Utanför litteraturens normala kretslopp befinner sig den anonyma poeten (poeterna?) från Göteborg som går under namnet Herkulesgatans poesiklubb. De saknar ISBN-nummer, och torde därmed inte omfattas av de pliktexemplar som lagras i Stockholm. Framtida forskare får därmed göra sitt bästa för att införskaffa de potentiella dyrgripar som har tillgängliggjorts i år. Jag skrev om de första fyra i mars, och har följt årets utgivning, och är nu framme vid numren 21-29, utgivna från 29 augusti till 7 november.
Här följer så en samlad bedömning av det som bidde en nonett, alltså nio stämmor i den allt mer välklingande symfonin (jag menar pamfletterna). Guldkorn går att hitta både här och där. Kanske i nummer 21, ”Tystnadens fläckar”, som åberopar ”ostoppbarheten”, och bjuder in till en poetik: ”en häxblandning av nödvändighet, frustration, övertygelse och lust.” Eller som det står i en av dikterna i samlingen: ”en systematisk olycka”.
Finns Aliéne Roux, hon som lär ha gett ut en diktsamling 1949 och som nu översätts till svenska i nummer 22, ”Låtsas att jag finns”? Tja, vi kan ju låtsas, och ärligt – vad är sannare än det vi låtsas? Dikterna är bra nog:
När ska du anlända
från ingenstans
till stranden till stenarna?
När ska världen blomma?
När ska havet bli hav
och människan fågel?
När ska mitt ansikte
belysas av ett nytt ord?
A.E. Stallings, som har med en dikt i nästa nummer, ”Koltrast i gryning”, finns garanterat (enligt internet), och i samma nummer finns ”Spektrum 2024” som gör ett piggt återbesök i den gamla verkstaden där Boye och Ekelöf med flera hängde för cirka hundra år sedan. Stallings dikt är också bra, väl värd att även läsa upp i original, där svenskans ”sorgen bar ett sår” motsvaras av ”The song was also strife”.
I det 24:e numret, ”I väntan på en situationistisk utandning”, skapas ett skri i stiltjen, med ett knippe dikter som vigt och originellt vädjar om nåd inför en vulgär samtid, med visst stöd av Rimbaud och Kafka: ”glöm herkulesgatans poesiklubb glöm herkulesgatans apatiklubb glöm herkulesgatans afasiklubb glöm herkulesgatans onaniklubb glöm herkulesgatans teoriklubb glöm herkulesgatans frenesiklubb”. Glöm det, vill jag invända.
En smula fördröjd tar jag del av ett specialnummer om styggelsen Bokmässan by night, alltså nummer 25, ”Verklighetskorrigeringar”. Någonstans här börjar jag undra hur länge anonymiteten kan bevaras? Jag bara ställer frågan. Något i hela projektet får mig att tänka på Elis Monteverde Burrau – inte endast för att ett av numren, 27, har som tema clowner, och en faiblesse för Hjalmar Bergmans Clownen Jac, som getts visst intresse av EMB. Och är inte titeln på det 26:e numret, ”Vi ska bygga ett storslaget bibliotek i en schweizisk självmordskapsel” något som kunde ha tillkommit från just denna s.k. ironiska (eller var det coola?) poet? Döden är vacker – det visste redan Shelley när han skrev om hur vacker döden och hans syster sömnen var (även om han knyckte just den liknelsen från Spenser).
Det 27:e numret, ”Omänsklighetens synskadade cirkus”, är annars ett dadaistiskt nummer, synbart tillkommen i sällskap med Leviatan tidskrift, och innehåller en del bildmaterial. Det är också lite fylligare, med 20 sidor i stället för de gängse 12. Att Tao Lin nämns är förstås också något som kan få en att tänka på EMB. Oavsett har du aldrig tråkigt med de här häftena: ”Sten, sax, spypåse!” som det står i nummer 28, ”Hänglås brev kuvös kupol”.
Tidigare i höstas recenserade Mikael Blomqvist i Göteborgs-Posten några nummer, där hon jämförde med signaturen Jan Wictors angrepp på den modernistiska poesin, Camera Obscura. Fast i det fallet var det väl en uppenbar parodi (och som alla sådana lika ljuvlig som tröttsam)? Herkulesgatans poesiklubb är lika mycket parodi som hyllning till allsköns poesi. Annars har det varit knäpptyst. Poesin ses antagligen av kulturredaktionerna lite som av folk i gemen: som litteraturens skamfläck. Men det är den finaste av våra skamfläckar.
Är då uppsåtet gott, eller ädelt, eller allvarligt, eller raljant? Vem vet – kanske allt detta på en och samma gång. Skrivs litteraturhistoria här? Det kanske det gör! Och det vore förstås dumt att missa chansen, att så att säga stå kvar på perrongen när tåget redan har lämnat stationen. Tiden ”hörs […] viska både ja och nej”. Och i sista numret – för den här gången – ”Nya följeslagare i trädgården” – ingår en dialog med René Char. Några av Herkulesgatans poesiklubbs svar på Chars utsagor: ”Gudarna har migrerat. […] Gemensamt för verkligheten och hoppet är att båda är det kanske mest överskattade och det kanske mest underskattade som finns.”
Det här är dikter som är ambitiösa på sina egna villkor. De både kräver att tas på allvar och kväver alla försök att göra just det. Det är nonsens på blodigt allvar, och som instruktion till hur en ska förhålla sig till livet finns det förstås värre alternativ (som Ekelöf skulle ha sagt). Några av de skalder som annars nämns är Paul Andersson, Signe Gjessing, Sapfo och Sven Alfons. Nej, jag vet inte vem som ligger bakom Herkulesgatans poesiklubb, men jag har under året lärt känna hen/dem, och önskar inget hellre än att det här projektet – galet, upprivande, uppkäftigt, vackert, intelligent, tramsigt, sublimt … – bara får en fortsättning. 29 nummer är hela alfabetet fullt, men varför stanna kvar i den boxen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.