att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

9 mars 2021

Klara och solen, Kazuo Ishiguro, översättning Niclas Hval, Wahlström & Widstrand

I sin recension i DN av Kazuo Ishiguros nya roman Klara och solen tar Malin Ullgren upp författarens brist på stil. Det är en träffande iakttagelse, som också var i svang strax efter att han fick Nobelpriset 2017. Då var det Malte Persson som på twitter förgäves letade efter en minnesvärd formulering i Ishiguros böcker. 

 

Här kan man erinra sig Marcel Prousts förmaning i På spaning efter den tid som flytt: ”Vår tid borde ha angenämare uppgifter för sig än att hitta på träffsäkra formuleringar.” Yttrat av någon som specialiserade sig i just träffsäkerheten, visserligen. Utan att hävda att Ullgren och Persson har fel, så finns det hos Ishiguro ett större intresse av att kommentera sin samtid utifrån undertext och det som är outtalat, än genom språkliga fyrverkerier.

 


Klara och solen, den åttonde romanen, är inget undantag. Den är på ett plan väldigt konventionell, i synnerhet stilistiskt, men väldigt modig i hur den tar sig an sin tematik, och öppnar bråddjup av tolkningsmöjligheter och förmedlar insikter som måste kallas religiösa.

 

Handlingen är på gränsen till banal till en början. Klara är en robot, eller humanoid med lite franskt utseende. Till en början följer vi henne i affären, där hon väntar på att tas i bruk av en familj som AV (Artificiell Vän) till ett ensamt barn. All undervisning sker dystopiskt nog på distans på ”ovalen”, och de barn som ges möjligheter till högre utbildning är ”höjda”, alltså genetiskt redigerade. Priset är en negativ inverkan på hälsan. Den maskinsort Klara tillhör heter B2, medan B3:orna är mer eftertraktade. Men Klaras USP är att hon (den?) har en unik förmåga att iaktta världen.

 

Det är därför hon blir attraktiv för 14-åriga Josies mamma. Josies syster har dött, och så småningom blir det tydligt vilken syssla som planeras för Klara, i takt med att Josies sjukdom blir påtagligare. Hennes vän Rick tillhör inte de höjda, men skildringen av vänskapen och kärleken mellan dessa ungdomar är finstämd och respektfull, i beskrivningarna där hon ritar människor och han skriver pratbubblor till dem, i en ömsesidig kreativ kretsgång. För att inte tala om hur Klara gestaltas, denna maskin som är så begåvad men vars förmåga att ta in världen har vissa drag av aspberger. Det vill säga: den (hon?) kan läsa av vissa saker med en skärpa som saknar motstycke, men är helt inkapabel att ta sig an vissa enkla praktikaliteter.

 

Men det är en godhjärtad maskin, och hela romanen är berättad ur Klaras perspektiv. Den sol som titeln anger är Klaras viktigaste energikälla, och också något som hon tilltalar med inledande versal, en entitet som hon vänder sig till i böner om hjälp. Frustration och ovisshet är Klaras känslospektra, men hennes begränsade utblick (och inblick) gör henne samtidigt så uppenbart mänsklig.  

 

Kliniskt skildrar Ishiguro klassamhället, och självklarheten i de höjda barnens överläge gentemot de icke-höjda. Det som blir tydligt är hur tålmodigt vänskapen mellan Rick och Josie växer fram, och hur Klara blir delaktig i deras symbiotiska relation. En delaktighet som inte är okomplicerad, och som inte saknar inslag av svartsjuka.  

 

Tålmodigt är också romanens berättartempo. Det dröjer nästan 200 sidor innan man blir riktigt klar med vart Ishiguro är på väg och vad han vill uppnå. Även om han har en benägenhet att uppfinna sig själv inför varje ny roman är det svårt att undvika paralleller till främst två av hans tidigare romaner. Dels Never Let Me Go med sitt tema om AI, och dels Återstoden av dagen, med sitt tema om undergivenhet och självuppoffring.  

 

Den politiska udden finns i den miljöförstöring som präglar tillvaron. Den är både diffus och exakt, och lika ambivalent är relationen till Klara som människorna ger uttryck för. De växlar mellan nyfikenhet och förakt, och påfallande ofta liknas hon vid en dammsugare. Generellt finns en undertryckt ilska mot de som har sabbat planeten med sin rovdrift. Politisk är också iakttagelsen kring de frånvarande papporna.

 

Men viktigast och mest nyskapande är hur Ishiguro den här gången förenar religionen och vetenskapen. Kanske han är en författare som det är lätt att underskatta och ta för given, och kanske det inte kan betonas tillräckligt noggrant, hur modigt det är att i så här hög grad uppvakta naiviteten, och göra tron till mänsklighetens sista utpost. Det är en roman som vågar diskutera hur utbytbara vi är, och hur undfallande vi är beredda att göra oss inför vetenskapen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar