Det enda barnet, Gudadalupe Nettel, översättning Hanna Nordenhök, Norstedts

 

Varför gillar jag den samtida latinamerikanska litteraturen så mycket? Det har nog med temperament att göra: jag läser dessa romaner och känner igen mina egna värderingar och idévärldar, men också att de är skrivna på ett språk som överensstämmer med mina stilideal. Därför finns det all anledning att poängtera hur viktiga översättarna är: Lina Wolff, Maria Cederroth, Annakarin Thorburn, Linnea Rutström, med flera.

 

Och Hanna Nordenhök, inte minst. Hon har översatt vad som för mig är de senaste tio årens klart starkaste läsupplevelse, mexikanska Fernanda Melchor. Från Mexiko kommer också Guadalupe Nettel, och återigen har Nordenhök översatt. Vad Melchor och Nettel har gemensamt är i främsta hand en stilistisk skärpa. Det enda barnet är en historia om två vänner som ingår en inofficiell pakt att aldrig bli mammor. Laura steriliserar sig, och när Alina blir gravid sätts deras vänskap på prov.

 

Det som gör Nettels roman så bra, och som också gör att den så lätt kan placeras i den latinamerikanska kontexten, är att hon behandlar ämnet på ett sätt som normaliserar excentriciteten. Det är en svår balansgång. I någon mening handlar det om barnnormen, som är svår för kvinnor att värja sig mot. Samt att det är en kvinnofälla att bli mamma, med inskränkt frihet och en dålig ekonomisk kalkyl, där flera års halvtidstjänster ger lägre pension.

 

Om maktlösheten i att vara förälder har Samanta Schweblin skrivit en briljant roman: Räddningsavstånd. Nettel närmar sig ämnet från en annan vinkel, men hennes roman om moderskap är lika mångbottnad och orosfylld. Att vara mamma är att vara maktlös, lyder romanens bistra slutsats. Från BB tar du hem ett knippe ängslan som väger sisådär fyra kilo, och till den som inbillar sig att de första två årens ängslan är tyngst, kan jag inflika att den växer till sig och följer barnets viktkurva.

 

Romanens två protagonister mejslas fram. Laura ska skriva en avhandling i litteraturvetenskap, Alina försöker bli konstcurator. Barnlängtan smyger sig in i deras medvetande, som när Laura betraktar en gupp småbarn på väg till skolan: ”Jag studerade dem som man stirrar på en mogen frukt när man är hungrig.” Ett elegantare sätt att säga att den biologiska klockan ger sig till känna. De är i den kritiska åldern, strax över trettio.

 

Bra romaner ska inte vara rädda för att diskutera samhällsfrågor, så länge de inte sviker fiktionens kontrakt. Det här gör Nettel bra: det politiska ärendet tar aldrig över berättelsen, för hennes roman ger plats åt både en gestaltning av två människor och en gestaltning av det komplexa ämnet moderskap. I vilken mån är det ett svek när Alina väljer att bli gravid med sin pojkvän? Det är ett krux som tål prövning, alltså i vilken mån det är rätt att avstå, men också i vilken mån det är rätt att bli gravid.

 

I Mexiko domineras också narrativet av att Alina väntar en flicka, och det är ett farofyllt liv som väntar den som föds till kvinna i det landet. Ytterligare en aspekt att beakta, alltså. Men betyder det att vi ska ge upp? Vore det inte bättre att kämpa för att förbättra villkoren för kvinnor i Mexiko, så att färre kvinnor ställs inför den omöjliga ekvationen att antingen ge upp moderskap eller föda barn till en dålig värld? Det som är rationellt klokt kan känslomässigt vara det sämsta alternativet.

 

Det här tydliggörs genom två avgörande inslag i romanen. Dels Lauras granne Doris, som kedjeröker på balkongen. Genom väggarna hör Laura hur sonen Nicolás vrålar ut sin frustration och aggressivitet. Doris är ensamstående, och långt ifrån kapabel att ta hand om sitt barn. Långsamt närmar sig Laura pojken, och dämpar hans ångest, åtminstone momentant. När de ser en död fågel på marken stampar han oavbrutet på den, liksom i en demonstration över den toxiska maskuliniteten. Här blir det tydligt att Laura – trots sina betänkligheter – agerar förälder. Detsamma gäller den duvfamilj som uppstår på hennes  balkong, som kanske övertydligt speglar modersmotivet.

 

Och dels det barn Alina väntar, en flicka som ges minimala möjligheter att överleva. Där finns en öppning för Nettel att diskutera väsentliga livsfrågor. Hur går det till när vi överlever: är det något vi lär oss eller är det något vi bara kan? Jag är inte säker på att jag vill veta svaret på det. Nettel använder en bitsk humor för att avväpna jobbiga situationer. Varför överlever Alinas dotter Inés? Laura ger sitt bidrag: ”Det är för att hon inte kan läsa tidningen än. När hon förstår vilken värld vi lever i kommer hon ändra åsikt.” Men här avhandlas också stora frågor om existensen och den sköra världen vi lever i, vi alla som råkar vara vid liv just nu, och kanske är varken tillräckligt tacksamma eller tillräckligt förbittrade inför detta enkla faktum.

 

Jag gillar den här romanen mycket, inte minst för att den vågar ta itu med svåra ämnen utan att förenkla dem. Laura ser gärna sig själv som en kaxig kategorisk brud som genomskådat patriarkatets gisslantagande av kvinnor, men kan inte hjälpa att själv bli indragen i dess starka mönster. Då gäller det att sprattla desto bättre utifrån de givna förutsättningarna. På så sätt är det här en stark roman om överlevnad, och ur den emanerar en positiv och konstruktiv kraft som skär som en markerad linje genom de dåliga förutsättningar som ödet skänker oss arma människor på den här jorden.

Tre äpplen föll från himlen, Narine Abgarjan, översättning Lina Bysell, Tranan

 

När jag i somras besökte antivariatet Mingus i Umeå visade David, som jobbar där, en lapp som någon satt vid deras hylla för rysk litteratur. Lappen anklagade dem för att stötta kriget i Ukraina, genom att sälja ryska författare. I inledningsskedet av kriget ifrågasattes rysk kultur i stort, men det är en konstig inställning och en svag protest att överge författare som Dostojevskij, Sholokov, Turgenjev, Pushkin, med flera.

 

På ett sätt är det både enklare och mer komplicerat med nutida författare. Narine Abgarjan är från Armenien och skriver på ryska. Hon debuterade 2010 och har gett ut åtta romaner och fyra novellsamlingar. Nu utkommer på Tranan hennes roman Tre äpplen föll från himlen från 2015, där Lina Bysell debuterar som översättare.  

 

Ska den läsas? Ja, den ska läsas. Mina förbehåll gäller mindre moraliska betänkligheter, och mer en estetisk värdering. Jag betvivlar inte att det är en bra roman, som har inhöstat en hel del priser, men samtidigt är det en på många sätt episk släktroman som jag uppfattar som – Gud hjälpe mig – typiskt rysk. Den inleds med en lång lista över de medverkande, men dessa namn hjälper mig inte mycket, när det är så många bifigurer vars insats ibland är av det minimala slaget.

 

I stora drag handlar det om en kvinna, Anatolia, som inväntar döden. Det är romanens slånga startsträcka. Hon har börjat blöda från livmodern, och gör sitt bästa för att dölja det för omvärlden, den lilla avbefolkningsbyn i Maran, situerad i bergen i Armenien. Tidigare var hon gift med en vidrigt våldsam man som nästan slog ihjäl henne innan han jagades iväg av hennes släkting. Nu friar smeden, en änkling, till henne, och hon svarar ja nästan utan att tänka efter. Hon ska ju dö …

 

Abgarjans ärende är att skildra hur byn dör, och invånarna med den, en formel som också kan uttydas tvärtom. Det är ett myller av människor och händelser, där stort som smått skildras med samma glöd. Ibland får jag intrycket av en biografi som slagit slint, alltså en kollektivets biografi. Där blir det tydligt vilken fin blick Abgarjan har på människorna, att hon ser dem och deras strävan och flit. Det finns också en fin språkkänsla, hur Abgarjan kränger stilen mot det talspråkliga registret, så all heder åt Bysells översättning.

 

Anatolias efternamn är Sevojant, som bygger på det maranska förledet ”sev” som betyder svart. Och det är passande för denna svarta berättelse. Krig och naturkatastrofer drabbar byn, allra mest påtagligt i hur ett åskmoln frigör ett moln av flugor som under en period belamrar byn. Andra världskriget i sin tur åsamkar stor nöd och fattigdom. Konflikter och överenskommelser uppstår, illdåd och hjälpsamhet. Abgarjan visar både människans uselhet och hennes hygglighet. Här finns även inslag som med viss möda kan sorteras under etiketten magisk realism.

 

Anatolia tog under sitt dåliga äktenskap tillflykten till biblioteket där hon jobbade, och läste de ryska klassikerna. Fast Tolstoj avskydde hon. Det finns i Abgarjans roman något minutiöst i redovisningarna av familjernas olika förehavanden, och namnskicket med förnamn, smeknamn, fadersnamn, efternamn. Byn uppvisar också sina typiska original, sina grubblare, sina våldsmän – hela kartan över vad som utgör en grupps sammansättning.

 

Som läsare blir jag en betraktare utifrån, som inte riktigt bjuds in till byn, och effekten blir att jag läser om umbäranden, svält och armod, utan att riktigt uppleva hur det påverkar dem. Kanske det beror på att personerna drunknar i berättelsen, att de inte tillåts ta plats – det här gör boken både för lång och för kort. Abgarjan skriver fiktion, men det hon skriver om är en realitet på många platser i världen. Vi har bara en vag uppfattning om hur det är att leva så, och i sina bästa stunder kan skönlitteraturen hjälpa oss förstå. Med det sagt: den som inte skräms av adjektivet ”mustig” kan säkert uppskatta den här romanen mer än jag.

Vi är inte här för att ha roligt, Nina Lykke, översättning Marianne Mattsson, Wahlström & Widstrand

 

Stressad på T-centralen skyndar jag in på en Pocket Shop och plockar ned en pocket att ha som läsning; efter att på den sex timmar långa tågresan Umeå-Stockholm ha läst på engelska vill jag ha något lättsammare. Hon i kassan säger att hon aldrig sett någon bestämma sig så snabbt. ”Well, jag kan alfabetet och läser boktitlar snabbt”, muttrar jag, och kommer därifrån med Nina Lykkes Vi är inte här för att ha roligt. Den fick lysande recensioner när den kom på svenska förra året – jag tycker den är medioker.

