att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 apr. 2019

Jag hör Amerika sjunga, Walt Whitman, översättning Gunnar Harding, Ellerströms; Sitta lugnt med ordentliga skor, Maria Seisenbacher, översättning Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson, Ellerströms; Franciskus – den skapades sång, Alda Merini, översättning John Swedenmark, Lejd


Månadens diktsamlingar från USA, Italien och Österrike ger starka intryck. Däribland Maria Seisenbacher som skriver om sin sjuka mamma, och låter dikterna färgas av symtomen i en starkt drabbande dikt.

I år fyller Walt Whitman 200 år, och då kan man passa på att läsa hans robusta poesi i ett urval som Gunnar Harding gjort. Det rör sig om sex av hans mest kända längre dikter, och den lilla volymen ger en god uppfattning om hans särpräglade poesi, som uppvaktar både tanken och känslan.  


Få poeter skriver lika jordnära, och få är så frikostiga med sina uppmuntrande ord. Att läsa Whitman innebär att ständigt påminnas om att livet är värt att leva – trots allt. Det betyder inte att han strösslar med käcka floskler och väjer för det negativa. Nä, han ser och bekräftar andras lidande, främst i några starkt realistiska rader från inbördeskriget.

Whitman är som en seismograf som registrerar känslo-skalv hos människan, både i det lilla och i det större. Allra tydligast i ”När syrenen på gårdsplanen sist stod i blom, en klagosång över den mördade presidenten Lincoln: ”Här upphör min sång till dig, / mina blickar mot dig i väster, vänd mot väster, förenad med dig / O kamrat med ansikte skimrande som silver i natten”.  

Om Whitman är ljusets poet finns det mer mörker hos österrikiska Maria Seisenbacher. Hennes mörker består av en mamma som insjuknar i Alzheimers, skildrat i en svit dikter i Sitta lugnt med ordentliga skor. Här går poeten en svår balansgång mellan att skriva intimt och närgånget om en anhörig men samtidigt respektfullt bevara dennes integritet.


Seisenbachers stillsamma men särpräglade dikter rör sig rituellt kring vardagens bestyr, som ofta inrymmer den osäkra rörelsen från en plats till en annan. Dikterna bejakar det allra sköraste, och visar hur otäck tillvaron kan te sig mitt i sjukdomen: ”bokstäverna / ljuder / mot små skålar fyllda / med blod”.

Här blir dikterna sitt innehåll, suveränt demonstrerat av omslagets uppluckrade bokstäver. Seisenbacher vågar låta dikterna förbli ofullständiga, kvar i den sorts gåtfullhet som inte bör tydas. Språket hackar, vägrar inrätta sig i de invanda och friska mönstren. Rörelsen med de ordentliga skorna går alltid i fel riktning: den sjuke går sin egen väg, in i sitt mörker. 

Italienska poeten Alda Merini utkom under slutet av sin långa poetgärning med en samling rolldikter, Franciskus – den skapades sång. De är skrivna i namn av 1200-talshelgonet, men förstärker det mänskliga – något som i och för sig redan finns inskrivet i hans egna skrifter, så till exempel i den vackra ”Solsången”.


Den flitige John Swedenmark har översatt dessa enkla och vackra dikter: ”Jag darrar av köld och rädsla / jag, Franciskus, Guds fattiga kommentar, / klottrad i marginalen / till hans stora frånvaro.”

Gud blir ett konkret möte, gestaltad av fattigdomen och det lägsta, där allt är ljus och kärlek, en kärlek som ska nå den som förtjänar det allra minst. Det må låta banalt och blåögt, men det finns en säregen musik i mötet mellan Merini och Franciskus. Nog kan vi unna oss att bli påminda om att ett enkelt tilltal kan bära på en oerhörd rikedom.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/4 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar