Vid glömskan, Erik Bergqvist, Nirstedt/Litteratur

 

Frågar du en random person i världen vem som skrivit de mest minnesvärda terzinerna, så svarar hen förmodligen Dantes Den gudomliga komedin. Visst, de är bra, men jag slår gärna ett beskedligt slag för Shelley sista dikt, ”The Triumph of Life”, som majestätiskt och eftergivet tecknar en livsfilosofi i 544 oavslutade rader (är den rentav bättre än den mer kända ”Ode to the West Wind”, som ju också är skriven i terziner?). Frågar du en svensk svarar hen kanske Hjalmar Gullbergs Terziner i okonstens tid.

 Eller, förlåt – jag ändrar mig: frågar du en äldre svensk kan svaret bli Gullberg. En yngre person undrar nog vad en terzin är. Kort lektion i metrik: ett versmått på jambisk pentameter (se Shakespeares sonetter), indelad i strofer på tre rader, där varje mittersta rads rimord upprepas som rad 1 och 3 i nästa strof. Shelley:

 

As in that trance of wondrous thought I lay,

This was the tenour of my waking dream: –

Methought I sate beside a public way

 

Thick strewn with summer dust, and a great stream

Of people there was hurrying to and fro,

Numerous as gnats upon the evening gleam,

 

All hastening onward, yet none seemed to know

Whither he went, or whence he came, or why

He made one of the multitude, and so

 

… and so, ni fattar? Slut på lektionen. Poeten Erik Bergqvist återupplivar terzinen i sin nya diktsamling Vid glömskan. Det sker i tredje delen, ”Terziner om människans tid och gräsets”, i sju sammanhållna dikter. I övrigt är boken i viss mån en fortsättning på det skrivande Bergqvist demonstrerade i sin förra bok på Nirstedt/Litteratur, Tingens instanser, men också en vidareutveckling av några ansatser därifrån. Om något är den nya boken mer inriktad på det fragmentariska, och mindre på det narrativa.

 Bokens andra del, ”Landskap i faksimil”, innehåller elva kortare dubblerade treradingar där luckor skjutits in mellan orden, på känt modernistiskt maner. Den första och något längre delen, ”Glömskan”, har i sin tur fokus på mestadels korta dikter på känt centrallyriskt maner. Sista delen, ”Regn”, frammanar skogsstämningar på känt naturromantiskt maner (jag påminns att Bergqvist översatt Alice Oswalds Skog osv., som jag skrev om i går).

 Dikterna frammanar inte bara naturen, utan också de kända namnen Epikuros, Sapfo – och så, ur tomma intet, en slinga från The Beatles minst outhärdliga låt (”Tomorrow Never Knows”). Den förväntade bildningsapparaten står på ”ON” genom hela diktsamlingen, kanske som ett motgift mot det sönderfall som redan inledningsvis pekas ut som ett grundackord. I den diktvärlden blir blommor en ”vallgrav för intet” (eventuellt lite pretentiöst, nej?). Eller vad sägs om ”[b]esatthetens fraktala /giftblomma” som ”kväver allt / med sitt mondäna primat”. Lite irritation uppbådas också när ”millennium” stavas fel (om det inte är medvetet, vad vet man?). Å andra sidan: vad vore poesin utan sina skönhetsfläckar?

I sanningens namn funkar vissa bilder bättre än andra: ”En ring kan det kallas, smidd av / intet” lyckas genskjuta det pretentiösa anslaget. Då och då påminns vi om att poesin är det mest tillitsfulla och envisaste konstformen, och jag måste medge att jag imponeras av att Bergqvist tror sin läsare om så mycket, litar på att hen villigt följer med honom mot det som skapar visst motstånd.

Hur står sig Bergqvists terziner då? Tja, efter en onödig krasch redan när första strofen rimmar ”knackar på” med ”Peugeot” tar den sig snabbt. Risken med terzinen är att den lätt kan bli mekanisk och förutsägbar, för självmedveten. Min favorit är den tredje, som lyckas vara både dunkel och självklar. Men som helhet är boken en aning oförlöst, som om den inte helt har bestämt sig för att vara antingen cerebral eller känslosam. I skogsdikterna blir det mer resonerande, och jag känner starkare tillit för Bergqvists uppsåt. En rolldikt där en ek ges röst och agens är mycket stark.

Här handlar det mycket om det som försvinner, där Bergqvists poetik kan jämföras med brittiska Emily Berry (vars senaste bok jag visst skrev om i förrgår). Båda uppehåller sig vid tecken på förlust och saknadens konsekvenser. Jämför poeten som delar initialer med Erik Bergvist – Elizabeth Bishop – vars magnifika dikt ”Den enda konsten” avslutas så här: ”Mister jag dig (ditt ljuva skratt, var åtbörd / jag älskar), minns att allt jag sagt är sant: / förlustens konst är inte svårinlärd / fast saknaden är (skriv det!) fruktansvärd” (översättning Lars-Håkan Svensson).

Likt Bishop är Bergqvist bra på att lägga tonvikt på de till synes obetydliga detaljerna. När han nämner ”nepenthe” anger en tacknämlig not att det syftar på Homeros. Det är drycken som skänker glömska, som åsyftas, men jag tänker i första hand på hur Edgar Allan Poe i dikten ”Korpen” förgäves önskar respit och nepenthe från korpen för att få glömma sin älskade Lenore. I går släpptes Father John Mistys nya skiva ”Mahashmashana”, där han i titellåten sjunger: ”A perfect lie can live forever”. På något sätt blir det en formel för poesin: perfekta lögner som lever för evigt. Shelley och Dante gör förstås det.

Omslagets blyertsteckning av Katja Lang illustrerar fint med innehållet i boken. (Tilläggas ska att Nina Ulmaja i vanlig ordning har ordnat en rekorderlig formgivning.) Blyerts är kanske poesins bästa medium – det vill säga, något som när som helst kan försvinna för att någon barbar bestämmer sig för att sudda ut den. I ett land där ingen kulturkanon kan rädda Hjalmar Gullberg från glömska kan det ske när som helst.