 

En kulturman i sextioårsåldern har nyligen hängts ut i en yngre kvinnas autofiktiva roman och nu ska de två mötas på litteraturfestivalen i Lillehammar. Hon säger att han tafsade på henne – han medger viss skuld, men att det var hon som uppmuntrade honom. Det är en premiss som nog hade fungerat i en novell, skriven av, säg, Ottessa Moshfegh. Hon skulle nog ha lyckats gjuta liv i den en gång uppburna författaren som nu är misslyckad och förbisprungen. Men som roman håller det inte mer än 25 sidor, och en novell skulle inte heller kunna unna sig så många upprepade skildringar av det eventuella övergreppet.

 

Eller vänta, det här hade förstås Michel Houellebecq kunnat göra något roligt av. Eller vänta, varför inte Martin Amis när han var på sitt elakaste humör (cirka 1987)? Eller vänta, Saul Bellow kunde ha gjort det på 70-talet. Eller vänta, Vladimir Nabokov då, på 60-talet? Fast ärligt behöver vi inte gå så långt bort: för tio år sedan gav Peter Højrup ut Island, om en författare på väg till en prisceremoni, och vi följde hans inre monologs maniska färd mot upphöjelse eller upplösning.

 

Likadant här: Knut A. Pettersson är ett fyllo som ska vingla fram på känt och tröttsamt Under vulkanen-maner (en man som dricker sig redlös). Eller lite så som John Kennedy Tooles Ignatius J. Reilly tog sig an världen i Dumskallarnas sammansvärjning. Med andra ord är Lykkes roman inte så originell. Knuts resa mot sammandrabbningen i Lillehammar tar onödigt mycket tid, och åtskilliga gånger hinner han älta sin antagonists förehavande, och krydda lite med förutsägbara utfall mot samtidens dumhet.

 

Knut blir en driftkucku, en löjeväckande hypokondriker som inte inser att hans tid har varit. Fast nja, Lykke fattar ju att hon behöver göra honom mer nyanserad än så, och därför ges han på ett ganska omotiverat sätt hjältelika drag. Men bara för att det är tacksamt att driva med honom behöver det inte betyda att Lykkes drag är sympatiskt. Han är tjatig och enerverande, men det beror mest på att Lykkes författare bara har ett stämningsläge (lyteskomikens). Hennes analys är trubbig, minst sagt.

 

Romcom-tropen den lite löjliga bögen finns också i Knuts spartanska vänkrets, och där finns trots allt några fina och genuina stunder av en slags vänskap. När Knut gör besök på en gymnasieskola träffar han två plugghästar som ska skriva uppsats om en av hans böcker, men när de inte har läst boken exploderar han (i ännu en tirad om samtidens förfall). Eleverna tas i försvar av sin lärare: ”stackars ungdomar … de är så trötta. Det blir för mycket för dem, en enorm och för oss helt obegriplig press vilar på dagens unga.” Problemet är att så sa ingen lärare någonsin. Men det är bra för Lykkes case.

 

Är det synd om Knut eller får han skylla sig själv? Det här kunde ha blivit en intressant fråga, men det är oklart om Lykke vill kritisera häxjakten efter #metoo, eller raljerar hon över vem som har rätten att översätta en bok (är inte den debatten överspelad vid det här laget?), eller ska hon driva gäck med identitetspolitiken, eller om hennes ärende är att ifrågasätta ”verklighetslitteraturen”, som det heter i Norge, eller är det något så enkelt som en rancour riktad mot Vigdis Hjorths böcker? Inte fan vet jag, och inte vet jag heller om jag bryr mig nämnvärt.

The South, Colm Tóibín, Picador

 

Det är verkligen på tiden den irländske författaren Colm Tóibín får den uppmärksamhet han förtjänar. I höst utkommer två av hans nära dussinet romaner i svensk översättning, dels en av hans starkaste tidigare romaner, Brooklyn (som jag skrev om i augusti), och dels dess pinfärska uppföljare Long Island (som utkommer i oktober). Hans senaste bok på engelska är en essä om James Baldwin.

 

Debuten The South har inte funnits att läsa på svenska, så jag hittar den i original i en stilig nyutgåva som också utkommit i år, i förlaget Picadors serie för att fira deras femtioåriga utgivning. Det går att skönja återkommande mönster i de romaner Tóibín har skrivit. Ofta handlar det om kvinnor. Ofta utspelar de sig i det förflutna. Ofta har huvudpersonen någon form av autentisk bakgrund – däribland konstnärstyper som Henry James och Thomas Mann, eller mer eller mindre fiktiva gestalter som Maria, Jesus mor, samt Agamemnon och Klytaimnestra.

 

Liksom i några andra av Tóibíns romaner handlar The South om en kvinna som lämnar Irland för att åka utomlands. Men inte till USA den här gången. Katherine Proctor är gift och har en tioårig son när hon nästan av en impuls lämnar dem bakom sig och mer eller mindre flyr till Spanien. I Barcelona träffar hon konstnären Miguel, och de inleder en relation som inte är helt problemfri. Vidden av hans bakgrund går så småningom upp, och det han upplevt och gjort sig skyldig till under spanska inbördeskriget kastar en mörk skugga över deras samvaro.

 

Samtidigt blir Spaniens våldsamma förflutna speglat i Irlands upplevelser av ”the Troubles” på 20-talet. Tóibíns roman är från 1990, och utspelar sig från 1950 och ett tiotal år framåt. I ett efterord (från 2015) berättar han om sin barndoms bilresor där släkthistorier från 20-talet innehöll liknande historier som han skulle väva in i sin roman, där nedbrända hus hos fienden blir centralt. Med sin man hade Katherine stillsamma gräl om grannarnas rätt att gå på deras mark. Det oerhörda i att hon lämnar sin son för att inte återse honom förrän han är vuxen med egen familj, det får sin förklaring – kanske – av att Katherine själv övergavs av sin mor, en kvinna som skildras som en lögnaktig och självisk bitch.

 

Till de tre återkommande inslagen ovan kunde ett fjärde infogas: Colm Tóibín favoriserar ett makligt berättartempo. Det har jag inga problem med, men det gäller för en läsare att rusta sig med ett visst tålamod. Till den spanska myllan söker sig en efterhängsen landsman till Katherine, Michael Graves, som också får betydelse för händelseutvecklingen. I mångt och mycket handlar det om hur svårt det är att lära känna en annan människa.

 

Tóibín förmedlar den dragningskraft som finns både i hemlandet och i flykten. Skickligt tecknar han de dubbla känslorna hos Katherine, hur Irland fungerar både hämmande och frigörande. Det iriska ordet för exil lyder ”deroaí”, där det första ledets ”deor” betyder en tår och ordet i sig ska uttydas som ”en som har gjort sig bekant med tårar”. När Katherine frågar Michael varför han lämnade Irland svarar han surt: ”Seriously, if you knew anything about the country you wouldn’t ask me why I left.”

 

Spåren av spanska inbördeskriget är påtagliga och närvarande. Tóibín själv bodde längre perioder i landet när han var i tjugoårsåldern, och jobbade som engelsklärare (precis som Michael i romanen). Först tog det fem-sex år för honom att skriva romanen, och sedan två-tre år att få den antagen av ett förlag, sedan alla större Londonförlag refuserat den. Det ter sig orättvist i efterhand. Det är en roman i mindre format än många av hans senare, men porträttet av Katherine är oförglömligt. Inte minst för att hon blir så gripbar i sin längtan efter något som inte fullt ut formuleras, men också för att det är en längtan som inte är förhandlingsbar.

Dorian Grays porträtt, Oscar Wilde, översättning Christian Ekvall, Bakhåll

 

Många romaner som av omvärlden blivit omtalade – beryktade – ökända – är det oftare i kraft av sin premiss eller för den effekt de uppnådde under sin samtid. Att läsa dem i dag blir sannerligen ingen munter upplevelse. Undantag finns, lyckligtvis: romaner som på ett sällsamt (nästan magiskt) sätt vägrar låta dammet fästa vid dem. Ett sådant är onekligen Oscar Wildes enda roman, Dorian Grays porträtt.

 

Liksom många romaner från 1800-talet publicerades den först som följetong i en tidskrift, Lippincott’s Monthly Magazine. Året var 1890. När den publicerades som bok 1891 hade flera partier strukits eller formulerats om; i synnerhet gällde de inslag som tangerade homoerotiska bekännelser som låg farligt nära privatpersonen Wildes utsvävningar, som han sedan en tid unnade sig i sällskap med företrädelsevis yngre män från arbetarklassen.

 

För drygt tio år sedan utkom på engelska den ursprungliga versionen, och sedan dess har en svensk översättning varit efterlängtad. Den annonserades länge på Vertigo, men nu verkar Bakhåll ha hunnit före med en ursnygg utgåva. Det är Christian Ekvall, som tidigare bland annat tagit sig an den samtida Joseph Conrads Mörkrets hjärta med den äran. Perioden strax innan sekelskiftet mellan 1800 och 1900 skulle hos den brittiska och irländska litteraturen bli oerhört gynnsam i att alstra minnesvärda litterära karaktärer, som Conrads Kurtz, Stevensons Doktor Jekyll och Mr Hyde, Stokers Dracula – och bara ett par år innan Wilde utkom Conan Doyles första roman om Sherlock Holmes.

 

Och Wildes Dorian Gray försvarar sin plats bland dessa fiktiva giganter. Jag må vara partisk inför Wildes insatser – det är svårt för mig att hysa en annan åsikt än att hans få böcker hör till det älskvärdaste inom den engelskspråkiga litteraturen – men det är också svårt att förneka hur viktig den här romanen är även på ett objektivt plan. Få romaner har överlevt den så kallade tidens tand lika bra, och det är inget annat än ett rent nöje att återvända till en roman som kan ha varit föremål för en handfull omläsningar genom åren: den fortsätter orsaka lika starka och närmast outplånliga intryck. Så här i efterhand kan inflytandet från Dorian spåras i karaktärer som Patricia Highsmiths Tom Ripley och Bret Easton Ellis Patrick Bateman.

 

Att det här då är den så kallade ”ocensurerade” versionen gör den inte nödvändigtvis till den bättre. Mer får en upplaga som denna formen av ett komplement, eller som Ekvall säger i efterordet, att den ”tillför ännu en dimension”. När Wilde i boken tonade ned de utsagor som i vår tid kallas homosexuella tvingas läsaren dra slutsatser på ett mer sofistikerat sätt. Här blir det nästan övertydligt hur Dorian blir föremål för de andra männens tveklöst sexuella känslor. I tidskriften talar sålunda konstnären Basil om den ”kärlek” han la in i porträttet, medan den senare bokversionen ersätter det med det vagare ”ideal”.

 

Den som vill kan spåra paralleller mellan Wildes liv och romanens intrig. Annars finns åtskilliga biografier att tillgå: få författare har ju blivit lika omskrivna – både medan de levde och postumt – som honom. Men jag skulle säga att det är fullt möjligt att läsa Dorian Grays porträtt även utan detta detektivarbete. Kanske den bästa läsningen är när du inte tillför verklighetens raster, utan låter dig förtjusas, förtrollas och förföras av Wildes prosa.

 

Här finns åtskilliga av Wildes starkaste formuleringar, fraser som levt vidare med sina hullingar som gripit fast i våra hjärtan och själar, och du behöver inte ens ha läst romanen för att ha stött på de pregnanta sanningarna – här bara ett futtigt axplock:

 

det finns bara en sak i världen som är värre än att vara omtalad och det är att inte vara omtalad.

 

Det är bara intellektuellt vilsna människor som bråkar.

 

Nuförtiden vet folk priset på allt men inte värdet på något.

 

Den enda charmen med det som har varit är att det har varit.

 

Det tragiska med ålderdomen är inte att man är gammal, utan att man är ung.

 

Inget pris var för högt för någon känsla.

 

Det sistnämnda blir ett tecken på att Wilde trots allt gick för långt när han flirtade med katastrofen, eller med hans egna ord, ”dinerade med pantrar”. Han fick betala ett högt pris, ett ovärdigt pris. Han visste ju också att det farliga med önskningar är att de kan slå in. Det är förstås en begriplig önskan på ett plan, att vilja frysa tiden och bli kvari ungdomens skönhet. Hur mycket det än talas om ”sextio som det nya femtio” (eller fyrtio) går det inte att förneka att åldern spelar elaka spratt med vår fysionomi.

 

Dialogerna mellan Dorian, konstnären Basil och Lord Henry – en trio människor som Wilde menade speglade olika delar av hans personlighet – hör till romanens höjdpunkt, och dessa ligger i de första kapitlen, som kanske är det starkaste avsnittet. De goda nyheterna för den som charmas av denna dialogkonst kommer att få njuta vid läsningen av Wildes essäer, ofta uppbyggda just som dialoger.

 

Till boken hör också ett manifest i 25 vackra slagfärdiga punkter som står för en konstsyn som svårligen låter sig motbevisas. Nyligen skrev Victor Malm en krönika om hur vår samtids litteratursyn allt mer har börjat värna värdegrunden: böcker som ska göra världen bättre och godare. Men ondska och dålighet finns trots allt, och Dorian Grays porträtt är en livsfarlig bok. Vi tenderar att le milt överseende åt dåtidens misstag i sina estetiska bedömningar – att Wildes roman kritiserades när den publicerades är självklart som det negativa bemötandet som nådde exempelvis Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Men är vi inte själva lika naiva inför vår tids utmanande romaner?

De drömda flickorna, Hannele Mikaela Taivassalo, Ellips

 

I den livaktiga finlandssvenska litteraturen hör Hannele Mikaela Taivassalo till de klarast lysande stjärnorna. Det är med stor behållning jag har följt henne som främst romanförfattare till de spännande böckerna In transit och I slutet borde jag dö, men också till den serieroman hon gjorde i samarbete med tecknaren Catherine Anyango Grünewald, Scandorama.

 

Mig veterligen har hon inte tidigare skrivit poesi, men nu utkommer på Vasaförlaget Ellips diktsamlingen De drömda flickorna. Det är en bok som i viss mån behåller de narrativa elementen, och mer än en reguljär gammaldags diktsamling med olika dikter är det en längre diktberättelse, som tar avstamp i ett förflutet. Som appendix till en berättelse om en park finns ”Dockskåpet fullt av döda”.

 

Anslaget kan erinra om hur Ann Jäderlund i början av 00-talet återvände till den tidiga tonårstiden med böcker som Blomman och människobenet och I en cylinder i vattnet av vattengråt. Taivassalo (åter)skapar en drömsk närvaro i det förflutna, och den park där händelseförloppet utspelar sig. Dröm och fiktion samverkar för att återge den speciella sorts närvaro som endast en litterär bearbetning kan åstadkomma.

 

I parken finns en man vid namn Kard, och sedermera en flicka som heter Taylor. I miljön finns lika mycket lust och olust, som i den här bilden av ett inverterat leende från Cheshire-katten, känd från Alice i Underlandet, med katten som sjappade så snabbt att endast leendet hölls kvar i luften. Hos Taivassalo är det tvärtom: ”man har svårt att räkna siffror, eller var det bokstäver, eller var det sig själv man skulle räkna så att man inte tappar bort sig och allt utom leendet försvinner.” Dikterna rör sig också obehindrat mellan centrallyrik och prosadikt, med de berättande inslagen bevarade.

 

I parken finns också de små flickorna med sitt tuggummi och sina söta andedräkter och röda koralltungor. När Taivassalo tar sig tillbaka till den här flicktiden gör hon det i full lojalitet med den hon var. Man talar ibland slarvigt om olika åldrar som formbara, kritiska, jobbiga, men är inte livet alltid i någon mening dubbelt: det vill säga, att vi kan vara formbara även efter de där åren i ungdomen när vi sägs uppleva saker så intensivt (det kan vara allt från smaken av glass till popmusik). Vi lever både i nuet och i det dåtida.

 

En författare av Taivassalos rang har också begåvats med något exceptionellt: ett starkt minne. Och minnet skapar sin egen form och struktur, sätter sina egna ramar. Bra litteratur ska lära oss något nytt. Det har alltid varit så när jag har läst Taivassalo, att jag har lämnat boken med känslan att den kunskapen hon förmedlar kan jag inte få någon annanstans. Inte minst lär hon ut tålamod, och även så i denna relativt korta bok, där tålamod krävs för att du inte ska frestas att hasta igenom läsningen.

