att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

10 mars 2021

Litteraturens slut, Sven Anders Johansson, Glänta

Få saker gläder mig mer än när Sven Anders Johansson ges fria tyglar med sin lätt uppviglande prosa i Gläntas serie Hardcore. Efter två titlar som tagit sig an ondska och cynism är det dags för – Litteraturen slut. Pessimistiskt så det förslår? Ja och nej, skulle nog författaren själv svara, illmarigt leende.

 

De svenska litterära debatterna rör sig i cykler. Än är det kritikens utarmning, än är det poesins marginalisering, än är det läsningen som är på nedåtgående, än är det Ernst Brunner som hotar sluta skriva böcker … Problemet med alla debatter är att argumenten är giltiga i alla riktningar. Visst har det framförts profetior om litteraturens nära förestående utrotning, till exempel. Ändå är Johansson långt ifrån ute i ogjort ärende.

 


Vad Johansson vill mena med sin bok i ämnet är att själva förutsättningarna för det litterära fältet håller på att upphöra. Det låter dramatiskt, men jag råkar hålla med honom – i detta, liksom i mycket annat. I 97 korta kapitel läggs argumenten fram – ibland i dialogform, ofta med tvära kast och byte av ämnen innan det helt har uttömts. Exemplen skjuts fram effektivt och slagkraftigt.

 

Några av de saker Johansson tar sig an är de uppfostrande barnböckerna, som var vanliga i begynnelsen. Sedan tillkom mer anarkistiskt skrivna projekt, som inte var ute efter att läxa upp läsarna. Nu lyder Johanssons slutsats att barnböcker generellt tvingas förhålla sig till den korrekta värdegrunden. Något som också drabbar skolan, och det är förödande för ett litterärt klimat. Vad ska vi med litteraturen till om den bara är ute efter att bekräfta våra goda föresatser, och framställa de onda inslagen som lätt urskiljbart och ensidigt onda? Å andra sidan har den litteraturundervisning som dominerades i skolan förr nu ersatts av läsundervisning, alltså mindre läsning för personlig utveckling och mer för att tillgodogöra sig fakta.

 

Det blir ett problem, menar Johansson, när också den komplexa vuxenlitteraturen slår följe med barnbokens didaktiska syften. Moralismen prioriteras av författare, av läsare, av kritiker, oförmögna att identifiera och i tillräcklig grad uppskatta den nödvändiga ambivalens som syresätter litteraturen. Behovet av godhet i litteraturen knyter han till politikens förhållande till godhet. Sedan värdegrunden introducerades under 90-talet har den urholkats, och nu blivit omöjlig att ifrågasätta.  

 

Boken indikerar ett försvinnande, men i själva verket visar Johansson att det mer handlar om omvandling. Om godhet är målet upphör ju konstens uppgift. Optimism är en svår position att upprätthålla (i längden, kan tilläggas). Omvandlingen rör också bokens samspel med de sociala medierna, något som blivit tydligt de senaste åren. Alla som inte heter Ernst Brunner förstår vad det här betyder, och anpassar sig – mer eller mindre motvilligt – efter dessa nya förutsättningar.   

 

Som vanligt rör sig Johansson gärna mot undantagen, och underkänner de som sätter sig till doms över de författare som hyser förkastliga åsikter. Han försvarar Peter Handke av det enkla skälet att han förordar en litteratursyn som involverar tvivlet, som berömmer sig av att inte veta alla svar, och därför blir undersökande till sin natur. Det kan te sig som en viss förenkling, som i sig blir lika missvisande som vissa av angreppen mot Handke, som är tacksamma att återge. Gemensamt för de litterära debatterna är att proportionerna stegras och nyanserna görs överflödiga.  

 

Men det är en tydlig förskjutning som har skett, egentligen under hela 2000-talet, där verket har trätt tillbaka till förmån för författaren (jämför 90-talets Röda rummet med vår tids Babel, på tv). Ironiskt nog, eller tragiskt nog: 60-talet kunde tala om författarens död för att lägga fokus på boken, medan vi nu har ett markant författarfokus. Det är en inte obetydlig del av förklaring att trycket på författarutbildningar ökar, att fler vill bli författare i takt med att färre vill bli läsare. Det är en smula obegripligt: att läsa är ju den coolaste sysslan som finns. Men även om litteraturen i sig har tappat sin status har författarrollen kvar åtskilligt av sin forna glans. Tendensen där författaren blivit viktigare än boken har också mycket med autofiktionen att göra.

 

Som vanligt är det välskrivet, men det är långt ifrån enkelt att läsa Johansson. Han ställer vissa krav på sin läsare, krav som ändå är fullt rimliga, och gör det mödan värt. Han återkommer flitigt till käpphästen att vi lurar oss själva med våra försök att göra tillvaron svartvit med demoniserade fiender: ”redan individen som form är fascistisk; det fascistiska resultatet av en aktivistisk kraft att trycka undan allt tvivel, alla perversioner, allt grumligt.”

 

Samtidigt blir konstens frihet från tidigare fångenskap en tvivelaktig triumf, och något som tidigare har kallats en Pyrrhusseger. Konsten blev visserligen fri, men tvingades vara skandalös för att leva upp till sina nya ideal. Det är ett problem med konst som bedöms utifrån sin funktion.

 

Ja och nej, Sven Anders Johansson, säger jag då, för det är inte nödvändigtvis enbart negativt med en instrumentell syn på konst. För konst, inklusive litteratur, är ju också instrumentell. Vi läser ju skönlitteratur för att den förändrar oss, för att den är en slags kunskapsform. Den förändringen är Johansson i rättvisans namn den förste att erkänna, men betonar den estetiska erfarenheten.  

 

Vad vi får är en konst som är förutsägbar när den pekar ut sin fiende som ond. Vad ska vi ha sådana böcker till? Poängen med läsning är att bli förändrad, att bli ställd inför något nytt, något som utmanar ens tidigare föreställningar. Helt enkelt något som utmanar ens världsbild.

 

Men kanske är det så enkelt att litteraturen får de läsare den förtjänar. Kanske har den spelat ut sin roll, och saknar angelägenhetsgrad i det samhälle vi gemensamt har skapat, ett samhälle där bildning är irrelevant. Nog kommer det att finnas några ynka läsare i ett sådant samhälle, några kufar som ihärdigt menar att det inte får heta läsning när man lyssnar på ljudböcker (ett ord som förstås är motsägelsefullt).

 

Framtiden får sista ordet, men tills dess läser jag Johanssons stenhårda dom över nutiden. Den uppbrutna formen i hans skrivande är högst passande, och speglar vår splittrade tid: så här ser läsning ut på 2000-talet, allt mer fragmentarisk och allt mer distraherad av saker som stör koherens och samband. Det finns gott om järtecken som skvallrar om litteraturens död. Om det låter som dåliga nyheter så kan det tilläggas att dessa tecken börjar gråna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar