Skog osv., Alice Oswald, översättning Erik Bergqvist, Ymer

 

Jag har ofta påpekat att den brittiska samtidspoesin är sorgligt eftersatt i Sverige, vars översättningsarbete åtminstone på senare år mer har inriktat sig på transatlantiska poeter. Inget ont om dem, men nog har vi därmed gått miste om att få läsa på svenska en handfull ypperliga poeter, som Carol Ann Duffy och Mary Oliver, samt förstås Alice Oswald. Den senare får nu en senkommen introduktion på svenska – hon debuterade 1996 – med diktsamlingen Skog osv. från 2008.

 Översättaren Erik Bergqvist bidrar också med ett fint efterord, som tillvaratar tillfället att presentera denna poet. Han tar upp hur Oswald sammanför naturen med myten, en metod som förstås går igen hos rätt många svenska poeter (allt ifrån Katarina Frostensons 80-talsdikter till Jila Mossaed). Men Oswalds poetik är av originellt snitt, där hon vistas bland ordens spänstiga valörer. En poet Bergqvist jämför henne med är Ted Hughes (också ofattbart snålt översatt till svenska).

 

Men varför gillar poeter skogen så mycket? Kanske det är så enkelt att de är undantagsmänniskor. Skogen är inte bara en av få bevarade platser där du kan uppleva ensamheten – det är också stället där du slipper förställa dig. Att Oswald är utbildad trädgårdsmästare ger förstås hennes naturdikter en viss auktoritet. Hon skriver med ett hisnande rörelsemönster, och att komma till den här boken efter att ha läst åtskillig svensk poesi från årets utgivning – bra poesi oftast, ska tilläggas – innebär en helt ny erfarenhet, ett nytt slags förhållningssätt till dikten.

 En sak jag ändå kan sakna hos svenska poeter är strofindelningen, som varit och är så betydelsefull i engelskspråkig poesi. Oswald skriver på meter, något Bergqvist har bevarat, medan rimmen till största del fått stryka på foten. Det är förstås synd, för att en poet gärna rimmar säger något om just förhållningssättet. Det finns några sonetter i den här boken, som i ett par fall det är synd att säga liknar sonetten, då originalets fjorton rader i ett fall – en sonett om rymdfarkosten ”Voyager” – getts arton rader.

 Oswalds tilltal är till lika delar hymniskt som det är vardagligt:

 

En sång som sammanfogar världen

av nio toner tystnad

ur det amorfa dunklet före gryningen

där varje träd är en gåta för fågelsången att lösa.

 Jag är inte helt övertygad av det sista radparet. Blir det inte en onödig anglicism i ordföljden, ”en gåta … att lösa”? Och vad motsvaras ”det amorfa dunklet” av i original? Av detta: ”out of the unformed gloom before dawn / where every tree is a problem to be solved by birdsong.” Visst fattar jag att det är svårt – omöjligt – att översätta, men det borde gå att maskera originalet bättre: ”ur gryningens formlösa dunkel” kanske?

 En längre alfabetisk dikt bereder utmaningar, i form av de för svenskt vidkommande bokstäverna ”q” och ”w”. Varför är det så ont om Q i svenska ord? Här reduceras översättningen till ”Qlickande läte” och ”resten av liVWet”. Ska verkligen en dikt från 2008 se ut som att den skrevs 1680?

 I dikterna iakttar Oswalds diktjag världen med osviklig precision, särskild uppmärksamhet och hypernoggrannhet. Till stor del handlar det om att lyssna sig fram genom tillvaron. Hur uppstår då hennes säreget starka poesi? Jo, genom ödmjukhet. Oswald visar att det går att förminska sig själv utan att det leder till tappad tillförlit eller sviktande självkänsla.

 Det verkar vara en erfarenhet hon har lärt sig av inte bara Ted Hughes, utan också av den Walt Whitman som bar på kosmiska anspråk, samtidigt som han betraktade allt utifrån ödmjukhetens perspektiv. Då kan till och med den mest grandiosa självbilden (han skrev ju anonyma recensioner där han hyllade sin egen ”Song of Myself”) trivas med en nödvändig anspråkslöshet. Strikt talat kan en poet utan hybris bara skriva undermålig poesi.

 En längre dikt handlar om Sisyfos, och det är inte svårt att förstå intresset för den mytologiska figuren, dömd till upprepningens konst. En poet kan utan svårighet identifiera sig, misstänker jag. Oswalds upprepningar kan sägas repa upp erfarenheter:

 

En gång överöstes han av sparkar

från sin vidsträckta skugga,

hans aplika motpart, bakbunden vid stenen;

de brottades och stenen

tvärstannade, trycktes i andrummet mellan dem

och det var rädsla, darrande rörelse

som kvarhöll dem där, som i en blommas mitt

den lätta oron som får den att öppnas

och allt han kunde tänka timmen efteråt

satt fast i skugga

 Dikterna parerar ofta dessa högstämda uttryck med slängigt talspråk, på ett sätt som jag upplever som typiskt brittiskt. Svenska poeter lyckas sällan blanda idiom så här ledigt – Malte Persson är en av de jag tänker på, och kanske, förbjudna tanke, Oswalds namne, han med Gösta i förnamn … Vilket märkligt sammanträffande – men ibland verkar litteraturhistorien vara överförtjust i sådana tillfälligheter.

 Englands Alice Oswald delar med vår Gösta Oswald förmågan att inbjuda till övningar i abstrakt och experimentellt tänkande. Dikterna förbereder oss för allt det oväntade som med absolut säkerhet står på lut i våra liv. Här finns åtskilliga starka bilder i enskilt självlysande – brandfarliga – rader: ”som om en människa av trä skulle promenera genom eld …” Eller perspektivförskjutningar: ”det är natt och någon / skjuter sin gräsklippare hem / till månen”. För så kan realism också gestaltas: som en möjlighet. Bäst av allt i hela boken kanske den femton strofer vackra ”Mullstänkta hågkomster från en kvinna som levde baklänges”, även om det är synd att originalets alla anslående allitterationer inte riktigt tas till vara i översättningen.

 I går skrev jag om en annan brittisk poet, Emily Berry, som nu fått två av sina böcker översatta. Ju mer jag läser i den här boken av Alice Oswald slås jag av det häpnadsväckande i att hon inte har översatts tidigare. Så bra är den här boken, med mina gnälliga invändningar mot enstaka detaljer i översättningen, som i övrigt är fläckfri. Vi svenskar vill ju får vårt liv inte vara utan våra skogspromenader – jag är själv en av dem – och det borde med andra ord finnas en läsekrets till dessa skogsdikter.