 

Men ett minne kan inte hålla kvar det som försvunnit, och så blir Kard en person som oåterkalleligt är just ”borta”. Om det finns ett farligare ord i svenska språket än ”borta” vill jag gärna höra det. Just därför kanske behovet av ett inventarium infinner sig, och bokens andra del om dockskåpet liknar en sådan sammanställning. Där blir tiden oskuldsfullare men läskigare:

 

alla de där de har

tillsammans

om att gå vilse

i städer med

vindlande gator och

kyssas i gathörn

och irra i oändliga parker

 

Tiden krymper för oss när vi blir äldre. Hanna Mikaela Taivassalos dikter berör liknande marker som Mirja Unge skriver om, till exempel i pjäser som Var är alla. Det är inte helt glasklart vart narrativet för oss, men det är som det ska vara: bra litteratur söker sina svar utanför själva texten, och uppmuntrar till allt fler fruktbara frågor.

Över himlen under jorden, Aleš Šteger, översättning Aris Fioretos & Mita Gustinčič Pahor, Rámus

 

Det här är förstås bara en okvalificerad gissning, men jag tippar att du inte på rak arm kan räkna upp mer än en handfull slovenska samtidsförfattare. Åtminstone måste jag själv företa en ganska djupgående färd ned i arkiven för att plocka fram namnet Ales Šteger, som fick två böcker översatta till svenska under 00-talet. Nu har kvalitetsförlaget Rámus sett till att det finns mer att läsa: Över himlen under jorden innehåller en diktsamling från 2015 samt ett urval från en bok som kom 2022.

 

Översättningen är utförd av bekanta författaren och mångsysslaren Aris Fioretos och Mita Gustinčič Pahor, som undervisar i svenska på universitetet Ljubljana. Fioretos informativa efterord ger goda nycklar till Štegers bildvärld. Han föddes i en by som ligger ett norrländskt stenkast – det vill säga, ett par mil – från gränserna till Österrike, Ungern, Kroatien. Fioretos karakteristik är talande: ” Šteger skriver en lika nedtonad som expansiv poesi, med öra för en musik som hellre är vältempererad än ekvilibristisk.”

 

Det är nedtonat, med frekventa inslag av understatements. Det kunde också sägas, intellektuellt och cerebralt, men också ytterst känsligt och känslofyllt. Kombinationen av det stränga och det lekfulla hör till hans lättast igenkännbara signum. Att Fioretos är en av översättarna förvånar därmed inte. Šteger skriver neurotiskt, jagat, men behärskat. Dikterna handlar i stora drag om tid, om språk och kommunikation, om historiens skändligheter.

 

Och så skriver han indirekt om poesins vertikala linjer. En bra dikt liknar mer ett stup än ett fält. I en dikt byter han ut bönen ”Fader vår” till ”Moder min”, och resultatet är en häpnadsväckande bra dikt (jag menar bön). Även Edgar Allan Poes klassiker ”The Raven” ges en indirekt omkastning, där korpens ”Aldrig mer” blir ersatt av två duvor: ”Två tysta spöken / Den ena Aldrigmer / Den andra Omigen.” Dikterna manar fram vad en människa är, eller borde vara: en möjlighet, eller ett löfte, samtidigt som de betonar hur ofattbart korta våra liv är. En poet arbetar med såren som aldrig går att läka.

 

Det är piggt och kaxigt. Det lekfulla finns i en dikt om ”Poeternas leende”: ”Trots allt försvinner inte leendet från poeternas kinder. / Som om de genom eländet känner en ofattbar, hemlighetsfull lycka.” Det lekfulla syns också i en självbiografi genom det slovenska alfabetets 25 bokstäver, med de diakritiska tecknen ”č”, ”š” och ”ž” som tillägg till våra bekantingar bland grafemen. Så illustreras bokstaven ”č” med en lekfullt allvarlig dikt om döden:

 

Döden är ett hantverk

Och dömda dagar.

Trots allt

Öppnar människorna armarna

Än en gång redo

Att försöka.

Att försöka.

 

Ställd mellan två alternativ förespråkar poeten alltid att du ska söka ”något annat”, alltså en tredje ståndpunkt. Det här må säga mer om mig än om Aleš Šteger, men denna metod syns mig ha något med Franz Kafka att göra. Nej, jag är inte så dum att jag tror att allt som en centraleuropeisk skriver måste ha med Kafka att göra, eller att jag bara tänker onödigt mycket på Kafka just nu efter att nyligen ha sett den underhållande tv-serien på svt play om hans liv. Precis när jag hör ordet ”långsökt” läser jag en dikt som verkar ha modellerats utifrån Kafkas berömda brev till sin far.

 

Men något i Štegers sätt att ständigt förvåna sin läsare kan också härröras till Kafkas teknik, att så ofta förbluffa sin läsare. Det speciella med Kakfa – och alltså även Šteger – har med förmågan att väcka förvåning hos andra men också hos sig själv. Det är roligt att läsa Šteger, och kanske det är en underskattad egenskap hos en författare, och något vi kritiker borde bli bättre på att förmedla: alltså denna ogenerade lycka som en författare i sina bästa stunder kan initiera. Lika ofta som jag med min blyertspenna markerar i marginalen ett häpnadsframkallat ”?” skriver jag ett saliggjort ”!”. Tecknet för en bra bok är väl att den väcker lika mycket beundran som bestörtning.

