att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 mars 2016

Omloppstid, Petra Mölstad, Trombone


En av poesins kännetecken är förmågan att vara koncis. ”Brevity is the soul of wit”, som Hamlet yttrade (fast han var ju rätt långrandig annars). Kortfattad och koncentrerad. Frågan är om inte förlaget Trombone ändå tar priset med sin serie ”Svavel”, som utgör ett slags Novellix för poesin, med sina sextonsidiga böcker, där jag tidigare bland annat läst Maria Küchens Varg.

Petra Mölstad ger i denna serie ut sin andra bok, Omloppstid. På det lilla förlaget Glas gav hon ut debuten Införsel, som var så bra att det ta mig fan är obegripligt att inga av de sovande redaktörerna på våra större förlag upptäckt att det här är en poet som borde nå fler läsare.


Det är tydligt att dikterna utgår från en upplevelse av naturen, en upplevelse som går lika nära en fysisk kontakt som Harry Martinson kunde göra. De frikostiga allitterationerna och assonanserna förstärker intrycket av en sinnlig erfarenhet: ”Kom då, brottas över åkern, trycker ner i dy och mylla. Hovrar rovet över offer skriar kort och faller.”

Poesi ska inte överskrida gränser. Att skrida görs i Luciatåg. Poeten ska springa över gränser, eller som Mölstad ger intryck av att göra – huka sig fram, med nosen mot marken. Poeten ska, kort sagt, gå för långt. Ett favoritcitat från T.S. Eliot, förordet till Harry Crosbys Transit of Venus: ”Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go.” Inget förklarar poesins gärning bättre för mig.

Och Mölstad kutar kvickt, men med förmåga att stanna upp och sniffa efter doftspåren, naturens olika intryck. Hennes värld är besjälad och livfull, magisk och inbjudande. Lika lockande som den är hotfull.

Diverse esoterisk terminologi samsas med egenartade glosor, som ger naturen en lyster och glans. Skogen är mörk och hotfull, ja, men också oemotståndlig. Naturen andas och rör (på) sig. Gränsen mellan vad som är natur och människa upphävs i suggestiva metamorfoser som bara delvis kan förklaras vara språkliga. Metaforer som inte är pålitliga – där bildled rör sig mot konkretionens trygghet, där det instabila ges förankring och hemhörighet.

Så läser jag Mölstads dikter, som en inbjudan till både människan och till naturen, att mötas. Att förenas i likheterna. Hur mycket vi än ägnar oss åt att skilja dem åt. För naturen är ju vår frihet – vår räddning, nu när det ser ut som att vi håller på att fördärva den civilisation vi har byggt upp. Vi är vår egen rotvälta.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar