ProponieisiS. Zoembient växelverkanvers, Johan Jönson, Bonniers

Johan Jönsons 10-talspoesi var ett unikt projekt i svensk poesi, och förmodligen saknar det motstycke i världen. Hur går man vidare efter den bastanta riktningstrilogin (2012-2016)? En första hint gavs för två år sedan med dubbelvolymen Marginalia/Xterminalia, som var i beskedligare format. En ny riktning mot en mer sparsmakad estetik?

 

Knappast. Hans nya bok PropneisiS är 2272 sidor lång, men saknar nästan helt paginering. Dessutom: snarare än en enskild bok är det sexton titlar utspridda över sidorna, där varje nytt avsnitt ges titelsida och kolofon. Efter den första ProponeisiS följer: Begravning, brev; Cherry Cheese Cake; Dagarnas; Dialågoss; Ensam svit; Handisposition; Indisparator; Glossuarium; Inte, aldrig och men; ©¯=; Livochdöd; Mortuum/Dividuum; Natt och natt; Omdödnad; Regn. Det är som en slags multiversion av Anne Carsons Float, kassetten som inrymde 22 chapbooks.

 

Det är enhetligt skrivet, där vi känner igen teknik och metod och språk från tidigare böcker.  Så sett är det en fortsättning, i det outtröttliga arbete som Jönson bedrivit i flera decennier: att skriva klasshatet i en kontext av sexualisering, en politisk dikt som sliter hårt för att gestalta utanförskap, förtvivlan och desperation. I den mån det är obscent är det för att det speglar ett samhälle som är obscent.

 

Jönsons dikt är både godtycklig och systematisk. Den är både monoton och varierad, statisk och dynamisk. Ingenting ”har hänt” – ingenting ”händer”. Typsnitt, storlekar, färg – allt krackelerar, medan tematiken håller dikten samman. Ingen svensk poet är lika konsekvent på den här sidan Lars Norén. Han skriver om boken och döden och skitlivet och självmordet. Han har jobbat hårt för den här positionen som poet och skadegörare, men han utmanar den hela tiden.

 

Jakten på pengar är konstant, men den förs parallellt med de relativa framgångarna poeten skördar. Jag skriver ”relativa” framgångar, eftersom den status Jönson erhållit är inom-litterär: utanför den hermetiska litterära världen är han fullkomligt obefintlig och frånvarande. Så medan mina svensklärarkolleger inte vet vem han är går det inte att hitta en litteraturkritiker som inte älskar honom.

 

Han fortsätter angripa den mediokra och talanglösa värld som presenteras av exempelvis TV4, där Rickard Sjöberg i synnerhet pekas ut som hatobjekt. Deckarförfattare borde ”skjutas i kuksugarmunnen”. Och ”[p]oesihatarna kan dra åt helvete med sitt konstitutiva och mediokra hat.” Tourettes-dikterna förevisar ett språkligt läckage, och blöder, och blöder in i nästa bok, med teknik som upprepas och fortsätter, där länk läggs till länk för att förtydliga och förstärka den förtvivlade upplevelsen.

 

Johan Jönson är den som tar saker på tillräckligt stort allvar. Men hans dikt är fylld av humor, den slags humor som är febril, malande, enveten, plågsam, desperat och förtvivlad: kort sagt en humor som speglar livet i all dess djävlighet. Det finns ingen utgång i den här boken, som illustrerar förnimmelsen av Borges teori om den oändliga boken. Det här är en bok, ”en korona av intet”, som knappt är avsedd att läsas från pärm till pärm, utan man kan sysselsätta sig med den mer slumpartat. Det är klaustrofobiskt att läsa i uppdrag att recensera den: hur mycket går det att förmedla av en unik upplevelse? Hur ska upplevelsen av detta grafomaniska vanvett kunna återges utan att det blir förenkling och förminskning?

 

Litteratur ska vara bråkig, besvärlig och ogin, och det är långt ifrån en oproblematisk upplevelse att läsa Jönsons dikter. Ingen kan vara lika tjatig som han. Ibland går det att genomskåda honom, då ett ”VARFÖR LEVER DU?” på nästa uppslag följs av ett ”VARFÖR LEVER DU INTE?” Mellan utropen av självförakt finns uppriktiga frågor som ”HUR / SLICKAR JAG / FITTA?” Mer oväntat är kanske att diktjaget utövar intima fantasier om Ariana Grande och finner stor behållning i att titta på längdskidåkning på tv …

 

Så blir diktjaget ibland fittbärare, och det är kanske så dikten ska läsas, som en karnevalisk gränsöverskridande och könsöverskridande akt, så som Nick Cave iscensätter sitt transsexuella lidande i låten ”Green Eyes”: ”Slip your frigid hands beneath my shirt / This useless old fucker with his twinkling cunt / Doesn’t care if he gets hurt”. I Jönsons dikter är den egna kroppen i centrum, den ofattbara massa han släpar runt på och känner sig så distanserad ifrån. Och medan Ingmar Bergman i sin senila banalitet gjorde sig folkkär med frågan ”var kommer musiken från?” ställer Jönson en mindre inställsam fråga: ”varifrån fylls sperman oavbrutet och oavlåtligt på? Från helvetet, gissar jag. Det tröstlöst intentionslösa helvetet, vartill också njutningen har band. Det är det enda narrativt logiska, med tanke på hur mycket elände, lidande och aggression den bär med sig.”

 

Det handlar ofta om vår mani att konsumera, på alla plan, där begreppet varor är flytande och lika gärna gäller människor som ting. Jönson gestaltar erfarenheter som liknar de man kan hitta i Francis Bacons ångestmålningar: ett helkroppsligt skrik. När Sarah Kane på 90-talet ville att det skulle kännas som att falla nerför en trappa att läsa hennes pjäser blir det en formel lätt att applicera på Jönsons poesi. Hans återkommande våldsfantasier drabbar alltid de som utnyttjar andra. Men även som fantasier är de uppseendeväckande, och förbjudna i hur de blottar våra mörkaste begär. Kan man säga att man tar avstånd? Våld är en knivig trop, men man ska inte heller underskatta den och dess förmåga att fascinera.

 

Men allt är inte våld eller snusk. Ibland skriver Jönson en knapphändig dikt som nästan närmar sig Gunnar Björlings poetik, som i de här två separata dikterna, som står med cirka tusen sidors mellanrum:

 

                      Jag drömmer

                      och drömmer

                      om

                      en lång, lång sömn

 

                      lång, så lång,

 

                      som vänder

                      ut och in

                      på allt.

 

 

                      Det var en gång ett regn

                     

                      som föll och föll

 

                      som en sorts dimma

 

                      som ingen lade märke till

 

                      som ingen någonsin skulle minnas

                     

                      som annat än

 

                      ännu ett dis

 

                      av fukt och grått ljus

 

                      någonstans någon gång

 

                      i det evigt förlorat förflutna.

 

De självbiografiska partierna i dikten, där han skriver kortfattat om resor till en sommarstuga för att träffa hustrun Carin, liknar i viss mån Göran Sonnevis skrivande, där kärleken beskrivs som det mest självklara i världen. Även i övrigt finns inslag som närmar sig reportage, som när Jönson återger vilka 80-talsband han lyssnade på (en lista som är typ identisk med den musik Knausgård refererar till i Min kamp), likväl som de författare han i sin autodidaktiska iver tagit del av. Det finns en skildring av tiden som timanställd mentalskötare i ungdomen, en skildring som är lika finstämd som den är närgånget naturalistisk i äckel och odörer. Få går så här långt i sin gestaltning av Kristevas frånstötande abjekt, eller i hur han också både levandegör och främmandegör idiosynkrasierna, repulsionen. Att främmandegöra låter kanske som en kliché: kanske är det också just en kliché, en av dessa livsnödvändiga klichéer som vi inte klarar oss utan.

 

I korthet är ProponeisiS en bok som är en anti-bok, en muterande diktsamling som öppnar sig för djup efter djup (Virus hette hans bok från 2004). Den är skitjobbig och underbar. Någonstans i boken läser jag om ”dikter som ärr”. Det är en tydlig uppmaning. Det här är ingen harmlös bok med ”vackra ord”. Det är dikter som framkallar intigheten. Jag har följt svensk poesiutgivning sedan 1987. Det här är det mest makalösa jag har läst.

Eufori. En roman om Sylvia Plath, Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand

Det är en svår uppgift att skriva en roman utifrån en författares liv. Per Odensten försökte skriva om Emily Dickinson, Eva-Marie Liffner om systrarna Brontë. Sara Gordan försökte skriva om Hjalmar Bergman, Ernst Brunner om Edith Södergran. Elisabeth Hjorth och Jessica Kolterjahn försökte båda skriva om Karin Boye. Och så vidare. Och ingen av dem har lyckats särskilt väl.

 

När Elin Cullhed skriver romanen Eufori om Sylvia Plaths sista år i livet har hon oddsen emot sig. I början av 2000-talet skrev Kate Moses den mediokra romanen Övervintring, med samma upplägg, att skildra den svåra sista tiden. En ytterligare omständighet som komplicerar Cullheds uppgift: behövs verkligen den här romanen?

 

Konsekvent förhåller hon sig till just det sista året, med det förlopp som kan följas i någon av de många biografier som skrivits: sonen Nicholas föds, Sylvia och maken Ted ägnar sig åt trädgårdsarbete, han flirtar med en av grannarnas tonårsdöttrar (förmodligen mer oskyldigt än det framstår som här), de skaffar bin och hon börjar rida hästen Ariel samtidigt som han inleder en affär med Assia Weevil. Cullhed låter Plath kalla ”Assia Devil”. I verkligheten – glöm inte att Plath är poet – gavs hon det mer fyndiga öknamnet  ”Weavy Asshole”, där adjektivet weavy bildas av substantivet weave som betyder stulna kläder: alltså en som plundrat någons garderob. Sedan flyttar de isär, och hon får ta hand om barnen själv fram till självmordet i februari året därpå.

 

Cullhed vill nå fram till den autentiska rösten hos Plath. Den kan spåras till de dagböcker hon förde, men också i dikterna, och det finns anspelningar till dessa källor. Oundvikligt blir det ett förhållningssätt som tar henne nära ibland, samtidigt som det ibland fjärmar sig från den här unika rösten och mer låter som en kreativ tolkning, en fantasifull bearbetning. Lika oundvikliga är spekulationerna, och sällan har väl litteraturhistorien lämnat fältet så här fritt för spekulationer – inte minst eftersom Hughes passande nog försnillade de dagböcker som hon skrev under sina sista månader.

 

Ett problem med den här typen av romaner är väl att Cullhed ibland känner sig nödgad att docera, något som märks i replikväxlingar som mer liknar wikipediareferat än dialog mellan två verkliga personer. Att ett förtroligt samtal mellan ett äkta par skulle benämna vänner med förnamn och efternamn är en eftergift åt läsaren.

 

Olyckligt nog lånar karaktärerna ibland begrepp från vår tid. Det är inte rimligt att Plath till exempel drömmer om ett ”releaseparty” för sin roman (i synnerhet inte när den utgavs under pseudonym). Det är en fin tanke, att uppdatera Plaths 50-talsjargong till nutida svenska, men det betyder inte att det låter bra när det genomförs. Och även om det är vilseledande kan det väl vara lite gulligt när Plath vid ett tillfälle alluderar på en fras av Edith Södergran, fast vill vi ha en gullig Sylvia Plath?

 

Engelskan smyger in så många anglicismer att ofta ger romanen intryck av att ha översatts från engelskan, som ”miljondollarsleende”, ”det fanns ingen där att höra”. Då skär det sig även med halvöversättningen ”fanflicka”, liksom flera ord som verkar ha glömts av vid den översättningen, ord som ”wife”, ”pussy”, ”genius”, ”gosh”. Några missförstånd kunde ha undvikits (en backlash är något annat än en backstory). Ted nämner den engelska versionen av Boyes roman Kallocain: den kom först 1966. Samma år för övrigt som Julia Kristeva tog ordet intertextualitet i bruk, vilket gör det anakronistiskt att han använder det fyra år tidigare. Och när Sylvia inför Al Alvarez säger att hon blivit ”autofiktiv” använder hon ett begrepp som inte lanserades förrän på 70-talet. Det blir också missvisande att Plath kallar sin sadomasochistiske älskare Richard Sassoon för ”anemisk”.

 

När Plath ser sin dotter Frieda äta bacon tänker hon: ”Hon kommer överleva oss alla.” Tänker man verkligen så? Är det inte snarare efterhandskonstruktionen som tänker åt henne? Plath dog 1963, Hughes 1998, Nicholas 2009, medan Frieda verkligen lever fortfarande – och hon skulle nog inte välkomna Cullheds roman, med tanke på hur bittert hon kritiserade filmen Sylvia som gjordes i början av 2000-talet. ”They think I should love it – / Having her back again, they think / I should give them my mother’s words / To fill the mouth of their monster, / Their Sylvia Suicide Doll”.

 

Det problem som nämndes i inledningen blir en hämsko. Romanen måste förlita sig på biografin, och det blir en halvmesyr när det finns så mycket att redovisa. Ändå lyckas Cullhed ibland gestalta saker på ett bra och trovärdigt sätt. Det gäller hur Plath försöker domptera sin ångest, som ikläs form av varg och demon, likväl som hur hatet mot allt engelskt uttrycks. Det är en komplex roman med hög ambitionsnivå. De otrevliga sidorna finns med, liksom ambivalensen, svårigheten att förhålla sig till verkligheten, och den plågsamma relationen till Ted.

För det är om något styrkan med romanen, hur skickligt Cullhed visar kärleksförhållandet mellan de två, hur starkt det ömsesidiga hatet och kärleken bundit dem samman efter sex års äktenskap. Men det här förhindrar inte att frågan infinner sig: är det verkligen nödvändigt att ta omvägen över till de biografiska människorna Sylvia Plath och Ted Hughes för att förmedla detta, och varför kunde det inte ha skildrats utan denna förankring i den redan kända historien?

 

Med det sagt blir Plath en farlig anrättning av ensamhet och rädsla, där stolthet och självförakt tillåts kampera i intim samvaro. Hybrisen är en hydra: den ger dig en skön arrogans, men också misstankar om överskattning. Hon blir en jobbig person som ställer orimliga krav på sin omgivning. Jag kan under läsningen inte heller avstå från att spekulera vad som hade hänt om Cullhed i stället hade valt att skriva ur Ted Hughes perspektiv (som nederländska Connie Palmen gjorde 2015 i romanen Jij zegt het): hur hade bilden av Plath sett ut då?

 

Omslaget visar något som kan vara en bröstvårta som sprutar mjölk eller en vulkan som sprutar lava. Båda tolkningarna är passande, eftersom romanen i hög grad handlar om amning och mjölkstockning. I Heather Clarkes biografi från i fjol är Plath dock mer röd komet än vulkan. Man kan också se omslaget anspela på titeln till Plaths enda roman, Glaskupan.

 

Jag är missnöjd med den här romanen, men tycker ändå att den fungerar som halvmesyr betraktad. Att läsa romaner ska inte behöva vara en lektion i felfinneri, och i viss mån kan väl konstnärlig frihet tillåtas en viss stretchning. Det är också tänkbart att mitt omdöme sjunker en smula eftersom jag för skolans räkning parallelläser den med Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som ju lyckas göra något mer spännande när en verklig person blir fiktiv gestalt. Orättvist eftersom den romanen har djup efter djup – liksom få andra svenska romaner, där väl endast Almquists Drottningens juvelsmycke kan mäta sig med den – medan Eufori är för mycket yta, för mycket distans.

Främlingsfigurer. En bok om kärlek och hat – känslor som formar bilden av den Andre, Mara Lee, Bonniers

Mara Lee har skrivit en bok om hur bilden av rasism formas av språk och känslor. Det är en ögonöppnare som lanserar fler frågor än svar, med generöst utrymme för vidare diskussion.

 

Mara Lees nya bok Främlingsfigurer är hal som en tvål. Hon för resonemang om makt och rasism, hat och kärlek. Hon gör det i en hybridform som växlar mellan texttyperna essä, poesi och fiktiv novell. Ibland resonerar hon utförligt om Frankensteins monster som en incel-man, ibland rapporterar hon om exempel på främlingsfientlighet. Det är en bok om strukturer och skönhetsmyter, om vit lättnad och språklig fernissa.

 

Det är bilden av främlingen som är utgångspunkt, eller en av utgångspunkterna. Hur en majoritet har definierat en minoritet, utifrån fördomar och stereotyper. Lee skriver om bildspråk, hur metaforer har format bilden av det vi identifierar som främmande. Språket bär på makt.

 

När hon benämner den Andre hänvisar hon till Jacques Lacan, och när hon skriver om abjektet, alltså det som vi igenkänner som det främmande i oss själva, hänvisar hon till Julia Kristeva. Om du inte är förtrogen med dessa psykoanalytiker behöver du inte förskräckas: Lee nämner dem inte ens.

 

Hennes diskussion är bara undantagsvis belamrad med teori, och prioriterar i stället ett självständigt undersökande förhållningssätt. Det här sättet att skriva liknar till viss del Anne Carsons (som Lee har översatt flera titlar av), i hur det egna tänkande rör sig kors och tvärs med källmaterialet, och hur andras idéer knådas och bearbetas.

 

Exempel hittar hon hos fiktionen, exempelvis i hur Virginia Woolf på sina sena kvällsvandringar med sedvanlig brist på finkänsla registrerar alla oönskade inslag. Lee visar att priset för Woolfs frigörelse var att distansera sig från det Andra. I andra kapitel blir en koreansk och en fornnordisk myt spegelbelysta utifrån uppoffring och uteslutning.

 

Exempel hämtas också från den rasism som resenärer upplever och har vittnat om. Den som sturskt hävdar att vi inte har rasism i Sverige anmodas att ta del av de 45 autentiska vittnesmålen från svenska kollektivresor bara från de senaste åren som Lee samlat in och gett en litterär gestaltning. Det är svårt att käfta emot en verklighet.

 

Den provocerande frågan som lanseras är om rasism kan lära oss något om kärlek. Att enbart utgå från hat är en förenkling. Kärlek är en känsla som kan marknadsanpassas och vars emotionella arbete kan exploateras (tänk: hushållsnära tjänster). Den tes som drivs är ofta underförstådd och outtalad, och bidrar till intrycket att det är ett äventyr att ta del av ett tänkande som så att säga utförs i stunden. Invändningar saknas inte, men det är just i utbytet av olika förslag en samhällsfråga kan föras framåt.

 

Lee tänker spännande, även om jag inte alltid är säker på att hon kommer fram till hållbara svar. Å andra sidan nöjer jag mig med att hon väcker frågorna. Hon pekar ut missförhållandena, och det är stort nog. Hennes bok är optimistisk och framåtblickande, i hur den vänder sig mot det som inte infriats ännu. Hon visar vad rasismen gör med oss: med sina offer, med sina förövare, med sina tysta passiva åskådare.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/3 2021)

Litteraturens slut, Sven Anders Johansson, Glänta

Få saker gläder mig mer än när Sven Anders Johansson ges fria tyglar med sin lätt uppviglande prosa i Gläntas serie Hardcore. Efter två titlar som tagit sig an ondska och cynism är det dags för – Litteraturen slut. Pessimistiskt så det förslår? Ja och nej, skulle nog författaren själv svara, illmarigt leende.

 

De svenska litterära debatterna rör sig i cykler. Än är det kritikens utarmning, än är det poesins marginalisering, än är det läsningen som är på nedåtgående, än är det Ernst Brunner som hotar sluta skriva böcker … Problemet med alla debatter är att argumenten är giltiga i alla riktningar. Visst har det framförts profetior om litteraturens nära förestående utrotning, till exempel. Ändå är Johansson långt ifrån ute i ogjort ärende.

 

Vad Johansson vill mena med sin bok i ämnet är att själva förutsättningarna för det litterära fältet håller på att upphöra. Det låter dramatiskt, men jag råkar hålla med honom – i detta, liksom i mycket annat. I 97 korta kapitel läggs argumenten fram – ibland i dialogform, ofta med tvära kast och byte av ämnen innan det helt har uttömts. Exemplen skjuts fram effektivt och slagkraftigt.

 

Några av de saker Johansson tar sig an är de uppfostrande barnböckerna, som var vanliga i begynnelsen. Sedan tillkom mer anarkistiskt skrivna projekt, som inte var ute efter att läxa upp läsarna. Nu lyder Johanssons slutsats att barnböcker generellt tvingas förhålla sig till den korrekta värdegrunden. Något som också drabbar skolan, och det är förödande för ett litterärt klimat. Vad ska vi med litteraturen till om den bara är ute efter att bekräfta våra goda föresatser, och framställa de onda inslagen som lätt urskiljbart och ensidigt onda? Å andra sidan har den litteraturundervisning som dominerades i skolan förr nu ersatts av läsundervisning, alltså mindre läsning för personlig utveckling och mer för att tillgodogöra sig fakta.

 

Det blir ett problem, menar Johansson, när också den komplexa vuxenlitteraturen slår följe med barnbokens didaktiska syften. Moralismen prioriteras av författare, av läsare, av kritiker, oförmögna att identifiera och i tillräcklig grad uppskatta den nödvändiga ambivalens som syresätter litteraturen. Behovet av godhet i litteraturen knyter han till politikens förhållande till godhet. Sedan värdegrunden introducerades under 90-talet har den urholkats, och nu blivit omöjlig att ifrågasätta.  

 

Boken indikerar ett försvinnande, men i själva verket visar Johansson att det mer handlar om omvandling. Om godhet är målet upphör ju konstens uppgift. Optimism är en svår position att upprätthålla (i längden, kan tilläggas). Omvandlingen rör också bokens samspel med de sociala medierna, något som blivit tydligt de senaste åren. Alla som inte heter Ernst Brunner förstår vad det här betyder, och anpassar sig – mer eller mindre motvilligt – efter dessa nya förutsättningar.   

 

Som vanligt rör sig Johansson gärna mot undantagen, och underkänner de som sätter sig till doms över de författare som hyser förkastliga åsikter. Han försvarar Peter Handke av det enkla skälet att han förordar en litteratursyn som involverar tvivlet, som berömmer sig av att inte veta alla svar, och därför blir undersökande till sin natur. Det kan te sig som en viss förenkling, som i sig blir lika missvisande som vissa av angreppen mot Handke, som är tacksamma att återge. Gemensamt för de litterära debatterna är att proportionerna stegras och nyanserna görs överflödiga.  

