Axel Winqvists tredje diktsamling knyter an till de två tidigare – inte endast genom den enhetliga formgivningen (till den som redan utsett årets snyggaste bokomslag säger han bara: håll min broccoli). Nä, de tre böckerna bildar en slags trilogi om undergång, förgängelse, förfall. De kunde ha skrivits på 1600-talet, i den ars moriendi-tradition som var gängse då.
Fast titeln Kåta blommor kan också ses som en anspelning på Charles Baudelaires infama samling Det ondas blommor från 1857, som ledde till ett åtal där ett knippe dikter censurerades från de franska utgåvorna i nästan hundra år. Jämför hans dikt ”Kadavret”: ”Allt sänktes och steg, likt ebb och flod / eller frambröt i bubblande skred, / som om kroppens liv, där den pöste, bestod / i att mångfaldigt brytas ned” (översättning Ingvar Björkeson). Hos Winqvist: ”elevhälsan stänger / och rektorerna ruttnar / bakom gymnastikskåpen”. De här blommorna är odlade i samma drivhus.
Jag har tidigare både stört mig på och beundrat Winqvist. Det tycks mig att han är en poet som både vill för mycket och för lite, och det kanske säger något om samtiden, denna rörelse mellan begär och aversion. Därav de många dikterna om förnekelse, impotens, avsky. Han skriver hårda, kantiga dikter, som då och då imploderar i ömsinta smekningar. Även detta går att koppla till samtiden: både vulgär och praktfull.
Hos Winqvist finns en viss uppgivenhet som kan provocera. I sina värsta stunder låter han som Mauro Scocco (ledtråd: koketterande med sitt mående – lita aldrig på en konstnär som kisar med djupa bekymmersrynkor i pannan). Självföraktet är intakt, och ord som ”vedervärdig” är sällan långt borta. I stora drag handlar det om allt det vackra som blir allt det fula, om att lyssna till ”en allsång / för den enarmade publikens applåder”.
Men ingen har tråkigt i Winqvists poetiska universum. Där finns inte bara kroppar som regnar som konfetti och genomruttna system, eller ostmackors gula trynen. Nä, vi hittar också Astrid Lindgrens helvetesgap, Bodil Malmstens frysdisk, Sonja Åkessons lugna liv, Pär Lagerkvists hiss som går ner till helvetet, och – icke att förglömma – Emily Dickinsons vilda nätter. Liksom hos Baudelaire satsar Winqvist på gott och ont hårt på chockeffekter: ”jag dukar fram en psykopat, från min egen verktygslåda”. Problemet med sådana effekter är att de lyser så starkt att de snabbt slocknar.
Det må så vara att han skriver deppig och glåmig dikt, jag säger inte att det är något fel med det. Världen är en deppig plats, liksom, och det är i den här boken inte helt utrett vad som är mest sjukt: diktjaget eller världen. Winqvist skriver en bedagad dikt. Om hans förra bok, Den sista människans leende, tog avstamp hos Virginia Woolf, och denna i första hand hos Baudelaires dekadens, är debuten Det vackra och det fula en aning svårare att spåra en uppenbar intertext till, fast kanske J.G. Ballards romaner har liknande inslag.
Det finns också några rim och några metaforer, parodi på NPM-floskler, men framför allt en uppsjö av ordsammanställningar som kan väcka associationer till en viss typ av skrivövning där en uppsättning substantiv, verb och adjektiv ska kombineras. Det råder stumhet över flertalet av dessa bilder: ”jag måste välja glädjen / jag måste sy ihop produktionsplanen / jag är inte särskilt stringent – / det går en slagborr i mina synapser”. Dessa inslag har en del att göra med Gunnar Ekelöfs tidiga dikter som så uppenbart gick surrealismens ärende. Återigen, inget fel med det, men också: det har snart gått hundra år sedan sent på jorden, hur länge kan det vara sent på jorden innan det blir ett maner? Med Ekelöf delar Winqvist föraktet mot det folkhemska. Likaså faiblessen för grotesken. Så ja, nog är den här diktsamlingen litterärt förankrad.
Det råkar vara så att jag börjar läsa Winqvists bok förra fredagen, samma dag som The Cures nya album ”Songs of A Lost World” släpptes, den första på sexton år. Givetvis unisont hyllad. Den kommer att ihågkommas som en helt ok skiva, men min poäng är att varje låt på den kunde ha tagits fram av AI (inklusive den generiska albumtiteln). Varje låt låter exakt som du förväntar dig att en Cure-låt ska låta. Om Axel Winqvist inte passar sig kommer han att nå samma öde: kanske hans diktsamlingar blir lika hyllade, men risken är att han liksom The Cure målat in sig i ett hörn där diktraderna lika gärna kan ersättas av algoritmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.