Rave: vad tänker du på när du hör det ordet? Tja, för någon i min generation, som var överårig redan när det begav sig – om du inte är Gudrun Schyman – löper associationerna kanske till DN:s famösa stavning ”rejv”, eller SAOL:s informativa upplysning ”nattlig dansfest till ljudstark elektronisk musik”. Tack men nej tack, liksom.
I sluttampen av kulturens storhetsepok på 90-talet – 1998 – skrev tyske Rainald Goetz romanen Rave, som nu översatts till svenska av Mats O. Svensson. Förförståelsen kräver att jag här redogör för att den ingår i en pentalogi verk, där det också finns en blogg, en antologi, en dagbok, samt ett konstverk. Omslaget går i en grön nyans som kan föra tanken till Charli XCX album från i somras, ”brat”, alltså Pantone 3507C. Ett album som i viss mån anspelade på den brittiska ravescenen.
Så, Goetz dokumenterar en era, dominerad av tre ord som börjar på bokstaven ”d”: droger, dans, dekadens. Det är kaotiskt skrivet, och inte helt lätt att hänga med i alla svängar och kontrafaktiska upptåg. Författaren Rainald är ett nav kring ett stort persongalleri snurrar, och allt förstärkt av musiken, basen och transen. Frågan kvarstår: hur viktigt var det för den här scenen att etablera och bevara en identitet som alternativ?
Det här har funnits förr: modsen, punkarna, hippiesarna, the new romantics, syntarna och hårdrockarna. Alltså uppsåtet att vägra ingå i att bli vuxen, ett motstånd mot det städade svenssonlivet, och en total motvilja att ”bliva stur”. Är det en tillfällighet att svensk rockhistorias två bästa låtar handlar om detta krig mot vuxenlivet, Ebba Gröns ”Vad ska du bli?” och Broder Daniels ”Work”.
Med sin idoga strävan mot fragmentiseringens estetik blir Goetz roman så postmodern att en kan misstänka att han följer ett koncept. Infallen duggar tätt, och Proust, Adorno med flera införlivas i intrigen, där allt flimrar. Varje epok bärs ju av sina egna myter, så också denna. Skörlevnaden var ett mål i sig, och det kan förstås roa för stunden, men att läsa den här romanen påminner lite om hur det är att iaktta en myrstack. Fascinationen är svår att behålla efter ett tag.
Det är svårt att återge en upplevelse som befinner sig bortom det språkliga. Ändå är Goetz skildring kongenial, och han fångar känslan av att vara på ett rave (anar jag, med min minimala erfarenhet). Som en av karaktärerna, Mercedes Bunz, säger till en stylist: ”Kan du sminka oss kritiskt, så att man inte ser det hjärndöda så tydligt.” Allt skildras genom ett filter som får skeendet och individerna att bli helt distanserade från innehållet. Metoden liknar kamerans iskalla objektivitet. Persongalleriet fylls på hela tiden, liksom för att markera hur obetydliga människorna är i det stora ravet (förlåt, menar förstås rejvet).
Vissa inslag blir markörer som betonar hur avlägset 90-talet har blivit: personsökare, dj-bås, Irvine Welsh (ugh), Quentin Tarantion, Peter Handkes frisyr (en sämre hockeyfrilla, helt enkelt). Musiken kan förstås väcka en viss nostalgi: KLF, The Shamen, Westbam, Oasis (ugh), samt Kirsty MacColls kortvariga utflykt i hiphop, ”Madison Avenue”. Technopionjären Sven Väth får också en liten cameo. På gott och ont var väl 90-talet en mer gränslös tid än vår, på ett paradoxalt sätt både mer diversifierad och mer fascistisk. Den kanske inte var rättvisare, men den var roligare – för somliga, kanske bör tilläggas. Nu har allt avstannat.
Goetz lyckas både upprätthålla mytbildningen och punktera dess svulstigheter och överdrifter. Han har tagit sig in i kulturens praxis. I stället för att läsa den som skönlitteratur fungerar den bättre som reportage eller essä. Han blandar och mixar, loopar och scratchar, för att tala bokens språk. Som gestaltning av ett fenomen är den avsevärt mer läsbar än som roman. Dess undertitel är också ”berättelse”, som kanske bäst fångar dess essens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.