 

Men det är en tydlig förskjutning som har skett, egentligen under hela 2000-talet, där verket har trätt tillbaka till förmån för författaren (jämför 90-talets Röda rummet med vår tids Babel, på tv). Ironiskt nog, eller tragiskt nog: 60-talet kunde tala om författarens död för att lägga fokus på boken, medan vi nu har ett markant författarfokus. Det är en inte obetydlig del av förklaring att trycket på författarutbildningar ökar, att fler vill bli författare i takt med att färre vill bli läsare. Det är en smula obegripligt: att läsa är ju den coolaste sysslan som finns. Men även om litteraturen i sig har tappat sin status har författarrollen kvar åtskilligt av sin forna glans. Tendensen där författaren blivit viktigare än boken har också mycket med autofiktionen att göra.

 

Som vanligt är det välskrivet, men det är långt ifrån enkelt att läsa Johansson. Han ställer vissa krav på sin läsare, krav som ändå är fullt rimliga, och gör det mödan värt. Han återkommer flitigt till käpphästen att vi lurar oss själva med våra försök att göra tillvaron svartvit med demoniserade fiender: ”redan individen som form är fascistisk; det fascistiska resultatet av en aktivistisk kraft att trycka undan allt tvivel, alla perversioner, allt grumligt.”

 

Samtidigt blir konstens frihet från tidigare fångenskap en tvivelaktig triumf, och något som tidigare har kallats en Pyrrhusseger. Konsten blev visserligen fri, men tvingades vara skandalös för att leva upp till sina nya ideal. Det är ett problem med konst som bedöms utifrån sin funktion.

 

Ja och nej, Sven Anders Johansson, säger jag då, för det är inte nödvändigtvis enbart negativt med en instrumentell syn på konst. För konst, inklusive litteratur, är ju också instrumentell. Vi läser ju skönlitteratur för att den förändrar oss, för att den är en slags kunskapsform. Den förändringen är Johansson i rättvisans namn den förste att erkänna, men betonar den estetiska erfarenheten.  

 

Vad vi får är en konst som är förutsägbar när den pekar ut sin fiende som ond. Vad ska vi ha sådana böcker till? Poängen med läsning är att bli förändrad, att bli ställd inför något nytt, något som utmanar ens tidigare föreställningar. Helt enkelt något som utmanar ens världsbild.

 

Men kanske är det så enkelt att litteraturen får de läsare den förtjänar. Kanske har den spelat ut sin roll, och saknar angelägenhetsgrad i det samhälle vi gemensamt har skapat, ett samhälle där bildning är irrelevant. Nog kommer det att finnas några ynka läsare i ett sådant samhälle, några kufar som ihärdigt menar att det inte får heta läsning när man lyssnar på ljudböcker (ett ord som förstås är motsägelsefullt).

 

Framtiden får sista ordet, men tills dess läser jag Johanssons stenhårda dom över nutiden. Den uppbrutna formen i hans skrivande är högst passande, och speglar vår splittrade tid: så här ser läsning ut på 2000-talet, allt mer fragmentarisk och allt mer distraherad av saker som stör koherens och samband. Det finns gott om järtecken som skvallrar om litteraturens död. Om det låter som dåliga nyheter så kan det tilläggas att dessa tecken börjar gråna.

Klara och solen, Kazuo Ishiguro, översättning Niclas Hval, Wahlström & Widstrand

I sin recension i DN av Kazuo Ishiguros nya roman Klara och solen tar Malin Ullgren upp författarens brist på stil. Det är en träffande iakttagelse, som också var i svang strax efter att han fick Nobelpriset 2017. Då var det Malte Persson som på twitter förgäves letade efter en minnesvärd formulering i Ishiguros böcker. 

 

Här kan man erinra sig Marcel Prousts förmaning i På spaning efter den tid som flytt: ”Vår tid borde ha angenämare uppgifter för sig än att hitta på träffsäkra formuleringar.” Yttrat av någon som specialiserade sig i just träffsäkerheten, visserligen. Utan att hävda att Ullgren och Persson har fel, så finns det hos Ishiguro ett större intresse av att kommentera sin samtid utifrån undertext och det som är outtalat, än genom språkliga fyrverkerier.

 

Klara och solen, den åttonde romanen, är inget undantag. Den är på ett plan väldigt konventionell, i synnerhet stilistiskt, men väldigt modig i hur den tar sig an sin tematik, och öppnar bråddjup av tolkningsmöjligheter och förmedlar insikter som måste kallas religiösa.

 

Handlingen är på gränsen till banal till en början. Klara är en robot, eller humanoid med lite franskt utseende. Till en början följer vi henne i affären, där hon väntar på att tas i bruk av en familj som AV (Artificiell Vän) till ett ensamt barn. All undervisning sker dystopiskt nog på distans på ”ovalen”, och de barn som ges möjligheter till högre utbildning är ”höjda”, alltså genetiskt redigerade. Priset är en negativ inverkan på hälsan. Den maskinsort Klara tillhör heter B2, medan B3:orna är mer eftertraktade. Men Klaras USP är att hon (den?) har en unik förmåga att iaktta världen.

 

Det är därför hon blir attraktiv för 14-åriga Josies mamma. Josies syster har dött, och så småningom blir det tydligt vilken syssla som planeras för Klara, i takt med att Josies sjukdom blir påtagligare. Hennes vän Rick tillhör inte de höjda, men skildringen av vänskapen och kärleken mellan dessa ungdomar är finstämd och respektfull, i beskrivningarna där hon ritar människor och han skriver pratbubblor till dem, i en ömsesidig kreativ kretsgång. För att inte tala om hur Klara gestaltas, denna maskin som är så begåvad men vars förmåga att ta in världen har vissa drag av aspberger. Det vill säga: den (hon?) kan läsa av vissa saker med en skärpa som saknar motstycke, men är helt inkapabel att ta sig an vissa enkla praktikaliteter.

 

Men det är en godhjärtad maskin, och hela romanen är berättad ur Klaras perspektiv. Den sol som titeln anger är Klaras viktigaste energikälla, och också något som hon tilltalar med inledande versal, en entitet som hon vänder sig till i böner om hjälp. Frustration och ovisshet är Klaras känslospektra, men hennes begränsade utblick (och inblick) gör henne samtidigt så uppenbart mänsklig.  

 

Kliniskt skildrar Ishiguro klassamhället, och självklarheten i de höjda barnens överläge gentemot de icke-höjda. Det som blir tydligt är hur tålmodigt vänskapen mellan Rick och Josie växer fram, och hur Klara blir delaktig i deras symbiotiska relation. En delaktighet som inte är okomplicerad, och som inte saknar inslag av svartsjuka.  

 

Tålmodigt är också romanens berättartempo. Det dröjer nästan 200 sidor innan man blir riktigt klar med vart Ishiguro är på väg och vad han vill uppnå. Även om han har en benägenhet att uppfinna sig själv inför varje ny roman är det svårt att undvika paralleller till främst två av hans tidigare romaner. Dels Never Let Me Go med sitt tema om AI, och dels Återstoden av dagen, med sitt tema om undergivenhet och självuppoffring.  

 

Den politiska udden finns i den miljöförstöring som präglar tillvaron. Den är både diffus och exakt, och lika ambivalent är relationen till Klara som människorna ger uttryck för. De växlar mellan nyfikenhet och förakt, och påfallande ofta liknas hon vid en dammsugare. Generellt finns en undertryckt ilska mot de som har sabbat planeten med sin rovdrift. Politisk är också iakttagelsen kring de frånvarande papporna.

 

Men viktigast och mest nyskapande är hur Ishiguro den här gången förenar religionen och vetenskapen. Kanske han är en författare som det är lätt att underskatta och ta för given, och kanske det inte kan betonas tillräckligt noggrant, hur modigt det är att i så här hög grad uppvakta naiviteten, och göra tron till mänsklighetens sista utpost. Det är en roman som vågar diskutera hur utbytbara vi är, och hur undfallande vi är beredda att göra oss inför vetenskapen.

Belarus omkullkastat, Dmitrij Strotsev, översättning Dmitri Plax, Rámus

Rykande färsk utkommer nu Dmitrij Strotsevs bok Belarus omkullkastat, en politisk dikt som tar de folkliga protesterna som utgångspunkt för en närgången och detaljerad genomgång av övergreppen från statsmakten. Den första dikten är från juni i fjol, den sista skrevs strax innan julafton, men merparten är från augusti-november.

 

Det blir då en dagboksdikt, ursprungligen publicerade på facebook. Vi känner Strotsev sedan tidigare på svenska i urvalsvolymen Adams tystnad. Han skriver en dikt som kombinerar det politiska ursinnet med andlighet. Nu har ursinnet vunnit herraväldet över tonfallet.

 

Shelley skrev under romantiken den politiska diktens kanske mest lyckosamma enskilda verk, ”The Masque of Anarchy”, från säkert avstånd i exil. Den inleds också med visst dåligt samvete: ”As I lay asleep in Italy”. Strotsev skriver sina dikter mitt i kaoset, inifrån och på hemmaplan. I sitt efterord nämner Marie Lundquist resor till Belarus, där hon fått frågan ”vad gör ni?” Det är en fråga som aktualiserades i höstas. För bara en månad sedan utgav Ariel Strotsevs pamflett Belarus: motståndets konst. Med andra ord: det saknas inte möjligheter att sätta sig in i vad som sker i vår geografiska närhet.

 

Lundquist tar upp poesins unika förmåga att yttra sanningar som får makthavarna att darra. Fast gör de verkligen det? Jag vill gärna tro henne, men av allt att döma verkar tiden då konsten kunde förflytta berg vara förbi.

 

Men det är inte något som hindrar att man ska läsa Strotsevs dikter, raskt översatta av flitige Dmitri Plax. Rámus bok ger intryck av hastverk, men det förstärker det akuta ärendet, med ett provisoriskt omslag som inte riktigt ser färdigt ut (något man försynt ber om ursäkt för i pressutskicket: rimligen är mitt primitiva recensionsexemplar inte helt rättvisande).

 

Strotsev blir ett ögonvittne till de avskyvärda händelserna i hans omgivning. Det är våldtäkter, övergrepp, skändningar, där grovheterna skildras utan pardon, bokstavligt och oförbehållsamt. Själva kyrkan skändas, och med bitterhet går Strotsev igenom den brist på hjälp han upplever utifrån.

 

Samtidigt spirar hoppet, och protesterna kuvas inte trots alla påtryckningar. Inrikesministeriets specialstyrka OMON härjar, och ibland är förtvivlan det enda som är uppenbart i den kör av missnöje som yttrar sig:

 

                      dödsrosslingar

                      från de av OMON-drägg

                      hängda i parkerna

                      de levande begravda

 

                      detta är inget massevenemang

                     

                      det är mitt lands ituslitna livmoder

                      kören från mitt folks födelsetrauma

 

Just förmågan att ge röst åt kollektivet blir den här bokens stora insats, att Strotsev ställer sin egen röst åt sidan i dikterna. Det vi då hör är den samlade protesten, där det är svårt att inte drabbas av ögonblicksbilderna:

 

                      belarus omkullkastat

                      av en framrusande pluton

                      blod

                      rinner på marken

 

I några av dikterna finns rim, som ter sig opassande, ungefär som att skönheten besöker ett slagfält. Då kontrasteras det ohyggliga med det vackra, men det är som att rimmen inte lyckas ge dikterna något lyft, utan mer liknar påminnelser om det gagnlösa i att skriva dikt när ens värld slås i bitar. Hellre då de icke-poetiska rapporterna, skrivna i ett själlöst tillstånd.

 

Det är ändå hoppfullt med den folkliga resning som sker, där Strotsevs motståndsdikt visar att även de som slås omkull kommer att resa sig – likt den massa som Shelleys dikt så övertygande frammanade för drygt 200 år sedan:

 

                      Rise, like lions after slumber
                      In unvanquishable number!
                      Shake your chains to earth like dew
                      Which in sleep had fallen on you:
                      Ye are many—they are few!

Modersmyter, Elisabeth Berchtold, Norstedts

Efter två lite ojämna böcker utkommer nu poeten Elisabeth Berctholds tredje diktsamling Modersmyter. Att kalla de tidigare böckerna ojämna är måhända en aning orättvist: jag har uppskattat dem för att de vågat ta risker, och stakat ut nya vägar för en gurlesk poesi med ambition att ifrågasätta och kullkasta stereotypa normer. Speciellt de gulligt groteska dikterna i debuten Marialucia bär jag med mig som anarkistiska verktyg avsatta att nedmontera en skadlig verklighet.

 

I Modersmyter fungerar berättelser om fyra generationer kvinnor, som speglas av ett antal kvinnomyter, som Artemis, Eos, Athena, Atropos (googla om du inte känner till dem). Kvinnorna är Elin med dottern Ines, mamman Monika/Monnie, samt mormorn Eivor. Utifrån deras livshistoria tecknas murriga födelseberättelser.

 

Om det finns en viss vaghet i hur myterna framställs är det frustrerande bara till en början, men mer vägvinnande i längden. Det som föds fram är märkliga språkskapelser, och dikterna kretsar gärna kring munnen, kring vad som utgår därifrån, och vad den har för funktion.

 

Dikterna är skrivna på en säregen rytm, som inte riktigt liknar annan svenskspråkig poesi, i hur den knixar fram sin besvärliga radfall. Det är en bruten rytm som saknar den förtröstan som finns i till exempel Rut Hillarps ohyggligt resoluta dikter. Men den saknar också den obevekliga linje som tecknas i Ann Jäderlunds dikter i främst Vad hjälper det en människa …, vars teknik med kursiveringar och spärrningar av ord imiteras till punkt och pricka av Berchtold, i synnerhet i de fyra sista dikterna, som utseendemässigt ser ut att ha lyfts direkt från Jäderlunds bok.

 

Hur säreget? Så här säreget:

 

                      kid hind hund  barr  kaninteckningens pluttar  jorden brun

                      blottar  R O T K N Ä T  vi pärlar vid pälskransen

                      gnida fuktrida  styva hjortronsmaken

                      honbrunst tikkind  hind vid hind  ringlande runt det bjudna   

 

Som synes är det som om vi har att göra med ett förfrämlingande ned på lexikal nivå, och det påverkar läsningen, som hackar – bryts. Versalerna ges också en egen dignitet i dikterna. En viss justering krävs för att uppskatta de här tilltagen. Då framträder kryptiska levnadsteckningar, ett narrativ kring kvinnoblivande, och en självbiografisk skrift som luckras upp, som blir surrealistisk och gränslös.

 

Vetenskapen uppställs som en kontrast till det naturgivna och skogsnära. Vi befinner oss i skogen, i det mörka, där det med Frostensons ord ”ler så mörkt”. Berctholds dikter upprätthåller en pendling mellan det abstrakta och det konkreta, och hon växlar också modus mellan patientjournalens knastertorra prosa med lyriska exkursioner. De mytologiska sektionerna ger en paradoxal förankring i en mer påtaglig verklighet, med referenser till kiss, bajs, blod, svett, ruttenhet, spyor och flugor – mycket kroppslighet och äckelkänslor.

 

Så blir en dikt som utgår från stridens gudinna Athena en ren våldsdikt:

 

                      skam över Suggorna  de stumt babblande  falska

                      moderhororna

                      ett stycke  ruttet kött    m a r o r

 

                      bränn dem från sitt öde

 

Säga vad man vill: stark dikt blir det när Bercthold växlar spår mellan ängar och blommor som infiltreras av skräcksyner. Man kan fråga vad det tillför. Samtidigt: när hon skriver sina mest blixtbelysta rader, som ”vackla / fall / knyt barnets sköra tråd / i lågor av mörker”, då upphör alla invändningar. Kanske det här är en mindre ojämn, en mer övertygande bok än de tidigare två. Kanske det är så enkelt att här finns ett mer självständigt förhållande till den tradition av mer eller mindre medvetna gurlesker som dessa dikter anknyter till.

Samtycke, Vanessa Springora, översättning Marianne Tufvesson, Bonniers

V är 13 år när hon träffar författaren G. Hon är 14 när de inleder en sexuell relation. Han är 36 år äldre. Han är känd och uppskattad förespråkare för att äldre män ska inviga unga tjejer och killar i sexualiteten: ”som en liten pojke”, viskar han i hennes öra när han ligger med henne.

 

Bokförläggaren Vanessa Springora berättar i Samtycke om hur hon som barn blev flickvän till en författare vars namn inte skrivs ut mer än som initialerna GM (han är känd och prisbelönt i hemlandet Frankrike, men ingen av hans böcker finns översatt till svenska). Det här är på 80-talet, som framstår som en helt annan tid, där G promenerar hand i hand med ungen V, och tar med henne till TV-inspelningar, utan att någon höjer på ögonbrynen. Mamman protesterar först, men ger upp när dottern tjatar: kanske är hon konflikträdd. Polisen utreder förstrött, obekymrat. Pappan (”hustyrannen”) är ute ur bilden.

 

Den frånvarande fadern är en av de förutsättningar den vuxne V nu i efterhand identifierar som gynnsamma för att G ska kunna fånga in sitt byte. En annan: hon gillar att läsa. Ytterligare en: hon är sexuellt brådmogen, och har i flera år lekt avancerat med en jämnårig kille. Samt: hon har ett omättligt behov att bli sedd, att bli bekräftad. V känner sig vacker i G:s blick.   

 

Så G rider in som prinsen, men förvandlas snabbt till draken. Han är skallig, men ungdomlig i sitt beteende, och ger ett oförargligt intryck, mild och mjuk i sina åtbörder. Påminner det inte så lite om hur Woody Allen framställde sig själv i filmer på 80-talet? När han lanserade den tafatte och harmlösa intellektuelle nörden och hur han, vilket visas i HBO-dokumentären Allen v Farrow, groomar sin publik att acceptera premissen om en gubbe som lever med en tonåring. Senare anklagas han av Mia Farrows adoptivson Dylan att ha förgripit sig på henne som sjuåring.

 

Men så som Springora framställer det nu i efterhand anar hon tidigt att saker inte står rätt till. Hon misstänker att hon är helt utbytbar, och att de kärleksbrev hon skickar honom har anpassat sig efter den stil han föredrar, efter att hon läst i hans böcker (till att börja med de mer oskyldiga: så småningom läser hon böcker där han öppet skildrar sex med minderåriga och blir mer betänksam). Så upptäcker hon också att hon håller på att förvandlas från sakral musa till simpel romangestalt, att han ska utnyttja henne i sina böcker.

 

Det är ju så Samtycke ska uppfattas: som en hämndskrift. Den är ömsom fyrkantig, ömsom elegant. Med stor bitterhet återupplever hon en kärlekshistoria som mer och mer liknar det Stockholmssyndrom hon också refererar till. För medan etablissemanget uppmuntrar G:s böjelser – presidenten Mitterand har skrivit ett brev som han menar ger honom fri lejd, och när V i sin förtvivlan tar sin tillflykt hos filosofen E.M. Cioran, en av G:s många vänner, får hon veta att man inte ska ifrågasätta författare när de ställer önskemål, eftersom författare är …

 

Ja, vad är författare egentligen, enligt den tidsanda som 80-talet visar? En slags gudom, tydligen, och det är anmärkningsvärt att den synen varit rådande ända fram till post-metoo. Kulturprofilerna har flugit under radarn, i sin upphöjda sfär av förfining. Jovars, man ska skilja på verk och person, men problemet blir ju mer intrikat när verket speglar för mycket av personen.

 

Springora inleder sin exposé med sagomotiv, och det är med viss sagoaktig ton hon skildrar perioden med G. Bubblan brister när hon bara ett par år efter deras separation ser honom i ett litteraturprogram på tv, där han hyllas för att ”samla på småflickor”. Tills den kanadensiska författaren Denise Bombardier konfronterade honom (klippet finns att se på youtube). Då skingras sagodimmorna.  

Öronen i jorden, Kerro Holmberg, Pequod Press

Kerro Holmberg är konstnär och poet. Hon debuterade 2002, och utkommer nu med sin åttonde diktsamling, Öronen i jorden. Här lägger hon sig nära marken, mot en natur som börjat bete sig allt mer besynnerligt, och oförutsägbart, och annorlunda. Ungefär som dikten ofta gör, kunde man tillägga.

 

Hon är en finurlig poet, i denna titel inte riktigt lika banbrytande som i den förrförra boken, Var är den?, en mini-poetik som kunde läsas i olika riktningar, både bokstavligt och bildligt. Det är en liten bok som rymmer ett stort innehåll, och den är värd att plockas fram för att gång på gång för att förbluffas av de hisnande insikterna som förmedlas. Men det är en fortsatt opålitlig poetik som utforskas i denna mer konforma bok, där du som läser inte tillåts slappna av. Det är ju något av kännetecknet för genuin dikt, att den får dig att vara på din vakt.

 

Som konstnär arbetar Holmberg med visuella intryck, något som ibland skiner igenom i dikterna, där seendet dominerar. Men det finns en klar dragning också mot ljuden, som också indikeras av titeln, att det är ett lystrande som skrivandet kommit i besittning av.

 

Många har ägnat sig åt en inventering av den värld som håller på att försvinna inför vår likgiltiga blick. Det är en negativ slags inventering, som påminner om den förskjutning Ida Börjel åstadkom i Ma, när hon ersätter Christensens trygghetsskapande ”finns” med det mer uppgivna ”fanns”. Snart besannas den typen av pessimistiska profetior.

 

Holmbergs humor är barsk: ”Kyla utan snö är som ironi utan humor”, kan läsas som en kommentar till den globala uppvärmningens icke-vinter, alltså mer en fråga om upplevd kyla än reell kyla. Vad hon visar med denna utsaga, liksom en hel del andra utspridda i den tunna boken, är att humor ska vara olustig.

 

Hennes skrivande rör sig också mot de minsta enheterna, i en språklig vantrivsel. Hon skriver om virus och distans, i uppgivna reflektioner kring Corona-året 2020. Här finns också en begravning, där mammans död passerar genom ett stillsamt, undertryckt ursinne. Det är en bok där det meditativa sammanställs med det uttrycksfulla:

 

                      Gråsolen stinker svett

                      Inte förrän alt är slut är det för sent

                      att tvinga sig till att utföra

                      den insats som man är värdig

 

I naturdikterna kretsar Holmbergs tillförlitliga blick över naturen: det är hagel, sjöar, blåmesar, molnryggar, skogar, för att ta några exempel från en enstaka dikt. ”Det är ett avskedets limfilt över allt”, kan en rad stå separerad från sin omgivning, och det är gott om sådana starka rader lite varstans.

 

Holmbergs osvikliga rytmkänsla kan föra tanken till Ekelöfs suggererande okonventionella rytm. Även här samsas idyll och vanvett i samma ögonblick, och görs så nära förbundna, i klarsynta kadenser. Så kan man läsa den här boken som en uppgörelse med vår inbilska strävan mot något bättre, att vi inte lärt oss nöja oss med det vi har framför oss. Det borde duga:

 

                      Vi kom aldrig till den vackraste platsen,

                      vi var redan på den vackraste platsen

                      Du är så vacker att du inte får plats på bild