 

Det kan inte nog betonas vilken välgärning som Rámus ägnar sig åt, genom att bredda bilden av samtidspoesin. Den svenska bokutgivningen är massiv, med flera tusen nya titlar per år, endast inom skönlitteraturens fält (6 228 stycken sådana gavs ut 2022). Då är det med en from förhoppning att några av dessa författare också läser något ur årets utgivning. Att välja Aleš Šteger är ingen dum början för den som vill läsa sanslöst bra dikter och låta sig inspireras att (om möjligt) skriva bättre egna böcker.

Den sista idealisten. Viktor Rydberg och hans tid, Anders Burman, Norstedts; Viktor Rydberg. Nationalskalden som formade det liberala Djursholm, Carin Bergström, Langenskiöld

 

Två nya böcker om Viktor Rydberg bestrider att han är så bortglömd som det ofta påstås. Carin Bergströms bok om skaldens sista år är en bagatell, medan Anders Burmans biografi är medryckande och initierad.

 

Om det finns ett värre öde än att vara en bortglömd författare från 1800-talet så är det väl att inte vara en bortglömd författare från 1800-talet. Viktor Rydberg tillhörde under större delen av 1900-talet den obligatoriska läsningen i gymnasiet. Det brukar anföras att hans språk är för tungrott för nutida läsare, men det är en klen anledning att överge honom: varför skulle vi begära att en författare från äldre tider anpassade sitt språk till våra ideal?

 

I höst utkommer två böcker som aktualiserar Rydberg, och åtminstone för stunden vederlägger teorin om hans bortglömda status. Carin Bergströms bok Viktor Rydberg handlar om hans sista fem år som portalfigur för det nya samhälle som växte fram i Djursholm på 1890-talet, och Anders Burmans Den sista idealisten är en regelrätt biografi, faktiskt den första ordentliga biografin om Rydberg sedan Karl Warburgs standardverk från 1900.

 

Burman tar ett ordentligt tag om Rydbergs gärning som författare och intellektuell, men också om tidsepoken, som får sin bildningshistoria i breda penseldrag. Det är idéhistoria i sin renaste form, och mycket lärorikt. Jag kunde i och för sig ha avvarat en del högtravande jämförelser där Rydberg inte enbart ställs i paritet med Goethe, utan även med Darwin, Marx och Nietzsche.

 

Bortsett från detta, och lite allmänt slarv (som att Darwins boktitlar stavas fel och att Edgar Allan Poes dikt ”The Raven” dateras fel), är det en medryckande och läsvärd bok. Ibland kanske lite för medryckande och talspråkligt skriven, eller missade jag mötet när det bestämdes att biografier ska skrivas så här slängigt och pratigt? Slarv finns det också i Bergströms betydligt kortare bok, inte bara i boktitlar som blir helt fel utan också att Rydbergs fru Susen råkar bli elva år äldre än hon var i verkligheten.

 

I Burmans omsorgsfullt skrivna biografi tecknas porträttet av klassresenären Viktor Rydberg, som kom från knapra förhållanden i Jönköping med en mamma som dog i kolera när han var fem år gammal. Det var tack vare stora egna ansträngningar som han i stort sett självlärd nådde samhällets topp, som bland mycket annat ledamot i både Riksdagen och i Svenska Akademien.

 

Finkänsligt reder Burman också ut de sedan länge omdebatterade homoerotiska skildringarna i Rydbergs skönlitterära verk. Han lovsjunger ofta pojkars och mäns kroppar, men eftersom vi inte kan veta vad det innebar i praktiken kan vi lika gärna avstå från att spekulera eller entydigt ta ställning, verkar Burman mena. När han femtio år gammal gifte sig var det knappast en himlastormande kärlekshistoria: ”Någon form av tycke uppstod men utan häftiga passioner, i alla fall inte från Rydbergs sida”, som Burman torrt konstaterar.

 

I Rydbergs politiska gärning stödde han inledningsvis kvinnokampen, men det var en linje han skulle överge, och det är återkommande i biografin, hur Rydberg blir allt mer konservativ med åren. Burman kallar honom för idealist, och till de berömvärda insatserna hos Rydberg hör att han stred hårt för religions- och tryckfrihet.

 

Det råder enighet att Rydbergs språk i för hög grad gjorde sig beroende av 1800-talets tillkämpade och invecklade meningsbyggnad. Till det hör att han periodvis vägrade använda lånord, något som ytterligare förstärker intrycket av en svårläst språkhantering. Men det här gäller prosan: som poet finns det stunder där Rydberg faktiskt är värd att läsas.

 

Inte endast för jullovs-bangers som ”Tomten” och ”Betlehems stjärna” (”Gläns över sjö och strand”). Med ”Den nya Grottesången” har han bidragit med en mycket tidig kampdikt, med sitt tidlösa budskap om materialismens cyniska utnyttjande av idealistiska drömmare. Också i flera andra dikter – Burman citerar några av dem – finns ett temperament där grubbleriet inte enbart leder till inåtvända och begränsade insikter.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/9 2024)

Krönika om (nöjes)läsningen för Expertrådet för läsning

 

Kanske alla dessa rapporter om sjunkande läsförmåga och en allt mer negativ inställning till boken kan motverkas om vi blev bättre på att uttrycka vilka vinster som läsningen ger oss. En som visste något om både depression och läsningens goda sidor var Virginia Woolf, som i essän ”Hur bör man läsa en bok?” låter Sankte Per utbrista till Gud när han ser oss som anländer med en trave böcker under armen: ”Se, de där behöver ingen belöning. Vi har ingenting att ge dem. De har älskat att läsa.” 

 

Ännu en krönika i läsningens tecken; den går att läsa på hemsidan för Expertrådet för läsning. 

 

Köldens bok, Antonio Gamoneda, översättning Magnus William-Olsson, Aska

 

Den flitige Magnus William-Olssons senaste insatser är en översättning av den spanska poeten Antonio Gamoneda. Köldens bok utkom ursprungligen 1992, och är hans tredje på svenska, efter två titlar på Tranan under 00-talet. Lustigt nog delar han det ödet med slovenske poeten Aleš Šteger, det vill säga två böcker för nästan tjugo år sedan som först nu följs upp av en tredje (jag skriver om honom på tisdag).

 

Säg någon i den svenska kulturvärlden som lika konsekvent som William-Olsson varit så outtröttlig i sitt arbete för att stärka poesins roll i samhället. Jag lovar att du behöver tänka riktigt länge. Här kallar han översättningen – som bara är en av hans många bisysslor – för ”den mest uppriktiga formen av litteraturkritik”. I någon mening är väl all läsning en slags översättning. Och nog går det att hitta ett släktskap mellan hans egen poesi och Gamonedas. Ledorden stavas innerlighet, sinnlighet, passion.  

 

Efter en tidig debut tystnade Gamoneda länge som poet. Svaret infann sig när landets general Franco hade dött 1975. Det gick inte an för honom att publicera sig så länge diktatorn fanns i livet. Dikterna i den här bokens sju löst sammanhållna partier utför en rörelse mellan metafor och sakförhållande, mellan det abstrakta och det konkreta. Jag märker att jag ofta uppnår det som i serietidningens värld (Kalle Anka) skulle stavas ”GULP!” Alltså, en hård sväljning: ”jag tänker på regnet, på avstånden som raseriet genomkorsat”, som han skriver i en av de inledande dikterna.

 

Ja, dikterna rör sig också mellan det milda och det hätska. Bildspråket kan bli halsbrytande (obs att ”halsbrytande” är en metafor i det här exemplet!). De våldsamma övergångarna maskerar en sorgsenhet, som förstärks av det återkommande ordet ”melankoli”. Fast Gamoneda jobbar frenetiskt och medvetet med den typen av upprepningar som i ett annat sammanhang kunde kallas tjatigt. Hans dikter vilar i sin egen klarhet: ”Fånga dödsångestblomman. Ännu / finns fukt i askan du älskar.”

 

Metaforer ska ha den egenheten att vara på en och samma gång oväntade och helt självklara. Man ska begripa dem, men ändå uppleva dem som unika och nyskapande. Mer utsökta än sökta, för att tala med den danska poeten Søren Ulrik Thomsen. Det sägs att Tomas Tranströmer uppnådde mästerskap i konsten att leverera dessa metaforer som klarade av att vara både originella och fattbara. Förlåt om jag själv blir tjatig här, men det måste sägas att Gamoneda vill något annat än Tranströmer med sina metaforer (blir inte den svenske metaformästaren lite förutsägbar med sina rebusar som alltid har ett svar?).

 

Gamoneda är vildare, mer kryptisk, och investerar mer av sina privata farhågor och låter sina egna neuroser breda ut sig. Därför blir hans korta och aggressiva dikter nerviga, såriga, febriga, och inte den form av uppvisning som jag – tyvärr alla fans – tycker Tranströmer så ofta hamnar i. Jag kan inte läsa honom utan att känna doften av cirkus-popcorn. Där rör sig Gamoneda mot det oinfriade, mot en förtvivlan som inte når försoning. Oftast är hans dikter korta, men en något längre dikt som liknar prosadikten kan illustrera hans mörkare teknik:

 

Varje morgon släppte han stål och tårar i bäckarna och övade fåglarna i vredens sång: den klara bäcken åt den ljuvligt enfaldiga dottern; det blåa vattnet åt kvinnan utan hopp, som luktade av svindel och ljus, ensam i kloaken mellan vita flaggor, kall bakom tyget och den nu kärleksfulla ögonlocken.

 

För mig blir det här en mer fascinerande dikt, som helhet. Gamoneda skriver om ormar och oro, om vita vintriga visioner. Det slickas en hel del, och han ger språk åt naturens åtbörder, med namn som fästs vid vindarna och ansikten som fästs vid regnet. En nyckel till hans poetik finns i en lakonisk summering: ”Nu känner jag gränsernas renhet och min lidelse skulle inte finnas om jag visste dess namn.” Men hans nycklar passar bara till gåtfulla lås. Dikterna formar hårda kärnor som är svåra att forcera, men desto lättare att bara vistas vid, för att upptäcka hur Gamoneda har format osynliga länkar mellan dikterna. Dessa länkar aktiveras av glömska och negationer, men lika mycket av en barsk humor som ställer sig ansikte mot ansikte med åldrandets villkor.

 

Det är en stark samling dikter, som visar en poet som trivs med att ingå i en modernistisk tradition. Det här innebär att vana poesiläsare kommer att känna sig väl införstådd med hans metod, men också upptäcka hur mycket det går att åstadkomma också med verktyg som har nötts av föregångares användning. Det kommer an på hur djärvt poeten handskas med dessa verktyg, och Gamoneda är en modig poet.