Genans och värdighet, Dag Solstad, översättning Lars Andersson, Ordfront

Trogna lyssnare av podden Gästabudet har hört Victor Malm flera gånger uttala sin uppskattning av Dag Solstads roman Genans och värdighet. Det är oklart om det är orsaken till att den nu utkommer i nyutgåva på svenska, eller om det beror på att Solstad allt oftare lyfts fram som tänkbar Nobelpristagare i litteratur. Lars Anderssons översättning utkom 2005, men det står ingenstans i den nya boken att det här är en nyutgåva.

 

Det är ovanligt att det blir sådana nyutgåvor när inte ens två decennier passerat, men i själva verket borde det ske oftare; många böcker äger den sällsamma förmågan att inte bara bevara sin aktualitet utan att också öka den. Solstads roman utkom 1994, samma år som Sveriges statsminister Carl Bildt skickade e-post till USA:s president Bill Clinton (som lät en assistent svara). Denna utväxling var första gången statschefer kommunicerade med e-post, och jag nämner det av en anledning, då Solstads roman så tydligt tillkom i ett avgörande skifte mellan två samhällen: det moderna och det hypermoderna.

 

Liksom romanens huvudperson Elias Rukle är jag en gymnasielärare som mer än gärna undervisar om Henrik Ibsen. Vi är båda 56 år (jag fyller i september), och har båda exakt 25 år i yrket. Vi promenerar båda 7-8 minuter för att ta oss till vår närliggande skola. Dessutom är jag liksom Elias beroende av att varje dag ta på mig ”en gnistrande ren skjorta”. Skillnaden är att han får ett Falling Down-anfall, och det har inte hänt mig (än).

 

Efter ett dubbelpass om Vildanden (liksom mig ägnar han fyra veckor åt varje verk) får han sitt sammanbrott när hans paraply vägrar samarbeta. Inför ett annalkande regn tappar han det totalt och skriker ”fitta!” åt en elev. Det gör att han inte kan återvända till jobbet. Hemma väntar den (tidigare) ”obeskrivligt vackra” hustrun Eva Linde, som tidigare var gift med hans enda vän, filosofistudenten Johan, som övergav Eva och deras gemensamma dotter för att söka sig ett nytt liv i USA.

 

Solstads roman utspelar sig under denna Elias sista (halva) arbetsdag, men större delen ägnas åt att minnas perioden då han och Johan var bästa vänner. Det blir tid för rannsakan. På flera sätt bryter Solstad mot romanformens förutsättningar, genom att idissla och upprepa exakta fraser. Han förlänger skeendena, och det är ett sätt att ansluta sig till besatthetens poetik som får honom att likna två andra norska prosaförfattare som slagit igenom stort i Sverige: Jon Fosse och Vigdis Hjorth.  

 

Det mest fascinerande med den här romanen är att den kombinerar porträttet av människan med en genomskådande bild av samhället. Elias noterar att den leda de unga alltid känt inför sin skoltid tidigare godtogs som ett slags naturtillstånd. Elever har alltid vantrivts, men ändå gjort jobbet, under outtalat motstånd. Hans elever nu är så likgiltiga att de inte ens bryr sig om att dölja det, utan de demonstrerar sitt förakt inför honom och all den kunskap han står för.

 

Fast är Elias en pålitlig berättare? Romanen är hans monolog, och liksom i vissa av Thomas Bernhards romaner befinner sig hans berättarröst i en slags negativ loop av självförakt och pessimism. Solstad skriver liksom Bernhard musikaliskt, med den typ av upprepningar som hos en mindre skicklig författare blir ett maner. Men frågan kvarstår: ska vi lita på Elias när han ondgör sig över de ungas förfall?

 

I så fall är årtalet 1994 viktigt, det år romanen utkom i Norge. Det var då internet blev tillgängligt för allmänheten. Kanske det är så enkelt att internet blev dödsstöten för klassisk bildning? Det som då var en tendens, känsligt infångat av Solstad (som på författares typiska sätt visar stor mottaglighet för strömningar), har nu blivit stenhård sanning. Kunskapsförmedling och bildning står ännu lägre i rang nu. På skoltwitter används ofta termen ”lärarhjon” för att illustrera lärarens degradering i samhället – även om jag värjer mig för ordvalet delar jag den analysen.

 

Efter att ha hört alla lovord om denna roman var mina förväntningar högt uppskruvade. Jag är inte besviken. På ett sätt är det en väldigt instängd roman, men till skillnad från många i grunden skickliga författare som hamnar där gör han något vettigt av den positionen. Det här är en roman som lyckas med det sällsynta: att säga intelligenta saker både om människan och om samhället. Den är inte mindre viktig att läsa nu än den var 2005, eller 1994.

Mellan vinge och kropp. En undersökning av fem bibliska berättelser, Anne Sörman, Ellerströms

Allt går i cykler. Efter en långvarig sekulariseringsprocess är tiden mogen för återförtrollning. Om inte annat är tiden mogen för mer andlighet både inom kulturen och politiken, för nu har vi testat hur det blir utan inblandning av högre makter, och ärligt talat är resultatet undermåligt. Det kan rimligen inte fattas sämre politiska beslut om vi gör det utifrån ett religiöst perspektiv, och konsten skulle också behöva en ytterligare dimension.

 

Anne Sörman är präst i Svenska kyrkan och har skrivit en doktorsavhandling i teologisk etik med religionsfilosofi. Mellan vinge och kropp. En undersökning av fem bibliska berättelser utnyttjar på ett gränsöverblickande sätt teologin, bibelvetenskapen, litteraturvetenskapen och kreativt skrivande i en systematisk genomgång av fem förhållandevis förbisedda kvinnliga gestalter från olika textställen ur Gamla Testamentet. Syftet är att visa våldets funktion, utifrån den katalog av övergrepp som går att hitta i Bibeln. Våld, men också hopp – så kan avhandlingens stoff komprimeras.   

 

Sörman använder tio centrala begrepp i sin analys: makt, kön, kropp, våld, utsatthet, motstånd, vanmakt, tystnad, handlingskraft, tal. Vanligtvis är de här fem kvinnorna inte företrädda i kyrkan, till exempel i predikan. Kortfattat redogör Sörman för vad Bibeln har åsamkat bilden av man och kvinna, och det är rappt skrivet överlag. Kortfattat, ja, för det här är nog den kortaste avhandling jag läst. Det behöver sannerligen inte vara till dess nackdel, men ibland saknas nödvändig fördjupning.

 

När Sörman resonerar kring prefixet ”van-” i förhållande till vanmakten kunde hon ha nämnt att det germanska ordledet är besläktat med latinets ”vanus”, som ju betyder tom. Långsökt? Inte om du konsulterar Predikarens ord, ”Vanitas vanitatum omnia vanitas”, som i den gamla Bibelöversättingen lyder ”Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet”, men i Bibel 2000: ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet”.

 

Vanmakten har nära samröre med hopplösheten. I en intressant passage om hoppet anger Sörman den norske teologen Kjetil Hafstads ord att hopp är något som endast den som saknar hopp kan uppleva. (Kafka skulle ha hållit med.) Det får mig att tänka på Jacques Derridas stränga ord, att det bara är det oförlåtliga som kan förlåtas. Och för den delen: det är ibland bara i paradoxer vi kan förstå världen – fråga Oscar Wilde.

 

Underförstått blir många av Bibelns berättelser vittnesmål, något Sörman tar fasta på i sin undersökning av de fem kvinnorna. De är den egyptiska slavflickan Hagar från Första Moseboken, den namnlösa kvinnan från Betlehem och Siseras mor från Domarboken, Rispa från Andra Moseboken, samt Judit från den apokryfiska eponyma boken, hon som halshögg överbefälhavaren Holofernes (om du mer troligt har sett Caravaggios målning av motivet än läst Judits bok är det du som ska skämmas).

 

Den vackra titeln – Mellan vinge och kropp – låter som en formel för fiktion: den kunde utläsas som vad som befinner sig mellan möjligheten och blockeringen. Sörman lånar den från Sara Lidman, som kommer till användning i ett par av kapitlen. I Lidmans version ligger betoningen på det mer prosaiska, det fysiska, medan Bibeln pendlar mellan abstrakt metafysik och konkret verklighet. Det är bland annat det här som gör Bibeln till en så spännande och – faktiskt – fortfarande underskattad bok.

 

Sörmans bok är som sagt ibland lite för kort, men jag vill ändå uppmärksamma ett par av de suggestiva slutsatserna. När Gud i berättelsen om Hagar agerar inför en ensam och utkastad kvinna på ett sådant sätt att det öppnar för det inom kyrkan så länge otänkbara: ”då måste Gud också kunna vara en ensam och utkastad kvinna.” På ett sätt kan jag sörja att det här uttalandet inte blir mer kontroversiellt, eftersom det säger något om religionens svaga ställning. Eller så är det tvärtom: en stark ställning tål att bli ifrågasatt. Med poeten W.H. Audens ord från dikten ”In Praise of Limestone”: ”The blessed will not care what angle they are regarded from, / Having nothing to hide.”

 

Det är också bra när Sörman hittar kopplingar till världen här och nu, utan att det blir långsökt eller krystat, som när hon resonerar kring härskartekniker och maktanalys och förhållandet mellan olust och plåga. I texten om hur Judits sorg blir en politisk resurs kunde Sörman ha gjort mer än att flyktigt referera till Judith Butler. I hennes bok Antigone’s Claim: Kinship Between Life and Death finns åtskilligt att hämta för den som vill uttrycka mer om sorgens politiska funktion.

 

Ändå vill jag inte undanhålla någon en av de fina slutsatserna som Sörman ändå hamnar i när hon skriver om Judit: ”Kanske kan det också finnas ett förbjudet igenkännande i att en livsomskrivande förlust kan vara både rasande och euforisk och att det är genom detta som sorgen får språk.” Här finns onekligen mer att upptäcka för den som gör sig besväret; den första effekten blir förstås att Bibeln plockas fram.

Magnificient Rebels. The First Romantics and the Invention of the Self, Andrea Wulf, Alfred A. Knopf

Är det inte med befolkningen som med sanningen, där man brukar säga att strävan är mer värd än resultaten?

 

Det är som om kvinnor gör allt med sina händer, och män gör allt med verktyg.

 

Många betraktar målningar med helt slutna ögon, för att inte störa fantasin.

 

Det här är tre slumpvist valda texter ur den ljuvliga boken Romantiska fragment, som Vertigo gav ut i slutet av 1900-talet (översättning Mattias Forshage och Per-Erik Ljung). Upphovsmännen till just de här tre fragmenten var bröderna Friedrich och August Wilhelm Schlegel, men boken innehöll många andra lika bra kortare texter av Novalis och Friedrich Schleiermacher.

 

Tillsammans med några ytterligare unga snillen tillhörde de Jena-gruppen, som i slutet av 1700-talet råkade sammanstråla vid detta tyska universitet. Vad de åstadkom? Inget mindre än att sätta en litterär epok till världen – romantiken. Om dem handlar Andrea Wulfs bok Magnificient Rebels. The First Romantics and the Invention of the Self, och det är en träffande titel. De fragment ni nyss läste tillkom 1798, och det var ur deras gemensamma ansträngningar engelsmännen Coleridge och Wordsworth fick inspiration till sina Lyrical Ballads, som utkom samma år.

 

Wulf skriver om det skifte mot självet som sker när de här förhållandevis unga intellektuella träffas och bildar det hon kallar ”the Jena set” (bra bandnamn? kanske). Namnen torde vara bekanta för var och en som stiftat närmare bekantskap med den romantiska epoken. När boken inleds 1794 är bröderna Schlegel 22 och 27, Novalis 22, Schleiermacher 26, filosoferna Fichte 32 och Hegel 24, bröderna Humboldt 25 och 27. Något senare anslöt Schelling, 19, och dramatikern Tieck, 21. Till gruppen hörde också de något äldre (tillfälligtvis) radarparet Schiller, 35 och Goethe, 45. En kortare tid vistades också det största poetiska snillet av alla på tyska där – den drygt 20-årige Hölderlin.

 

Bra laguppställning? M-hm. Men Wulf visar att kvinnorna inte hade en oansenlig del i det stora och framgångsrika tankearbetet. Där fanns Caroline von Humboldt, gift med Wilhelm, Dorothea Veit-Schlegel, gift med kritikern Friedrich Schlegel, och främst på scenen: Caroline Michaeils-Böhmer-Schlegel-Schelling, gift med i tur och ordning Franz Böhmer, August William Schlegel och Friedrich Schelling. Tillsammans med Schlegel översatte hon Shakespeare, och som bekant var det ju romantikerna som var först med att uppskatta Shakespeare efter förtjänst. Dessa översättningar inledde också Shakespeares ojämförligt starka ställning i Tyskland, där han enligt Wulf rentav är mer spelad än i England. Wulf, som tidigare skrivit två böcker om Alexander von Humboldt, upplyser att Herman Trautschold strax efter hans död kallade honom ”vetenskapens Shakespeare”. Och brodern Wilhelm stiftade Humboldt-Universität, Berlins första (nu finns sex stycken).

 

I boken får vi veta att Jena-romantikerna kom på själva romantik-begreppet, som en liten ordlek med ordet romanhaft, som betyder ungefär ”roman-lik”. Deras rön var en följd av de vetenskapliga landvinningarna under 1700-talet, men att de saknade djupare kontakter mellan vetenskap och konst. Schellings ideal var att låta all konst bli vetenskap och all vetenskap bli konst. Novalis menade att ju mer poetiskt något var, desto sannare var det (anteckna!); han uppfann det strålande begreppet ”rationellt kaos”. Där andra betonade förnuftet, intellektet och reglerna betonade Jena-romantikerna fantasin, jaget och känslorna. De såg filosofi som något mer än en disciplin: en aktivitet. Man är inte filosof, man gör det. Tidigare absoluta sanningar med gudomlig auktoritet ifrågasattes, men Gud sattes inte helt åt sidan – deras livssyn bejakade andlighet och den form av intryck som härrör från det klart metafysiska. Det kan sägas att de med gemensamma krafter – mer lek än ansträngning, faktiskt – förlöste fantasin. Det som nu är en självklarhet: fantasin som den skapande konstnärens högsta prio, var sannerligen inte det under 1700-talet.

 

Hur kom det sig då att detta kunde hända just då och just i Jena? Till att börja med visar Wulf att Tyskland vid tidpunkten hade 50 universitet, till skillnad från Englands två (Oxford och Cambridge). Det var en intellektuell miljö överlag, med en god marknad för böcker och tidskrifter. Kort sagt: det fanns läsare. Wulf jämför med några andra senare grupperingar: de amerikanska transcendentalisterna i mitten av 1800-talet – Emerson, Thoreau och Hawthorne – Londons Bloomsburycirkel i början av 1900-talet – Wolves, Forster, Bells och Keynes – amerikanska expats i Paris under samma tid – Hemingway, Pound, Stein och Fitzgerald.  

 

Det slår mig att Rebecka Kärde recenserade Magnificient Rebels i DN nyligen. Ingår inte hon i en liknande grupp unga intellektuella – författare och kritiker – som håller på att skapa något omstörtande med podden Gästabudet (Kärde, Lyra Ekström Lindbäck, Mikaela Blomqvist, och tidigare Victor Malm)? Framtiden får utvisa det. Det kan finnas anledning att påminna om Goethes ord på ålderns höst: ”Tusentals individer bidrog i skapandet av mina verk […] Ofta skördade jag vad andra hade sått. Mitt livsverk har skapats av ett kollektiv.”  

 

Var för sig förtjänar den starka laguppställningen i Jena en egen bok, men Wulf gör sitt bästa för att täcka mesta möjliga med sina presentationer. Det är inte alltid lätt att hålla reda på vem som gör vad, men det är inte heller alltid poängen. Poängen ligger i det gemensamma arbetet, det som skapar en outtalad konkurrenssituation. De var vänner, och på vänners vis har de lika nära till samförstånd som uppslitande gräl och oenighet. Det kan vara värt att tänka på för kritiker som Gabriella Håkansson och Kristina Lindqvist, som i vårens litteraturdebatt om boktexter på instagram menar att en kritiker måste vara bitter och ensam (det vill säga: aldrig träffa författare eller människor i bokvärlden) för att bli en bra kritiker.

 

Det är inte heller alltid lätt att veta vad som är hybris och motiverat gott självförtroende när de här tyska snillena betraktar världen och sig själva. Wulf betonar i sitt förord att hon tycker om att skriva. Hon har en ovanlig bakgrund, som född i Indien och uppväxt i Tyskland, har jobbat länge i USA men är numera bosatt i London. Hon har alltså skrivit boken på engelska, för den som undrar. Men läs för all del hela boken Romantiska fragment, eller Novalis Hymner till natten: det som är så uppenbart är att vi har att göra med författare som gläds åt att skriva och gläds åt vad de skriver, att det finns entusiasm och hänförelse i deras tankearbete. Det är stilens lycka – ett humörhöjande textskapande.

 

Men tiden är utmätt, och från 1800 inleds flykten från Jena. Om franska revolutionen spelade en roll som inte ska underskattas för inledningsfasen skulle inte obetydliga orosmoln hopas i och med Napoleons närliggande krigsframgångar. Det här påverkar boken – liksom alla biografier där huvudpersonen tillåts bli äldre än 30, och efter alla starka kapitel om kärlek och sjukdom – sex och död – kommer en svacka när det är cirka 75 sidor kvar. Luften började gå ur de viktiga figurerna. Och det blir också mer än lovligt skvallrigt när våra vänner blir något äldre. Om det beror på att det fanns mer att skvallra om eller att vi får större aptit på skvaller ju äldre vi blir, det är en öppen fråga. En annan sak jag gärna hade undvarit är ganska flitig förekomst av fatshaming.

 

Det är trots allt lärorikt att ta del av utförliga resonemang om Fichtes Ich-teori, som går emot lärofadern och förebilden Kants kategoriska imperativ. Där Kant talar om ansvar, talar Fichte om vilja. Se där ett embryo till den franska existentialismen! När Fichte debuterade med sin Ich-bok troddes det allmänt att det var Kant som hade skrivit den, eftersom förlaget lite osnyggt tryckte två utgåvor: en med Fichtes namn på omslaget som såldes i Jena, där Kant var verksam, och en med anonym författare, som såldes i resten av Tyskland. Kant fick offentligt förneka sin inblandning. Till det intressanta med Fichte hör att han förmodligen var den som skapade pedagogisk träffpunkt, det vill säga extra studiehjälp på kvällstid för de som hade svårt att hänga med på föreläsningarna.

 

Den här inofficiella akademin uppmuntrade varandra. Det är klart att de gick varandra på nerverna, det är klart att när lovorden sköts i höjden blev det så småningom lika nära till att de tröttnade på varandra. Mycket av vad de skapade borde vi dra lärdom av, till exempel den enkla sanningen att poesi finns på andra ställen än i dikten (liksom att religion finns på andra ställen än i kyrkan). Kort sagt: läs den här boken om du vill lära dig saker och ha roligt under tiden, om du vill bli inspirerad och om du vill känna dig mer optimistisk och få mer tillförsikt inför vad människan kan göra under lyckosamma omständigheter.

Blötdjur, Ariel Held, Vertigo

Ariel Held är pseudonym för Lina Arvidsson, och nyttjas när hon ger ut erotiska böcker på Vertigo. Blötdjur är titeln på den nya: en skräcksaga med viss anstrykning av Stephen King och H.P. Lovecraft, där människan och naturen försöker komma sams. Eller säg så här: i århundraden har människan knullat naturen – är det då inte helt på sin plats med en fiktiv berättelse där naturen knullar människan?

 

Romanen följer till största delen Harald Bergwall. Han har haft en del framgångar som filmregissör, men detta spår lämnas helt i sticket. I stället rör sig storyn kring den Trollhasslaskog som lockar på honom och andra som har blöt natur som kink. Problemet: skogen har en benägenhet att få människor att försvinna, efter att först ha gett dem en sällsynt extatisk sexuell erfarenhet. Skogen som en farlig plats saknar inte historisk täckning: engelskans ”forest” kommer från latinets ”foris”, som betyder utanför – och i skogen vistades farliga element, som stråtrövare och banditer. I den här ursvenska versionen finns skogrsået, huldran och Näcken.

 

Till den förtrollade skogen har tonårspojken Victor rymt hemifrån. Han följs av flera andra som slukas av de kåta elementen i skogen. De skeenden som gestaltas får romanen att anta formen av novellsamling, och det är skickligt utfört, när romanen på så vis liknar ett par fjolårsböcker som också pendlade mellan roman och novellsamling, som Ia Genbergs Detaljerna och Hanna-Linnea Rengfors Tillsammans i mörker.

 

Under tiden träffar Harald Emma, en produktionsledare från en av hans filminspelningar, och introdcueras till bdsm-världen, med dess iscensatta sexuella möten. Det kan te sig osexigt att ha sex utefter en manual, men Held manövrerar konstfärdigt förbi sådana hinder. Någon risk för en nominering till bad sex award föreligger inte, så länge hon håller sig till mellanmänskliga möten. Samtycke betonas – viktigt, eftersom samtycke är det sexigaste som finns.

 

Är det sexigt när människorna så hamnar i sexuella möten med … eh, monstret i skogen? Inte riktigt. Eller så är det för att skräcken tillåts dominera. Visst, det är trovärdigt när Held visar att kåtheten helt tar över deras sinne och tankar, men det kan inte hjälpas: en viss typ av sex måste bara upplevas, och min gräns dras vid tentakler. Det förhindrar inte att boken fungerar som skräckhistoria, och kanske den gör det just för att sexskildringarna tillåts bli så skruvade.  

 

Harald träffar Eva, och de två ger sig ut i skogen för att försöka bemästra dess förförelsekonster. Harald gör det för att han anser sig ha en särskild förbindelse (ni vet: ”jag är den enda som förstår skogen …”) medan Eva är där för att hon är asexuell, och därför klarar sig utan skråmor. För andra går det sämre, eftersom monstret utrustats med huggtänder.

 

Helds roman handlar mycket om gränsupplösande saker. Harald dras mot det destruktiva som skogen härbärgerar: ”Mörker skall omsluta mig, endast i mörkret kan jag finnas.” Tids nog ska han bli varse att somliga drömmar ska vi vara aktsamma för att önska att de ska slå in. Harald låter för den delen nästan som ett anagram för Ariel Held (”Harald Lie?”). Sunda och osunda fantasier kampas om herraväldet.

 

Skräck och sexualitet är förstås ingen ny uppkomst, men jag gillar hur Held betonar det realistiska – både när människor möts och när naturen möter människor. När trosor rivs itu utbrister Harald rentav: ”Nu går de ju sönder?” – en replik som aldrig skulle yttras i en spelfilm, typ Basic Instinct (fast var inte det filmen där kvinnan inte ens bar trosor?). Samtidigt har Held helt klart annat på agendan än att besjunga en sexpositiv lovsång eller skriva ännu en hyllning till det knapplösa knullet.

 

Vad blir lärdomen? Att det bara är dumskallar som litar på naturen (lex Werner Herzogs Grizzlymannen). Nietzsche sa det bäst: om du stirrar tillräckligt länge ned i avgrunden, stirrar avgrunden också tillbaka på dig.  

Tre dagar innan, Mira Teeman, Prosak

Mira Teeman (1926-2008) är en polsk-svensk författare. Hon skrev på svenska, debuterade 1956 med novellsamlingen Tre dagar innan, som nu ges ut på nytt av Prosak, ett förlag med profil inriktad mot polsk och argentinsk litteratur. Den här boken ingår i serien Förgätmigej, som lyfter fram döda kvinnliga författare.

 

Om du liksom jag inte har hört talas om Teeman är du måhända förlåten – hon saknas i översiktsverk över den svenskspråkiga litteraturhistorien. Det här blir då ett gyllene tillfälle att stifta bekantskap med en författare som väckte visst uppseende och sågs som ett stort löfte av bland andra Olof Lagercrantz när hon debuterade. I förordet skriver Viktoria Parmell om likheter med Mare Kandres sätt att skriva om barndomen, och det är träffande. Parmell betonar det lågmälda hos Teeman: ”Underdriften, ofta med en torr ironi, kan sägas vara hennes signum.”

 

De tretton novellerna ger många exempel på detta lågmälda uttryckssätt. Novellerna utspelar sig ofta precis innan andra världskrigets utbrott. Teeman anlände till Sverie som nittonårig överlevare av ghetton i Lodz och förintelseläger i Bergen-Belsen och Auschwitz. Resten av familjen överlevde inte. I novellerna skildrar hon den olycksbådande stämningen innan nazisternas invasion av hemlandet. Kriget existerar som en aning, men ges ibland också agens i novellerna, genom att peka ut vilka öden som väntar somliga av karaktärerna.

 

Dessa karaktärer är oftast barn, och Teeman har en fin känsla för att förmedla det unika i barnets upplevelse av världen. Det är en förmåga att hålla naiviteten vid liv trots oförklarliga rädslor som hotar. Barnen här är sårbara, skyddslösa. I en av dem, ”Hemligheten”, figurerar en blottare. Detta tidlösa tema skildras här utan pardon, där huvudpersonen samlar ett gäng för att konfrontera honom.

 

Symboliken är påtaglig: tillvaron är full av lömska faror, och utan att förminska förekomsten av blottare låter Teeman oss förstå att betydligt värre orosmoln formar sig i atmosfären. Teemans noveller handlar ofta om att barnen sällan tas på allvar – de blir mindre värda. Det handlar också i stor utsträckning om förändrade livsvillkor. Det är så mycket vi tar för givet, verkar novellerna vilja säga, så mycket vi inte värdesätter förrän det är för sent.

 

Det skapar tillfällen till nostalgisk återblick, men Teeman är för skicklig för att dröja för länge vid sentimentalitet. ”I morgon – kanske” är en bra och signifikativ titel på en novell, då den etablerar just det element av osäkerhet som är Teemans stora förtjänst, att hon ägnar sig åt en viss typ av ovisshet som fungerar utmärkt i skönlitteraturen. I verkligheten är denna ovisshet mest ett besvär, och orsakar mycken vånda, till exempel genom att vår inbillningsförmåga är så produktiv och låter oss ana allsköns potentiell skada om vi ställs inför en situation. Helt enkelt att vi tror det värsta.

 

Här visar Teeman att den som målar fan på väggen inte har fel: det finns ibland stor anledning att verkligen dra öronen åt sig när varningstecknen hopas. Kanske är det just ”I morgon – kanske” som gör starkast intryck: en novell om en liten tjej som suktar efter sin döda morfars kniv, som hon ska få bara hon blir tillräckligt gammal. Men det slutar i moll: ”En dag fyller jag tretton men då är redan kriget i gång och kniven är borta liksom så mycket annat som har skrivits upp på framtidens konto och aldrig blivit av.”

 

Flera av novellerna utnyttjar det spänningsläge som kan uppstå mellan renodlad fiktion och naturtrogen familjekrönika. I titelnovellen ger Teeman stor emfas åt detaljer och vardagliga ting, som noggrant och nästan demonstrativt paraderar i prosan, liksom för att göra förlusten av dem desto mer märkbar och kännbar. Med stor omsorg åskådliggör Teeman hur normaliteten förskjuts. Det är sorgligt att ta del av, och jag vet inte om det är någon tröst, men novellerna presenterar ett privat människoöde som förvandlats till allmängiltig litteratur.    

Oberoende. Viktor Rydbergs klassiska liberalism, [red] Björn Hasselgren, Timbro

För en spottstyver (69 pix på hemsidan) kan var och en som har håg till det nu ta del av politiska texter av Viktor Rydberg. Det är högerns tankesmedja Timbro som har sammanställt en pocket i sin klassikerserie med den lite besvärliga (sa jag besvärande?) titeln Oberoende. Viktor Rydbergs klassiska liberalism. Liberal? Det är väl en grannlaga uppgift att få epiteten rätt.

 

För det fina och lite fula med äldre tiders författare att vi kan sätta etiketter lite efter vårt eget godtycke. Ta Strindberg: det beror helt på vilken veckodag du frågar honom, där han en dagen är arbetarnas hjälte och nästa kapitalisternas lismare. Rydberg liberalen stämmer i de avseenden när han lutar åt höger, medan han i vissa andra avseenden lutar mer åt vänster och blir Rydberg socialisten. Bevismaterialet är digert, och ur detta har redaktören Björn Hasselgren sållat ett urval, där Eric Luth (min gamla elev, för transparensens skull) har bistått. De har också skrivit var sin introduktion.

 

Rydberg var förstås konservativ i vissa frågor, kanske de flesta. Liksom många andra pendlade han mellan polerna reaktionär och radikal. Den som vill fälla domar har i vilket fall ganska mycket text att tillgå i den här boken. Ska någon sammanfattande titel skänkas honom får det nog bli idealist med blicken oftast vänd bakåt. Nu var detta inte helt hans eget val. Som Luth påpekar var Rydberg i någon mån den sista romantikern i svensk litteratur, och han delade den epokens vurm för svunna tider.

 

Eftersom Rydberg var så produktiv går det att säga nästan vad som helst om honom, och Hasselgren och Luth prickar rätt i sina iakttagelser. Hasselgrens upptäckt att Rydberg hyste misstro mot auktoriteter äger förstås sin riktighet (å andra sidan är det svårt att hitta författare som gillar auktoriteter, om man undantar Ezra Pound).

 

Till den obligatoriska frågan varför Rydberg är så lite läst i vår tid betonar Hasselgren mer tematiken, men indirekt menar nog Luth att det är språket som ställer sig i vägen. Här har detta språk moderniserats varsamt, något som i högre grad gäller prosan än poesin. De fyra delarna kan grovt räknat sägas inrymma debattartiklar, romanutdrag, dikter samt akademiska texter. Inte oväntat är det dikterna som har hållit bäst. Lovorden om Rydbergs romaner saknar rim och reson, där hans historiska romaner ger Luth anledning att kalla honom ”genrens mästare” i samma mening där Almqvists Drottningens juvelsmycke nämns. I beg to differ …  

 

Luths långa inledning kunde annars ha utgjort ett särtryck (ger inte Timbro ut sin lilla essäserie längre?), och citerar bland annat Rydbergs lite osmakliga krigsromantik: ”medan jag skrivit, har jag känt mig som stridsman under idéers fana, för vilka jag lever och andas, och mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda.” Vän av ordning vill här invända att det finns ädlare saker att strida för, och färre krigsmetaforer kunde vara en god början för att göra världen mindre våldsam.

 

Den här bokens centrala stycke är onekligen dikten ”Den nya grottesången”, som jag råkar läsa om varje försommar inför mitt årliga Rydberg-tal i skolans aula för avslutningsklasserna. Luth menar att vänstern approprierat den, men stämmer verkligen det? Jag kan inte erinra mig att Nooshi Dadgostar någonsin har citerat ur den på samma sätt som exempelvis gamla Labourledaren Jeremy Corbyn citerade ur Shelleys ”The Masque of Anarchy” (”Ye are many, they are few!”) varje gång han ställdes inför en mikrofon.  

 

Problemet med Rydberg är också hans styrka. Han är mer tidsbunden än de 1800-talssnillen som har överlevt bättre in i vår tid – Stagnelius, Almqvist, Benedictsson, Strindberg, Lagerlöf, Fröding. Några av hans lättsamma texter kan dock fortfarande roa, som när han skriver om järnvägen, som han var motståndare till med det lite oväntade argumentet att innan de hunnit lägga rälsen kommer människan ändå att resa i flygplan (”luftseglingen”).

 

Varför har då dikterna klarat tidens obevekliga tand bättre än till exempel de – ursäkta – stendöda romanerna? Poesi ses väl generellt som ett språkligt undantagstillstånd, nästintill ett handikapp. Vi är vana att den kan vara språkligt apart och ändå slå an något i oss. Nyligen läste jag en del Stagnelius-dikter, och det vore en otjänst att jämföra Rydberg med honom, men ändå: även hos Stagnelius är språket och tematiken gammaldags. Hade jag en fri vilja skulle jag ändå lätt föredra att tillbringa större lästid med Stagnelius dikter än med Rydbergs.

 

Undantaget är förstås Grottekvarn-dikten. Inte nog med indignationen över de hårda arbetsvillkoren: kanske är det här den första svenska dikten om stress, så se där ett nutida fenomen värt att skriva hem om! Rydberg skriver om slavar och offerlamm och barnarbetare som alla offras av den känslokalla kapitalismen: ”Kvid, du trälabarn, och gråt, / om det lindrar, men framåt!” Att det är lönlöst att försöka motarbeta samhällsordningen gör Rydberg klart för sig och för oss:

 

Men straffa rik och fattig lika vore

ett brott mot Mammon, bör envar förstå,

då Mammon själv är nådig mot de store

men har till undergång bestämt de små.

 

I förordet skriver Rydberg också klarsynt om vårt ansvar att vårda tidigare generationers insatser: en åsikt det är lätt att instämma i. Bruno K. Öijer har talat om ”en helig kontur i tillvaron, en sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra.” Hos Rydberg lät det så här, drygt hundra år tidigare: ”mer och mer lösa sig länkarna mellan det förflutna, närvarande och kommande. Mer och mer lever man ögonblickets liv. Men tror du, att en kedja, vars länkar lossna från varandra, skall länge hålla?”

 

Det här är en oväntat bra bok, och i en bättre värld kunde den vara ett prejudikat för fler 1800-tasförfattare i behov av urval (vad sägs om Fredrika Bremer?). Men även om Rydberg är bortglömd kan jag stillsamt påminna om att det finns värre öden än att en gång ha varit författaren på allas läppar. Vad sägs om Clas Livijn, svensk litteraturs största no hit wonder, som ändå skrev en av få läsvärda svenska 1800-talsromaner (Spader Dame)?

Offentlighetens nya strukturomvandling och idén om deliberativ demokrati, Jürgen Habermas, översättning Joachim Retzlaff, Daidalos

Om två veckor fyller Jürgen Habermas 94 år. Han har en imponerande verklista bakom sig. Första boken kom 1962 och handlade om nya medier, och hans senaste bok utkom i fjol och handlar om digitaliseringen och de nya plattformarna på sociala medier. Liksom den förra – Borgerlig offentlighet på svenska – har Joachim Retzlaff översatt, och den nya har den något krångliga titeln Offentlighetens nya strukturomvandling och idén om deliberativ demokrati.

 

Men referaten ovan är förstås oerhörda förenklingar. Att försöka beskriva Habermas tänkande får mig att tänka på den stackars mannen i Borges novell ”Om noggrannhet i vetenskapen”, han som gör en karta i naturliga storlek. Som Lotta Lotass kommenterade: ”det avbildande har antagit formen av det avbildade”. Så jag inbillar mig inte att ha ”förstått” Habermas (vad som nu ligger i begreppet att förstå).

 

Utöver en essä innehåller den här boken utdrag ur en intervju och en förklarande eller tillrättaläggande text från Habermas själv, där han förtydligar själva innebörden i ”deliberativ demokrati”. Fast ”förtydliga” får nog användas med viss försiktighet, då det inte alltid är helt lätt att följa Habermas i tanketrådarna. Låt oss göra ett försök:

 

Mediesystemet har en avgörande betydelse för den politiska offentlighetens roll i att frambringa konkurrerande allmänna meningar som uppfyller den deliberativa politikens kriterier. Dessa åsikters deliberativa kvalitet är nämligen avhängig av om de under sin tillkomstprocess uppfyller vissa funktionella krav på både input-, throughput- och outputsidan. Allmänna meningar är relevanta endast om åsiktsproducenterna i politikernas led samt de samhälleliga funktionssystemens intresseföreträdare och PR-byråer och slutligen civilsamhällets olika aktörer är tillräckligt responsiva för att upptäcka problem som behöver åtgärdas och sedan sörja för rätt input. [kursiv i original]

 

Abstraktionerna duggar tätt när Habermas skriver, och jag tror inte jag läst något snårigare sedan jag sent 80-tal kom över ett gammalt nummer av tidskriften KRIS, eller i den antologi om transcendentalhermeneutik de lanserade (där Habermas förekom, inbillar jag mig).

 

Men i huvuddrag skriver Habermas om den ökade fragmentiseringen, där den nyligen instiftade debatten i Göteborgs-Posten om fusket i skolan visar vad som är det stora systemfelet. Det kunde kallas postmodernism, detta slöa och förslösade skällsord, men Habermas avstår från att skriva ut det. Men ja, systemfelet är förstås att fusk förekommer i ett samhälle där individen har frikopplats från det allmänna. What’s in it for me är en catchy refräng, men verserna är mer svårtuggade.

 

Habermas skriver om redaktörernas reträtt, något som bara stämmer till hälften i avseende av de sociala medierna. I Sydsvenskan startade Alice Tjärnén i maj en debatt om litteraturkritik och bookstagram, och det är en debatt som också pågick när jag inledde bokbloggen bernur. Det vill säga: åsikten att seriös litteraturkritik kräver redaktionellt arbete (som om det inte krävde redaktionellet arbete att välja böcker, läsa böcker, skriva om böcker, oavsett om det sker på DN eller bernur eller aliceiboklandet, etc). Kort sagt: var och en kan vara sin grindvakt, det kommer an på den litterära kompetensen, och ärligt talat går den att hitta också utanför dagstidningarna.

 

Vårt politiska system, menar Habermas vidare, har tappat sin uppgift att göra sig legitim. Det har gett utrymme åt populism, men det fula i kråksången är att det har börjat bli svårt att skilja mellan äkta politiker och bluffande populister. Tacka vet jag tiden då Ny Demokrati härjade och det var enkelt att se skillnaden på en rasse-Ian och en human Bengt. Det har också blivit ett demokratiskt problem att så många diskvalificerat demokratin, och menar att just deras åsikt inte tas till vara: som om den formen av individanpassad demokrati skulle fungera i längden.

 

De sociala medierna är generellt dåliga på analys och eftertanke, men detta fenomen går också att spåra i dagstidningarna, som överger de längre essäerna för kortare reportage, om man talar om kultursidesmaterialet. Det är förstås annorlunda i Tyskland, fortfarande, eftersom man där anser att det går att läsa längre texter fortfarande. Men siffrorna pekar nedåt även där, att färre läser och söker sin information på annat håll än i dagstidningar.  

 

Om tidningarna ska överleva får de väl kavla upp ärmarna och göra ett bättre jobb. Även där har det redaktionella arbetet åsidosatts, och skjut inte mig nu, jag är bara Habermas budbärare. Det som i internets början synliggjordes var just nödvändigheten av det redaktionella arbetet, men i stället blev tidningarna tvungna att göra stora nedskärningar. De första som rök var korrekturläsarna, och att säga att det inte har märkts vore fake news.

 

Vad tidningarna kunde göra, och här lämnar jag Habermas, är att låta AI ersätta de mekaniska texterna. Sportreferaten, till exempel, kan enkelt skötas av maskiner. Recensioner av genrelitteratur likaså. Habermas-recensioner? Där får vi nog anlita kompetent folk, dit jag inte riktig räknar mig själv.

 

När offentlighetens hegemoni har eroderats återstår bara för de etablerade medierna att anpassa sig eller gå under. Bästa sättet att anpassa sig skulle då vara att odla sin särart. Det är förstås inte så enkelt som att vi har gått från ett historiskt konsensus till en nuvarande anarki eller relativism, men vi saknar en gyllene medelväg. Kanske samhället bara kan hantera ytterligheter?

Trådar, Elisa Biagini, översättning Julian Birbrajer, Edda

”Att uppfinna … består inte / i att skapa ur tomhet / utan ur kaos”. Orden tillhör Mary Shelley, ur förordet till 1831 års utgåva av romanen Frankenstein. Citatet inleder Elisa Biaginis diktsamling Trådar från 2020, som nu har utkommit på svenska i förlaget Eddas gröna serie. Efter nästan tio års arbete och sjutton titlar – däribland storheter som Simon Armitage, René Char och Cees Nooteboom – är det nu stopp för denna skattkista med internationell poesi.

 

Som Ida Andersen visar i sitt spännande efterord avviker Biagini från det gängse italienska poetiska idiomet och förhåller sig till en mindre pratig tradition. Det här är hennes åttonde diktsamling. Hon har skrivit en avhandling om Alda Merini, om det är en ledtråd (hint: sök upp Franciskus– den skapades sång, som kom på svenska för några år sedan).

 

Andersen betonar ett inflytande från Paul Celan och Emily Dickinson. Två saker – minst – förenar dessa poeter: ordknappheten och mångtydigheten. En läsare får inte bli frustrerad av den återhållsamma informationen som förmedlas i dikterna. Biagini balanserar höga anspråk med ett direkt tilltal, och att vistas i de spänningsfält som uppstår mellan det svåra och det tillgängliga – mellan det höga och det låga – är till största del en upplevelse som är både befriande och fängslande.

 

Som alla riktiga poesiläsare vet: att tycka sig förstå dikten är något för nybörjare. Därför vill jag inget annat än ta del av Biaginis märkliga bildspråk som låter det bekanta ges smak av det okända och se hur en läpp färgas röd av tanken här och upptäcka ett kommatecken i vattnet där. All riktig poesi skrivs på vatten, glöm inte det (lex John Keats). Och kom också ihåg husets mynning: vidöppen.  

 

Annars handlar det inte så lite om elektricitet i bokens tre sviter: en majeutik-del följs av en självbiografi, och så till sist en fingerad dagbok av Mary Shelley. Trådarna läggs ut och bildar en konsekvent tematik genom hela boken. Det är mycket kropp i dikterna, där diktjagen turas om att upptäcka och uppfinna världen, i ett skapandearbete som samtidigt ger utrymme åt observationer.

 

Och metaforerna ställer sig på tvären och låter förbindelser uppstå i de mellanrum som vi avsiktligt skapar. Dessa mellanrum som då och då antar formen av avgrunder. Det skickliga ligger i att Biagini aldrig låter sitt bildspråk bli sökt eller ett maner. Hon citerar också Adrienne Rich, och det ser ut som en tanke: Biagini skriver fram en rikedom av uppslag och uppenbarelser.

 

Men rikedomen vistas i de korta, kryptiska raderna i inledningssviten om uppfinnaren Nikola Tesla: ”Det är bara i rytmen / du tänds: / gungar / handen, vaggar / ett minne.” Eller i den självbiografiska mittensviten:

 

jorden som

leder: labyrinten

i kabelns inre

 

upphävt avstånd,

vår massa knastrar

och genljuder

Se där ett nytt torn

av ord, utan

trådar att snava över

 

I de likaledes korta texterna där Mary Shelley ges röst finns något som liknar en poetik: ”Jag har sett grodor, vävnader, ett huvud komma till livet: var finns det elektriska språk som ger röst och syn åt ditt svårmodiga kött?” Svaret är givet: inom litteraturen, förstås. I en så elektriskt skriven roman som Frankenstein, men också i en bok som denna, Elisa Biaginis Trådar.

Hunger, Tine Høeg, översättning Michael Larsson, Natur & Kultur

I danska Tine Høegs nya roman försöker ett par bli gravida med fertilitetsbehandling. Mia skriver dagbok om försöken, men den färdiga texten liknar mer än något annat en övertygande kärleksroman. 

 

Det saknas inte nyskrivna böcker som problematiserar konstnärskap och moderskap. För att bara ta två exempel: i fjol kunde vi läsa Anna Axfors En dag i öknen och från danskt håll Olga Ravns Mitt arbete. Från Danmark kommer också Tine Høeg, vars autofiktiva roman Hunger tar sig an ämnet mer från graviditetens perspektiv än från moderskapet.

 

Mia är en författare med två romaner bakom sig (liksom Høeg, med andra ord). Tillsammans med Emil försöker hon bli gravid med hjälp av befruktning i fertilitetskliniken. Romanen är skriven i dagboksform och vi följer henne genom nio månader. Det är en långvarig och kostsam procedur, som lär oss allt om Ovitrelle, Gonal-f, IVF-behandlingar och könshormon. För personalen i sjukvården blir hon inget annat än kropp.  

 

Høeg växlar mellan kliniska rapporter och känslomässiga utspel. Emil har två barn från ett tidigare förhållande, och det hör till romanens styrkor hur Mia hanterar detta: ömsom med rivalitet, ömsom med genuin vilja att etablera en relation med dem. Planen var att skriva en ockult rysare om en styvmamma, men i stället blev det denna stenhårt realistiska dagboksroman.

 

Liksom i Høegs förra roman Tour de chambre är det skrivet i diktform (hon har också publicerat sig som poet). De kort hållna och helt ofiltrerade texterna skapar närhet till händelserna. Det som vill vara en roman om föräldraskap antar mer och mer formen av en kärleksroman.

 

Och det är en kärlek som sätts på prov när de försöker och misslyckas gång på gång. Närgångna scener avlöser varandra där Emils spermieproduktion och –kvalitet noggrant antecknas, liksom tjockheten i Mias slemhinnor. Genom berättelsen finns också etiska betänkligheter, där Mia resonerar med Emil om det är rättvist att hon skriver om honom.

 

Men att skriva om någon annan är något som ligger bortom moraliska kategorier. Det kan vara både det grymmaste sveket och den största kärlekshandlingen. Tine Høeg vågar närma sig känslor som varit tabu – hat och svartsjuka – och hennes huvudperson Mia är obalanserad och onyanserad. Just därför blir hon ett trovärdigt sanningsvittne.

 

Det trovärdiga ligger i att Mia tillåts vara besvärlig, jobbig, osympatisk. Med tanke på de många tidigare skildringarna av hur det är att vara skapande konstnär och mamma (kort svar: skitjobbigt) blir det befriande att slippa ta del av just föräldraskapet i sig. Høegs roman handlar mer om att befinna sig i kapplöpning med tiden, med ett åldrande och vad det gör med ens kropp. 

 

Mot slutet ställer Mia också den rimliga frågan: ”Vill jag hellre skapa en bok än ett barn?” Resultatet talar för sig självt, och i stället för att bli en fostrande text som kan bistå ofrivilligt barnlösa i deras funderingar blir det en text som släpper lös förbjudna tankar. Dessa tankar fortplantar sig i läsaren, och utan att avslöja hur det går i romanen: en bok är också ett liv.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/6 2023)

Lyrikvännen Nr. 2/2023; Vagant 1/2023; 20TAL #8 2023

Så här nästan halvvägs in i det nya året har det blivit dags för ännu en summering av några av de spännande tidskrifterna jag för tillfället följer mer eller mindre slaviskt. Det är förstås en tillfälle att två av dem (Lyrikvännen och Vagant) verkar ha färgkoordinerat sina omslag med stark betoning på det röda och vita. 20TAL är en mer udda fågel, med Nina Hemmingsson småkusliga omslag med en Donnie Darko-liknande figur i grått och en rosa åsna med morrhår.

 

Lyrikvännen behöver ingen närmare presentation. Det må vara en osmaklig kliché att sammanställa begreppen ”tradition och förnyelse”, men det är också en oslagbar kombination för den som vill göra en ambitiös tidskrift. Årets tredje nummer är på väg – en motskrift till Tidöavtalet har utlovats! – så här gäller det att skriva medan tid ännu är, speciellt när de fortsätter leverera starka nummer. Här inryms en sensation.

 

Sensationen är nyöversatta dikter av Inger Christensen, inför ett stundande urval från den massiva boken Verden ønsker at se sig selv som kom på danska 2018. Då var Marie Silkeberg en av redaktörerna, och här har hon översatt dikterna/utkasten. Svindlande! En litterär kanon över 1900-talets poesi är otänkbar utan Christensen som minst lika central som Eliot, Rilke, Södergran, Tsvetajeva och Plath.

 

Leif Holmstrand har också bidragit med nya dikter, där en handlar om norske Gunnar Wærness, som borde vara förtjänt att representeras mer på svenska. I ett gult sjok upplåts generöst utrymme åt migrant-tidskriften Gresshoppene har ingen konge, med dikter av  Wærness, som föregås av en essä av Joni Hyvönen. Hyvönen skriver ofta i Vagant, liksom Mats O. Svensson, som i Lyrikvännen presenterar nyligen bortgångna Hans-Maguns Enzensberger.

 

Både Hyvönen och Svensson medverkar i Vagants välmatade nya nummer, årets första. Svensson skriver om turerna när Munch censurerades i Berlin 1893, för galleristerna ansåg att målningarna inte var färdigställda. Vad skulle föranleda en kancellering av Munch 2023? frågar sig Svensson, och landar i de väntade slutsatserna om att konstnären gick till prostituerade och utnyttjade dem i sin konst.

 

Förbud och censur är ämnena på tapeten, och där finns förstås en lustig genomgång av hur det gick till när Monty Python-filmen Life of Brian (på svenska: Ett herrans liv … fråga inte) stoppades – fast i själva verket blev den bara förhalad i tio månader. Fem kritiker svarar på en enkätfråga om censur och trigger warnings. Det som länge har liknat sagan om pojken som ropade på vargen har blivit allt olustigare. Vi har väl alltid roats åt det bigotta USA förbjudit barnböcker i skolorna, men på senare tid har det blivit ett tydligare mönster.

 

Två saker går att hämta från det. Dels att intresset för vissa böcker ökas – stämplas de som olämpliga vill man ju ta del av den, det är enkel logik för vilken knatte som helst – och dels att yttrandefriheten begränsas. Hittills har dessa scenarion fungerat i god samverkan, men vad händer om det andra scenariot tar över? Det vill säga, att författare blir allt mer ängsliga och avstår från att skriva vissa saker när de förutser att det i slutändan kan leda till att läsare utesluts?

 

Den som vill läsa om monarkin kan plöja Åsa Lindeborgs lite andefattiga genomgång av sina vedermödor när hon skulle göra en knugen-dokumentär. Och den som vill ta del av det udda ska som sagt söka sig till 20TAL:s nya nummer, som för första gången på länge har ett klart fokus på bildkonst. Det hindrar inte Aase Berg från att skriva en furiös essä om – hehe – sin egen poesi. Som vanligt är det lika lätt att invända mot hennes generaliseringar och kategoriska påstående som det är att hålla med henne. Som puff för hennes kommande diktsamling Aases död (hint: titeln anspelar på Peer Gynts mamma) går inte att säga annat än att essän gör sitt jobb.

 

Det är förstås på tiden att 20TAL lever upp till sina ord om att vara en tidskrift också för ”konst”, som det står på omslaget. Dan Jönsson skriver om AI-genererad konst, som vid det här laget har blivit ett uttjatat ämne, och det är beklagligt att så mycket som skrivs om konst numera handlar om ekonomi och priser. Men Jönsson letar vidare bland Leonardo da Vincis förlorade original till ”Salvator Mundi” i en essä som gör sina Dan Brown-svängar för att landa i slutsatser om vad som är äkthet i konstvärlden.  

 

Paul Clintons filmessä om regissören Stephen Dwoskin väcker intresse, genom att betona filmens värde i att skildra annanhet, att utmana det bekanta och göra världen större. Liksom all genuin fiktion, med andra ord. Men var ska en se Dwoskins filmer egentligen, när de inte verkar finnas på någon strömningstjänst?