hur hårda känslor ska hållas tillbaka, för att ge ett mer distinkt intryck.

Och nog är det en distinkt bok. Till viss del påminner den om – eller, jag menar, jag påminns om (här ska inga mästrande slutsatser dras) – Lars Noréns ordrika ikonoklastiska diktsamlingar från 60-talet, men även Frostensons rika böcker från åren kring 1990, i synnerhet Joner. Ja, även här en fascination för det otäcka, för våldet, allt nedtecknat med det kärva tonfallet, det grovhuggna.

Distinkt – och samtidigt en gnutta banalt, hur medvetet det än må vara. Mölstad leker med klichéerna, sådant som fastnar, som tar sig förbi den där perceptionen, den övervakande instansen som finns i den grå materian. Det blir fyndigt – men är det poesi? Enstaka bra dikter sticker ut, här inledningen till ”hävd”:

”Syr ihop siameser. En efter en. Sicksackar efter honom.

Ritar en karta på ryggen så hon aldrig hittar ut.

Det låter om ögonfransarna. De rivs nu. Det kallas inte längre fjärilskyssar.

Kalkerar av orden exakt.

Hon sade inte nej högt.”

Så läser jag Införsel som rapporten från ett liv, från någons liv. Det är ibland vanvördigt skrivet, eller bara frimodigt. Kan vara svårt att upptäcka en egen röst – men det är också kanske meningen.

6 kommentarer:

  1. Ja, där ser man. Jag tyckte Sachars krönika var väldigt bra och to the point. Jag brukar som regel hålla med den som sist yttrar sig men i det här fallet blir det nog annorlunda. Här är väl inte platsen att diskutera detta i detalj, låt mig bara helt provokativt säga: det var bättre förr!..Och jag var med då så jag vet vad jag talar om ;-)

    Du fick mig att läsa Lotass och det är jag tacksam för. Men om jag kommer att läsa Mölstad är tveksamt. Referensen till Norén ser jag som ett varningstecken.

    (Fast i ärlighetens namn: särskilt många dataspel utvecklade vi inte och även mängden av popmusik som vi producerade var tämligen obetydlig.)

    SvaraRadera
  2. I den nya intervjuboken med Torgny Lindgren snackar han och Kaj Scheuler om att beskriva vår tids livskänsla. TL säger att ingen svensk har gjort det sedan Stig Larsson slutade med romaner (däremot gör Jon Fosse det, enligt TL) - och det ligger, tror jag, något i det. Jag tänker att "Nyår" handlar om Sachars krönika, en aning. Åtminstone slutet, där han ropar efter "ideal" och "stil" - vars oundvikliga baksida (alltid) är citat, klichéer osv. Jag har ingen aning om källan till psykisk ohälsa bland unga, men jag tror att Stig Larsson var ganska spot on. Insikten om att baksidan av identiteten (idealet, stilen) är klichéer (som inte slutar hagla).

    SvaraRadera
    Svar
    1. (Jag menar kanske inte att det är därför att unga mår dåligt - men jag menar att Sachars alternativ bygger på något destruktivt.)

      Radera
  3. Mm, nog var det enklare på många sätt förr, mindre distraktioner. De flesta klarar nog av att sålla bort, prioritera vad man ska ägna sig åt - men det är också något som många behöver hjälp med, dvs det krävs erfarenhet. Man kan inte bara utgå från att det ställdes krav på unga även förr, för det är andra krav nu, att vara tillgänglig dygnets alla 24 timmar.

    Politiken har ju tappat allt av identitet till priset av klichéer.

    SvaraRadera
  4. Fast visst är det skillnad på sal och sjal. Samt Strindberg och August Rimberg.

    SvaraRadera
  5. Håller med om att hans krönika var korkad (och populistisk). Det jag främst fastnade för var att han totalt bortsåg från hur ekonomin och vägarna mellan skola och jobb/arbetsliv har förändrats. För femtio eller hundra år sedan var det ju knappast så att de som slutade skolan i de lägre tonåren använde just målinriktade kunskaper de hade skaffat sig i skolan för att sälja in sig på sina första jobb. De fick jobb mer eller mindre för att de var hela och rena och kunde lära sig komma i tid och hugga i, ibland också för att personer i omgivningen såg att de måste ha jobb fort. Och då för tiden fanns det också massor av enklare ingångsjobb och bulkjobb av alla slag. Sen tog de sig vidare, en del jobbade sig upp utan fomell utbildning, en del började plugga igen längre fram, många kvinnor blev hemmafruar, andra utvandrade. Nå, den stora majorieten av de jobb som unga människor då tog sig in och upp på har försvunnit eftersom de inte är marknadsmässiga idag, de har ersatts av maskiner, flyttats till Indien, Hongkong eller Slovakien eller helt enkelt blivit otidsenliga. Vem anställer en tjänsteflicka, kopist, dräng eller skoputsare i dagens Sverige? Vem anställer ens ett kafébiträde eller en säljare helt utan erfarenhet? Och Arbetsförmedlingen gör uppenbarligen inget produktivt för att hjälpa de här kidsen in, i synnerhet inget som utgår från deras egen situation och deras förmågor.

    Anna Christensen skrev någon gång på sent 80-tal om hur utbildningsraseriet, övertron på examina håller på att krossa uppfattningen att de allra flesta människor bär på grundkompetenser av olika slag som kan utvecklas i förtroendefullt eller nära samarbete med andra, alltså att man inte kan förväntas vifta med papper eller referenspersoner på allt det man vet att man har i sig eller vet att man kan utveckla om man tillåts komma in. Särskilt inte när det handlar om personer som är nya i gemet och saknar insiderfördelar, dörröppnare och spelmarker.

    Att tvinga folk att skaffa betyg eller andra pappersmeriter på allt, även förmågor som man inte kan läsa sig till i böcker (men däremot kan ha och använda), är att förminska dem, och det är något som dagens svenska samhälle helt verkar blunda för.

    Sedan är det ju så att inget västligt industriland idag skapar lika många nya jobb som för hundra år sedan, utslaget på befolkningen. Det är inte i närheten någonstans. Det tror jag att de flesta inser om de tänker efter.

    SvaraRadera