att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 maj 2011

The Picture of Dorian Gray. An Annotated, Uncensored Edition, Oscar Wilde

”He covered page after page with wild words of sorrow, and wilder words of pain.”

1800-talets sista årtionde innebar en osannolikt fruktbar period i den engelskspråkiga litteraturen för det som vi brukar kalla för långnovellen. Åtminstone fyra veritabla mästerverk inom genren skrevs under dessa tio år: Henry James The Turn of the Screw, Robert Louis Stevensons The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, Joseph Conrads The Heart of Darkness – samt icke att förglömma, Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray.

Romanen om den olycksalige Dorian skulle bli Oscar Wildes enda roman, och den publicerades ursprungligen i tidskriften Lippincotts nummer för juli 1890. Den innehöll tretton kapitel, till skillnad från den ett år senare publicerade romanens tjugo. De flesta senare utgåvor föredrar bokversionen före tidskriftsversionen, men den här gången tar redaktören Nicholas Frankel oss ännu ett steg tillbaka i skapelseprocessen. För första gången publiceras Oscar Wildes originalmanus, innan det undergick ungefär fem hundra ändringar till tidskriften: mestadels handlar det om att lyfta bort ord, som kunde uppfattas som stötande. Nu är dessa restaurerade, och vi kan läsa texten som författaren ville ha den, innan de klåfingriga ingreppen.

Nu utger alltså förlaget Belknap/Harvard detta ursprungliga manus – knappast i syfte att ge oss en slutgiltig version av romanen, utan mer som ett appendix, för de mest inbitna fansen av detta besynnerligt förtjusande verk, om den snygge yngligen som i hypernarcissistisk anda förälskar sig i ett porträtt av honom och önskar att han finge förbli så ung och vacker, och låta tavlan åldras – men enligt den kända maximen ska man akta sig för vad man önskar, då det kan slå in.

Vad vi vinner i den här versionen är att Dorian Gray blir en mindre enkelspårigt elak karaktär. För att blidka kritikerna tvingades Wilde ta bort allt som mildrade hans egoism. På ett sätt blir texten nu (ännu) modernare, med en protagonist som slits mer mellan sina goda och onda sidor. Till Wildes försvar kan hävdas att han pressades från (minst) tre håll: från förläggarna, från kritikerna, och även från sig själv. Men det finns en uppenbar fara i att göra Dorian till en man med samvete.

Wilde anlitade en byrå av maskinskriverskor för att manuset skulle ges ett presentabelt skick, vet Frankel att berätta i ett av bokens två omfattande förord: det finns en teknikvurm hos Wilde, som kan få en nutida läsare att för en kort sekund fundera på vilka landvinningar han kunde uppnå med ett twitterkonto. Att han dessutom visste vad som behövdes för att romanen skulle uppfattas som aktuell även under det tjugoförsta århundradet visas i hans frekventa omnämnanden av cigarettrökning, detta gissel som var på väg att försvinna under slutet av 1900-talet, men har återkommit under 2000-talet (nu talar jag bara för egen del).

Boken är utmärkt i många avseenden, med rikhaltiga dåtida illustrationer, faksimiler, och löpande noter som gör det mesta för att presentera texten och förklara den: sålunda har manusets första sida resulterat i elva noter som sprids i sex finstilta spalter över fyra sidor. Det borgar för en komplicerad läsning, där romanen riskerar att tappas bort.

Wildes roman förblir en farlig och subversiv text, i den här versionen snarare mer än mindre än tidigare. Han excellerar, liksom i sina kritiska texter, i dialogen: i samtalskonst i en högre skola, med knivskarpa repliker som inte mist sin udd. Lord Henry har fått de bästa replikerna, makalöst cyniska, och samtidigt så avväpnande charmiga. Han gör sig så bra att han senare i den publicerade boken skulle ges en större roll än han har här. Men han uttrycker sig alltså i laddade formuleringar: ”Beauty is the wonder of wonders. It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.”

Här tvingas Wilde använda ett kodspråk för att referenserna till det dekadenta levernet inte ska ställa till med för mycket trubbel: han leker med elden, helt klart, när han så ofta refererar till det som är ”curious”, vilket då stod för onämnbara aktiviteter. I vilken mån Lord Henry har skuld i Dorians fall kan diskuteras: människans

individuella ansvar är inget som löses på en kafferast. Dorian snärjs, ja, men i lika stor mån snärjer han, i nät vävda av skvaller lika mycket som av sanningar och monstruösa lögner, där ryktena aldrig hamnar i proportion till gärningarna. Vill man inte skuldbelägga Henry kan man hävda att Dorian fördärvas av läsning: där befinner han sig i gott sällskap, med bland andra de självmördade Emma Bovary och den unge Werther, likväl som Don Quijote. Läsning är en farlig syssla, låt oss inte betvivla detta.

Tack vare de frikostiga noterna kan vi medan vi läser den ohyggligt spännande berättelsen förlora oss i jämförelser med några föregångare: den övernaturligt fungerande tavlan var något av ett emblematiskt motiv i flera gotiska romaner, liksom i noveller av Poe och Balzac, två av Wildes favoriter. I Charles Maturins roman Melmoth the Wanderer är det Djävulen själv som ger huvudpersonen evig ungdom: Wilde var släkt med författaren, och kallade sig Melmoth när han efter avtjänat fängelsestraff hankade sig fram i Europa.

Den här olyckliga texten läser jag ändå med leendet på läpparna, som när Wilde med infernalisk humor ger Lord Henrys hustru tilltalsnamnet Victoria, och dessutom här låter henne parfymera sig med patchouli (då associerat med prostituerade), något han till romanpubliceringen fick ändra till den mer oskyldiga doften frangipani (tempelblomma).

Redan här låter Wilde Dorian yttra ett ”I am what I am”-credo, inte helt olikt det budskap som den mekaniska nickedockan Lady Gaga hamrar in med sina textrader (”Born This Way”). Men det är frågan om den här versionen av The Picture of Dorian Gray är en bättre text än tidskriftsversionen eller romanen. På ett sätt är den mindre subtil – givetvis mer vågad, där Wilde tillåter sig att laborera med både interna skämt (han förlägger en avgörande händelse till Dorians trettioandra år, det år då han enligt biografiskrivaren Richared Ellman inledde sina aktiva homosexuella aktiviteter , medan det i romanen sker i Dorians trettioåttonde år) och något mer utåtriktade signaler, när Dorian kallar de känslor målaren Basil hyser för honom ”sterila”, ett typiskt kodord för homosexualitet.

Vad som då utgör essensen i den wit han excellerar i låter sig inte definieras: det är inte något man kan lära sig eller teoretisera kring – det sker i ögonblicket, helt spontant, som när Amy Winehouse från scenen besvarade publikens extatiska rop ”We love you, Amy” med det sublimt enkla ”I love you more” - tydligare och vackrare kan inte stjärnans ensamhet formuleras. Oscar Wilde vistas på gränsen hela tiden: ”The reason we all like to think so well of others is that we are all afraid of ourselves. The basis of optimism is sheer terror. We think that we are generous because we credit our neighbour with those virtues that are likely to benefit ourselves.”

Det hör också till någon av livets otaliga ironier att Wilde skulle dyrka både skönheten i ungdomen och ungdomen i skönheten så mycket att det skulle bli hans öde att dyrkas av de unga, av de sköna. Sålunda låter han Dorian införskaffa fem utgåvor i olika färger av en bok som troligen är Joris Karls Huysmans À rebours (Mot strömmen) – i romanen ökades antalet till nio, på samma sätt som många efterföljare har otaliga utgåvor av just The Picture of Dorian Gray (jag avstår från att nämna hur många jag äger). Wilde är en författare att dyrka, och han föregriper vår tids fetisch-artade förhållningssätt till boken som vördnadsvärt objekt. På samma sätt skulle han känna sig hemma i vår tids ungdomskult.

På något sätt förblir Oscar Wilde ändå en underskattad författare. Det är nog en överloppsgärning att inleda sin bekantskap med just den här utgåvan, som nog ska reserveras för något mer invigda läsare. Men ingen bör avstå från det oslagbara nöjet att bekanta sig med detta mästerverk heller, och den som väl har gjort det både vill och behöver jämföra med denna ur-ur-Dorian. Det konstiga med Lord Henrys elakheter är att de är så sanna, något den store läsaren Borges har visat i en lovvärd essä från 1946, ”Sobre Oscar Wilde”: ”Wilde [är] en man som trots sina gemena vanor och sin olycka bevarar en oangripbar oskuld. Liksom Chesterton, liksom Lang, liksom Boswell, är Wilde en av de lycksaliga som kan försaka kritikens och ibland rentav läsarens uppskattning, därför att den förtjusning vi erhåller från hans sällskap är beständig och oemotståndlig.”

6 kommentarer:

  1. Wildes vurm för skönhet återspeglas även i stilen; "Dorian Grays porträtt" är så fantastiskt vackert skriven! Det var när jag läste den (roman-versionen) som jag för första gången verkligen tyckte mig begripa vad folk menade när de talade om stil i romaner.

    Underbar bild!

    SvaraRadera
  2. Mm. Man kan läsa mkt om ex Jane Austens ironier, hennes förträffliga humor ... He he, säger jag då, som låter mina pingvin-Austen trona längst där uppe i bokhyllan, olästa år efter år efter år, medan jag fortsätter läsa Oscar W år efter år. Han skriver vackert, ja.
    Och bilden: ja, så går det när man sover i rännstenen och blickar upp mot stjärnorna, ack - - -

    SvaraRadera
  3. Själv är jag mycket förtjust i Austens ironier och ännu desto mer i hennes sätta att utnyttja skiljetecken till bristningsgränsen. Nu har jag inte läst så mycket om Austen men desto mer av henne; i bokhyllan här står hennes böcker på den mest tillgängliga platsen och läses ständigt.

    SvaraRadera
  4. Tänk att höra Wilde och Austen diskutera moral eller äktenskap eller människors småaktighet. Kanske skulle de döma varandra på förhand. Båda var mycket skarpa människokännare men jag tror inte att de skulle gillat varandra...

    SvaraRadera
  5. En sak som man kan gilla hos Austen är hennes djupa kännedom om människor, ja - en superb iakttagelseförmåga.
    Nä, jag tror inte Wilde brydde sig om Austen.
    För övrigt har det ju kommit en ny övers av Stolthet och fördom; om den finns mycket att säga ...

    SvaraRadera
  6. Mycket gott att säga

    SvaraRadera