The South, Colm Tóibín, Picador

 

Det är verkligen på tiden den irländske författaren Colm Tóibín får den uppmärksamhet han förtjänar. I höst utkommer två av hans nära dussinet romaner i svensk översättning, dels en av hans starkaste tidigare romaner, Brooklyn (som jag skrev om i augusti), och dels dess pinfärska uppföljare Long Island (som utkommer i oktober). Hans senaste bok på engelska är en essä om James Baldwin.

 

Debuten The South har inte funnits att läsa på svenska, så jag hittar den i original i en stilig nyutgåva som också utkommit i år, i förlaget Picadors serie för att fira deras femtioåriga utgivning. Det går att skönja återkommande mönster i de romaner Tóibín har skrivit. Ofta handlar det om kvinnor. Ofta utspelar de sig i det förflutna. Ofta har huvudpersonen någon form av autentisk bakgrund – däribland konstnärstyper som Henry James och Thomas Mann, eller mer eller mindre fiktiva gestalter som Maria, Jesus mor, samt Agamemnon och Klytaimnestra.

 

Liksom i några andra av Tóibíns romaner handlar The South om en kvinna som lämnar Irland för att åka utomlands. Men inte till USA den här gången. Katherine Proctor är gift och har en tioårig son när hon nästan av en impuls lämnar dem bakom sig och mer eller mindre flyr till Spanien. I Barcelona träffar hon konstnären Miguel, och de inleder en relation som inte är helt problemfri. Vidden av hans bakgrund går så småningom upp, och det han upplevt och gjort sig skyldig till under spanska inbördeskriget kastar en mörk skugga över deras samvaro.

 

Samtidigt blir Spaniens våldsamma förflutna speglat i Irlands upplevelser av ”the Trouble” på 20-talet. Tóibíns roman är från 1990, och utspelar sig från 1950 och ett tiotal år framåt. I ett efterord (från 2015) berättar han om sin barndoms bilresor där släkthistorier från 20-talet innehöll liknande historier som han skulle väva in i sin roman, där nedbrända hus hos fienden blir centralt. Med sin man hade Katherine stillsamma gräl om grannarnas rätt att gå på deras mark. Det oerhörda i att hon lämnar sin son för att inte återse honom förrän han är vuxen med egen familj, det får sin förklaring – kanske – av att Katherine själv övergavs av sin mor, en kvinna som skildras som en lögnaktig och självisk bitch.

 

Till de tre återkommande inslagen ovan kunde ett fjärde infogas: Colm Tóibín favoriserar ett makligt berättartempo. Det har jag inga problem med, men det gäller för en läsare att rusta sig med ett visst tålamod. Till den spanska myllan söker sig en efterhängsen landsman till Katherine, Michael Graves, som också får betydelse för händelseutvecklingen. I mångt och mycket handlar det om hur svårt det är att lära känna en annan människa.

 

Tóibín förmedlar den dragningskraft som finns både i hemlandet och i flykten. Skickligt tecknar han de dubbla känslorna hos Katherine, hur Irland fungerar både hämmande och frigörande. Det iriska ordet för exil lyder ”deroaí”, där det första ledets ”deor” betyder en tår och ordet i sig ska uttydas som ”en som har gjort sig bekant med tårar”. När Katherine frågar Michael varför han lämnade Irland svarar han surt: ”Seriously, if you knew anything about the country you wouldn’t ask me why I left.”

 

Spåren av spanska inbördeskriget är påtagliga och närvarande. Tóibín själv bodde längre perioder i landet när han var i tjugoårsåldern, och jobbade som engelsklärare (precis som Michael i romanen). Först tog det fem-sex år för honom att skriva romanen, och sedan två-tre år att få den antagen av ett förlag, sedan alla större Londonförlag refuserat den. Det ter sig orättvist i efterhand. Det är en roman i mindre format än många av hans senare, men porträttet av Katherine är oförglömligt. Inte minst för att hon blir så gripbar i sin längtan efter något som inte fullt ut formuleras, men också för att det är en längtan som inte är förhandlingsbar.