att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

6 mars 2021

Samtycke, Vanessa Springora, översättning Marianne Tufvesson, Bonniers

V är 13 år när hon träffar författaren G. Hon är 14 när de inleder en sexuell relation. Han är 36 år äldre. Han är känd och uppskattad förespråkare för att äldre män ska inviga unga tjejer och killar i sexualiteten: ”som en liten pojke”, viskar han i hennes öra när han ligger med henne.

 

Bokförläggaren Vanessa Springora berättar i Samtycke om hur hon som barn blev flickvän till en författare vars namn inte skrivs ut mer än som initialerna GM (han är känd och prisbelönt i hemlandet Frankrike, men ingen av hans böcker finns översatt till svenska). Det här är på 80-talet, som framstår som en helt annan tid, där G promenerar hand i hand med ungen V, och tar med henne till TV-inspelningar, utan att någon höjer på ögonbrynen. Mamman protesterar först, men ger upp när dottern tjatar: kanske är hon konflikträdd. Polisen utreder förstrött, obekymrat. Pappan (”hustyrannen”) är ute ur bilden.

 


Den frånvarande fadern är en av de förutsättningar den vuxne V nu i efterhand identifierar som gynnsamma för att G ska kunna fånga in sitt byte. En annan: hon gillar att läsa. Ytterligare en: hon är sexuellt brådmogen, och har i flera år lekt avancerat med en jämnårig kille. Samt: hon har ett omättligt behov att bli sedd, att bli bekräftad. V känner sig vacker i G:s blick.   

 

Så G rider in som prinsen, men förvandlas snabbt till draken. Han är skallig, men ungdomlig i sitt beteende, och ger ett oförargligt intryck, mild och mjuk i sina åtbörder. Påminner det inte så lite om hur Woody Allen framställde sig själv i filmer på 80-talet? När han lanserade den tafatte och harmlösa intellektuelle nörden och hur han, vilket visas i HBO-dokumentären Allen v Farrow, groomar sin publik att acceptera premissen om en gubbe som lever med en tonåring. Senare anklagas han av Mia Farrows adoptivson Dylan att ha förgripit sig på henne som sjuåring.

 

Men så som Springora framställer det nu i efterhand anar hon tidigt att saker inte står rätt till. Hon misstänker att hon är helt utbytbar, och att de kärleksbrev hon skickar honom har anpassat sig efter den stil han föredrar, efter att hon läst i hans böcker (till att börja med de mer oskyldiga: så småningom läser hon böcker där han öppet skildrar sex med minderåriga och blir mer betänksam). Så upptäcker hon också att hon håller på att förvandlas från sakral musa till simpel romangestalt, att han ska utnyttja henne i sina böcker.

 

Det är ju så Samtycke ska uppfattas: som en hämndskrift. Den är ömsom fyrkantig, ömsom elegant. Med stor bitterhet återupplever hon en kärlekshistoria som mer och mer liknar det Stockholmssyndrom hon också refererar till. För medan etablissemanget uppmuntrar G:s böjelser – presidenten Mitterand har skrivit ett brev som han menar ger honom fri lejd, och när V i sin förtvivlan tar sin tillflykt hos filosofen E.M. Cioran, en av G:s många vänner, får hon veta att man inte ska ifrågasätta författare när de ställer önskemål, eftersom författare är …

 

Ja, vad är författare egentligen, enligt den tidsanda som 80-talet visar? En slags gudom, tydligen, och det är anmärkningsvärt att den synen varit rådande ända fram till post-metoo. Kulturprofilerna har flugit under radarn, i sin upphöjda sfär av förfining. Jovars, man ska skilja på verk och person, men problemet blir ju mer intrikat när verket speglar för mycket av personen.

 

Springora inleder sin exposé med sagomotiv, och det är med viss sagoaktig ton hon skildrar perioden med G. Bubblan brister när hon bara ett par år efter deras separation ser honom i ett litteraturprogram på tv, där han hyllas för att ”samla på småflickor”. Tills den kanadensiska författaren Denise Bombardier konfronterade honom (klippet finns att se på youtube). Då skingras sagodimmorna.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar