Dystopin är en
visuell genre, som kanske fungerar bäst när den är bildsatt. Åtminstone kommer
jag spontant hellre att tänka på filmer än på romaner när det finns anledning
att tänka på den här genren, och hur bra jag än kan tycka att exempelvis
Anthony Burgess och Ray Bradburys romaner A
Clockwork Orange och Fahrenheit 451
är, har de svårt att mäta sig med filmatiseringarna av Kubrick och Truffaut.
Serieromanen
fungerar också, märker jag när jag tar del av Scandorama, med text av Hannele Mikaela Taivassalo och bild av
Catherine Anyango Grünewald. Det är ett konstnärligt möte det slår gnistor om:
Taivassalos In transit var en av de
bästa svenskspråkiga romaner jag läste förra året, och Anyango Grünewald gjorde
för några år sedan en smått lysande bildsättning av Joseph Conrads Mörkrets hjärta.
Varför fungerar det
då så bra? Jo, därför att formatet inte bara tillåter utan också uppmuntrar
antydningar hellre än utskrivna förklaringar. Intrigen är klassiskt enkel. I
ett framtida Skandinavien, Neoscandia, är segregationen mellan de rika och de
fattiga helt utvecklad, där Stockholm blivit Stohome City, Helsingfors Helsingy
City, och så vidare. Gränserna mellan de nordiska länderna har utplånats –
utanför hägrar Neuropa.
Samtidigt som
gränserna är utplånade har de stängts. Det är lika svårt för en främling att
komma in till Neoscandia som det är lätt att åka ut därifrån. Helsingy City,
där vi tillbringar största delen av tiden, kallas allmänt ”ruinstaden”. Huvudpersonen
heter Projekt Miskatt, tillhör en ny människoart, experimentfolket eller Homo
felinus. Hon får i uppdrag att föra hem ett tvillingpar som gömmer sig på
Arktis. Till sällskap har hon en knarkande ”Golden boy”, och de bildar ett
strävsamt par där det så småningom växer fram en erotisk spänning, men av ett
mindre förutsägbart slag.
Det är en utmärkt
berättelse, där spänningen byggs upp med små effekter. Anyango Grünewald
arbetar mycket med skuggor, i en monokrom estetik där hon effektivt lägger in
en blå nyans konsekvent över hela serien. Samtiden är lätt att känna igen, även
när den som här skildras genom ett visst överdrivet raster. Berättelsen i sig
lånar bara sparsamt de förväntade markörerna – så blir övervakningen inte något
som betonas, utan den bara finns där, ungefär som man föreställer sig att en
framtida värld förhåller sig till den: inte för att pedagogiskt upplysa oss om
den, utan bara ta den för given, utan att ens bry sig om att sucka åt att den
framkallar irritation.
Vissa saker i
miljön är tidlösa, och vissa saker förstärks i en framtid. Den hysteriskt
polerade ytan lär bli ett allt viktigare inslag i framtiden, att döma av
marknaden för heminredningstidningar och influencers påverkan när det gäller
homestyling. Här blir så bildsättningen dov, som en konsekvens av en
Scandinavian Noir, men på ett mer bestående sätt än den fiktiva variant som
lanserats av Lapidus et al.
Att man så lätt
känner igen miljön får berättelsen att bli extra otäck och hotfull. Det är en
märkligt vacker historia som genomgår en slags dunkel försköning genom den
dystra inramningen. Utan att säga för mycket måste jag ändå säga att jag gillar
hur de balanserar mellan hopplöshet och förtröstan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.