Sug, Cecilie Løveid, översättning Mia Berner, Bokomotiv

Nyligen läste jag en intervjubok med norska författaren Cecilie Løveid, en bok som går igenom hennes författarkarriär och dröjer vid hennes 70-talsromaner. Hon är en sällsynt inrutad författare som på 70-talet skrev romaner, på 80-talet dramer, på 90-talet barnböcker, och på 2000-talet poesi. Det gick att uppbåda en roman översatt till svenska, Sug från 1979, som Mia Berner översatte 1983. Omslaget har tidsenlig färgskala i kitschens tecken med könshår som lagts på rad för att likna ett kön – ganska misslyckat.

 

Så här nästan 40 år senare är det bara att beklaga att bara denna av romanerna har översatts. Mia Berner föddes i Norge, men kom till Sverige under kriget, och skulle två år senare få sitt genombrott med sin skildring av äktenskapet med vildbasaren Pentti Saarakoski, PS: anteckningar från ett sorgeår (en något råare föregångare till Joan Didions My Year of Magical Thinking).

 

Fast, roman, really? Løveid skriver en kort och förtätad berättelse, där hon låter olika individer skildra kärlek, åtrå, besatthet, svartsjuka. Det här är föga originella ämnen för en roman, men stilen är påtagligt annorlunda – eller, för att använda en bra norsk glosa, skeiv, alltså skev, på tvären mot det förväntade. Eller bara ett sätt att skriva som utmanar normerna.

 

Till det ovanliga hör att vi i stället för en sammanhängande berättelse får brottstycken, skisser som hör till prosadikten – ibland i partier som riktar in sig mot renodlat lyriska uttryck. Eller dialog. Och ibland avsnitt som skrivs med versaler. Överlag är det som att Løveid låter en filmkamera svepa över personerna. Dessa personer är Kjersti och Monika, som turas om i att förmedla kärlekens ljuva våndor. Det vaggas och bits och smeks, och kärleksorden regnar inte lätt som sommarregn, utan mer som vårens skoningslösa hagel. Eller som en av Nina Simones mest nedstämda låtar (”Little Girl Blue”, som anspelas på i samlingens sista text).

 

Så här kan då de verbala kärleksutbytena se ut, när både idyll och kris ska gestaltas:

 

- Här och nu på sängkanten ska pannkakorna ätas!

 

- Men om det då bara blir en enda pannkaka av röran,

häxa? Bara en enda fattig pannkaka att äta?

 

- Om det bara blir en så låt den rulla, låt den springa rakt in

i käften på en gris.

 

- Ge mig då hellre din senaste nygräddade dröm det är

mums på morgonkvisten.

 

Det är skrivet med kaos som förebild och inspiration, och Løveids ideal kunde kallas ”det oregerliga”. Det är som att hon vantrivs med prosan som form (hon var också på väg att överge den till förmån för dramat). Karaktärerna förföljs av oroliga drömmar och svartsjuka hustrur. Men skrivandet infriar också Hélène Cixous generösa definition av l’ecriture feminine, alltså ett kvinnligt skrivande, som förhåller sig friare till struktur och ordning, och uppsöker en uppsluppenhet som inte behöver vara sorglös men snarare följsam än sträng i sitt medvetna sökande efter frigörelse och förlösning från patriarkala (tanke)mönster. Där Cixous stjärnexempel Clarice Lispector – som delar initialer och en del annat med denna norska författare – i sin roman Stjärnans ögonblick roar sig med att placera sitt ord (explosion!) med utropstecken i parentes, apterar Løveid två år senare sitt versala ord (BLIXT!) i en annan parentes.

 

Flera av styckena har titel, och en av dem, som handlar om Kjersti, heter morskt nog ”JAG LIGGER INTE MED MÄN SOM JAG KÄNNER FÖR TÄNK OM VI MÖTS IGEN NÄSTA DAG”, där vi också får veta att hon färglägger årets dagar utifrån vad som har hänt:

 

Blått för simning. Rosa för drömmande. Orange för stu-

dier, svart för natt.

 

Jag lägger märke till att hon inte har någon rubrik för kär-

lek. Skulle den vara röd? För Kjersti är kärleken inkapslad i

svart.

 

Att romanen inleds med ett långt citat ur Virginia Woolfs Mot fyren är logiskt: även här finns en teknik som premierar rörelsen mellan olika medvetanden. Løveid skriver associativt, böljande, och har också fått med konstnärsperspektiv. Det är också en oerhört somrig bok. Man simmar i både konkret och bildlig mening: somrigt och sexigt, med andra ord. Det är en bok som leker med både romanformen och med det självbiografiska stoffet, och smidigt undflyr allt som vill snäva in den, inklusive denna försenade anmälan. Men vem har någonsin sagt att bra litteratur har ett bäst före-datum?

Ihågkom oss till liv, Joanna Rubin Dranger, Bonniers

Ifjol nominerades Mats Jonsson till Augustpriset för sin serieroman När vi var samer. Ett paradigmskifte som heter duga. Det skulle inte förvåna mig ett skvatt om vi i år får se Joanna Rubin Dranger nomineras för sin serieroman Ihågkom oss till liv. Även den tar avstamp i den egna familjehistorien, och även här förekommer häpnadsväckande upptäckter om nedtystade berättelser, familjemedlemmar som har försvunnit ur bilden.

 

På tal om bild: boken liknar till sin yttre form ett fotoalbum. På omslaget står en serietecknad version av författaren framför en målning av Anna-Victoria Ingemarsdotter, en teknik som tydligt illustrerar hur hon konsekvent arbetat genom hela boken med olika tekniker. Titeln täcks successivt av slingrande växter, där symtomatiskt nog sista ordet – ”liv” – helt fylls av växtlighet.

 

Dranger, som har varit borta från scenen i flera år efter stora framgångar i början av seklet, har färdigställt en imponerande hybridbok där texten ofta dominerar, men där bilderna hela tiden assisterar och förstärker innehållet. I sin visuella stil erinrar det om Marjane Satrapis redan klassiska Persepolis, men i viss mån även om Art Spiegelmans ännu mer klassiska Maus – en serie vi förstår Dranger får i present som tonåring, och som därför kan sägas ha fungerat som en stark katalysator för hennes berättande, men också för det medium hon väljer att berätta på.  

 

Det är en slags tystnadskultur som Dranger berättar om, om hur nödvändigt det är att lyfta fram människoöden ur glömskan. Ett av ödena berör konstnären Lotte Laserstein, som Fredrik Sjöberg berättat om i essän Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent. Det blir mycket att hålla reda på när Dranger forskar i sin familjehistoria, men det viktigaste är det allmängiltiga, att hon berättar något som får bäring på allas våra liv. Om inte annat är det krig Putin startat mot Ukraina något som visar hur viktigt det är att vi fortsätter tänka på mänskligheten som något vi delar, inte något som separerar oss. Solidaritet måste sträckas över gränser; den får inte bli förbehållen renodlad nationalism.

 

Bilderna blir nödvändiga för att belysa allvaret i det som berättas, som när hon återger historier från sin uppväxt och tecknar sig själv sittande i mitten av ett stort hakkors – en bild som är lika effektfull som den är hotfull, i sin skildring av den moster som gav henne Maus i present, men som också tog sitt liv några år senare. Det sätt Dranger berättar på är pedagogiskt men inte störande didaktiskt, det vill säga att hon avstår från att föreläsa i förenklad form eller lägga saker till rätta. Visst är hennes bildvärld stiliserad, men det ger innehållet större potential att bli verkningsfullt.  

 

Med hjälp av faksimiler bidrar helhetsintrycket till att göra boken till ett veritabelt museum. Och det är en levande historia som återges. Dranger berättar stillsamt, men inte utan passion, om religiösa och intellektuella gemenskaper. Hon skriver om hur det är att utsättas för påhopp av olika slag, om mellanförskapet, om antisemitismens flexibilitet – alltså att den ständigt tar sig nya uttryck, allt svårare att parera för den utsatte. Beroende på vad folk stört sig på för stunden har judarna alltid fått skulden, visar hon, med starkt fokus på Förintelsen.

 

Det allra bästa med Drangers bok är hur hon involverar sig själv i arbetet. Hon liknar en programledare för tv-programmet ”Spårlöst försvunnen” när hon letar fram avlägsna släktingar som hamnat utanför familjens radar. Men allra mest handlar det om en del av Sveriges historia. När hon tecknar om Sveriges undfallenhet inför nazisterna under andra världskriget blir hon orolig för bokens mottagande: kommer det att bli debatt? Jag hoppas det! Det hon skriver om är inte smickrande, med undantag för några modiga som ihärdigt varnade för nazismen och tidigt tog upp vad som försiggick i koncentrationslägren: systematiska avrättningar. Att hävda att vi saknade insyn i vad som skedde räcker inte som förklaring. Här berättas om Eviankonferensen 1938, som i praktiken medförde att många länder stängde sina gränser för judar. Det här var samma år som novemberpogromen, men också samma år som svenska turistbyråer gjorde reklam för fritidsresor till Tyskland som ”livsglädjens land”.

 

Dranger gör också försiktiga kopplingar till nutiden, till SD:s framväxt och dess kopplingar till nazismen. Men det blir också en gedigen historielektion, som också berättar om ockupationen av Norge och hur situationen var för judarna där. Inte många klarade sig. Hela tiden återförs berättelsen till det privata perspektivet, utan att Dranger skapar en huvudperson (Joanna) som tar för mycket plats. I några korta sekvenser låter hon ändå en erfarenhet komma till liv, i till exempel de lukter som barndomen var så rik på, eller bara något så enkelt som att man drar med fingret i en matta för att titta på dammkornen som virvlar upp … Att koppla erfarenheterna till sitt eget liv är en snillrik teknik, som tillåter de många reflektionerna att röra sig i olika riktningar. Hon tar inte så mycket plats själv, men är nyfiken och enveten i sitt sökande.

 

Det är en tung bok, på flera sätt, och måste nog också vara tung. Den är tung att hålla i, i rent fysisk mening, men det är förstås också tungt att påminnas om vilka skändligheter som krig medför. Titeln – Ihågkom oss till liv – är hämtad från en judisk bön, och betonar vikten att inte glömma. Medan mångas historieintresse verkar dröja vid en osund och toxisk krigsfetischism visar Dranger att det finns annan historia som är värd att uppmärksamma. Hon skriver och tecknar om det mörker som ofrånkomligt blir en följeslagare för den som väljer att inte gå in i den bekväma glömskan, en glömska som hon identifierar som familjens medvetna metod för att hantera sina trauman. Den som glömmer får ljuset i gåva.

 

Men det är inte enbart i kraft av sin angelägenhetsgrad det här är en så exceptionell bok. Den är grundligt researchad, ja, men framför allt är det ett sätt att berätta som gjuter liv i sitt material. Hela tiden följer jag huvudpersonen Joannas häpnad, och jag delar den, och jag viker inte det minsta när hon kastas mellan hopp och förtvivlan i sitt sökande efter svar. Hon får många svar, och det är förstås en truism att hävda att dessa svar inte är tillräckliga.

 

En bildsekvens illustrerar detta väl. En av döttrarna påpekar att boken mamma skriver inte verkar vara så rolig, och att hon borde skriva som sina gamla böcker i stället. Men inget kan hindra mitt intryck att det här är något som kommer att leva längre än Drangers tidigare böcker, att det är en klassiker i vardande precis som Maus och Persepolis, och kanske När vi var samer. Helt enkelt för att Dranger berättar något som är helt nödvändigt: ”Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.”

Långsamt rör vi oss genom varandra. 41 texter om arbete, skrivande och drömmar, Magnus Utvik, Strängnäs bibliotek

Tranemo hamnade på kartan i höstas när riksmedia uppmärksammade att man höll sig med en kommunpoet. Men redan innan detta hade Strängnäs anlitat Magnus Utvik som kommunförfattare – landets enda – och det har resulterat i ett antal antologier från orten. Senast kunde vi läsa en fin bok om Bo Setterlind, och nu utkommer en samling med texter från Utvik själv: Långsamt rör vi oss genom varandra.

 

Det är en gammaldags hederlig tankebok. En dagbok som spänner från 13/10 2018 till 5/11 2021. Men till skillnad från mastodontverk som Lars Noréns En dramatikers dagbok (volym 1-4) och Ulf Lundells Vardagar (sjätte och sjunde volymen utkommer i maj) är Utviks bidrag sparsmakat blygsamt och ryms på lite drygt 70 sidor.

 

Det är en textsamling som ifrågasätter själva verksamheten. Varför en kommunförfattare? Borde inte pengarna satsas på vård och skola? undrar några skeptiska gamlingar när han försöker anlita dem att skriva texter. Pengarna är statliga, från Kulturrådet, invänder Utvik. Jo, men ändå … Det är ett ingångsvärde som är värt att beakta: vad ska vi ha kultur till?

 

En av dess funktioner är terapeutisk, och Utvik utreder detta i sina texter. Men jag måste invända. Är inte detta en onödig truism, att vi ägnar oss åt kultur för att läka oss själva? För några av bidragsgivarna blir skrivandet en frizon, där man kan laborera med känslor som man annars inte tillåter sig. Mer imponerad blir jag när Utvik försöker lämna de förutsägbara klichéerna för att säga mer originella saker: ”Skrivandet är en stunds vilande mellan vansinne och sorg”, till exempel.  

 

Det är personligt, när Utvik tar oss genom egna besök på psykakuten för ångestattacker, egna tillkortakommanden. Eller så här: boken består av en trippel-allitteration: minnen – misslyckanden – missnöje. Dessa känslor (ja, minnet är inget annat än en (opålitlig) känsla) dominerar framställningen. En gång besöker han Jönköping och krossar en äldre mans författardrömmar när han säger att det inte går att debutera efter att man har fyllt 40. Han ångrar sig, men då är det för sent.

 

Desto bättre har han blivit på att se människor därefter, att ta till vara deras drömmar. Han tillbringar en längre tid på ett fängelse (anstalt kallas det med en okänslig eufemism). Etiska och estetiska spörsmål samsas i hans funderingar kring konstnärens ansvar. Ibland är han lite för flyhänt, och glömmer ett semikolon när han citerar ur gamla översättningen av Camus Främlingen (ledtråd: lita aldrig på ditt minne; det är bara en känsla som inte har något med sanningen att göra).

 

Utvik skriver ärligt redovisande, och han lägger korten på bordet. Som skrivpedagog blir hans uppgift att uppmuntra. Någon gång önskar jag att han kunde vila något längre i sina reflektioner. När han får höra om en väns självmord flyr han in i sitt eget skrivande, som han menar har ägnats betydligt mer tid än något annat, inklusive långa promenader. Att välja bort känslor är sällan en bra strategi, och det hade varit givande att höra mer om dessa ställningstaganden.

 

Att skriva är inte enbart något som tar dig in i känslor – det kan också ta dig därifrån, bort från de känslor du inte vill vistas i. Och varför vill du inte det?

Dö som en konstnär, Jonas Rydin, Lava

Förra året utkom Jonas Rydin med den lovande debuten Världens åttonde underverk, en thriller med Saigon som spelplats, och med bra fokus på globaliseringen och kapitalismen. Det var inte svårt att ryckas med i den spännande intrigen kring textilindustrin och dess utnyttjande av arbetskapital. Nu utkommer hans andra roman, med den löftesrika titeln Dö som en konstnär. Även här handlar det om handel, men platsen är Stockholm, dit huvudpersonen Erik Hagelin återvänder efter drygt tjugo år i Ukraina.

 

Ukraina? Gulp, lyder min första reaktion, när vi får inblickar i ett korrupt land. Erik är nu 53 år gammal, och har fått ett visst genomslag med sin debutroman. Han anländer till konstnärsvärlden, där det går att spåra verkliga förlagor till flera av personerna som dyker upp – däribland en viss kulturprofil, inbillar jag mig, och en anakronistiskt ung Olof Lagercrantz som åker bil med Stig Dagerman.

 

I sin ungdom var Erik på väg att bli författare, men hade vissa problem att bli utgiven. Sedan vidtog juridikstudier, och affärer i Kiev med omnejd. På den gamla tiden jobbade han som biljettrivare på en stor teater – även den har vissa likheter med en stor anrik teater i Stockholm. Där blev han förälskad. Där delas människor in i blöta och torra – talangfulla respektive nollor.

 

Rydin växlar mellan två olika tidsplan. Dels den unge Eriks förehavanden som aspirerande författare, och dels den något mer blaserade äldre Erik, som verkligen lyckats som författare. Men inte är han nöjd för det. Teatern där han jobbade ska ha ett hundraårsjubileum, där han hotar bli indragen i nya förvecklingar. I hallen där han bor är det något som skrämmer honom – ett spöke? Det blir också oerhört många toalettbesök – blåsan är inte i bästa skick. Han har också en vuxen son som inte så gärna träffar honom. Ett dåligt samvete gnager honom – men också en slags stolthet, och det gör honom till en intressant och sammansatt karaktär.

 

Allt doftar av den svunna tiden, och intrigen spinns i kvickt tempo. Rydin är ute efter att skriva en satir om ett Sverige präglat av förbudsiver och urvattnat språk och en mjäkig mentalitet. Präktigheten dominerar här, såväl i det gamla (kring sekelskiftet?) som i det nya. Excentriker och galenpannor befolkar teatervärlden där han vistas, och det kan kännas som att kliva in i en Klas Östergren-roman. Är det menat som beröm? Jovars, stämningen är trivsam och gemytlig, men den blir också en smula luguber. De två tidsplanen hålls isär, och vi följer hur Erik rör sig fritt mellan dåtid och nutid.

 

Men startsträckan är ganska lång. Rydin drivs av ett milt ursinne, och det är en fruktbar metod. Det är underhållande mest hela tiden, och att Ola Rapace läser ljudboksversionen ter sig helt följdriktigt. Som affärsman sysslar Erik med att sälja flaggor, och det får dråpliga följder när en nynazistisk enklav blir missnöjda med färgsättningen på de flaggor de köper. När de börjar hota honom lackar Erik ur, och hans replik får en skev färgsättning efter det krig som utbrutit i Ukraina de senaste veckorna: ”Tror du att jag är rädd för dig? Jag har bott i Ukraina i över tjugo år där det är krig.”

 

Med Johan Heltnes bok Sympati för djävulen och i viss mån Andrés Stoopendaals Dunning-Kruger-effekten i färskt minne kan man läsa Rydins bok som ännu ett inlägg som behandlar en krisande manlighet i intellektuella miljöer, bland konstnärer och kulturella individer. Det är en värld där det vackra övertas av det fula. Rydin är mer jordnära än Heltne och Stoopendaal, mer handfast i sin kritik. Det finns också en viss likhet till Sebastian Mattssons Balladen om Kalle Klick: en viss typ av slängighet i tilltalet, som blir ett vinnande koncept i längden.  

Magnificat, Linnéa Axelsson, Bonniers

I Aeneidens sjätte sång är Aeneas i underjorden, där han stöter på sin döde far: ”Tre gånger söker han linda kring faderns hals sina armar, / tre gånger viker vålnaden undan, famnad förgäves, / såsom en flyktig vind, och lik den vingade drömmen.” Denna rysligt vackra scen bildar en underförstådd utgångspunkt för Linnéa Axelssons nya roman Magnificat.

 

Här är huvudpersonen en kvinna som bor i Paris. Hon har tillbringat natten på ett hotellrum, där hon vaknar och ser en pojke sitta på sängkanten: ”Jag skrek till och kastade mig fram och försökte vifta sönder hans vålnad, men istället för luft slog jag i något varmt och fast, och drog åt mig handen.”

 

Raka motsatsen till Vergilius, alltså. Pojken var hennes kille när hon var ung, men han dog i en bilolycka som nittonåring. Kvar i sitt gamla tillstånd – evigt ung – har han förblivit ”pojken” för kvinnan, som nu är gift och har en dotter i tioårsåldern, en dotter som håller på att frigöra sig från sin mor. Hon tillbringar en sävlig dag tillsammans med pojken som stum följeslagare. Det kan kallas både tragiskt och beundransvärt, denna strävan att inte släppa taget om ett förbigånget.

 

Om något liknar pojken det Freud kallade das Unheimliche, bokstavligen ”det obekanta” men oftast översatt som ”det kusliga”: en återkomst av något som vi känner igen men som har justerats. Det skrämmande ligger i igenkänningen, att vi anar oss till ett samband med något som omformats och förvärrats.

 

Axelsson rör sig mellan de två olika planen: det verkliga, och det påhittade. Därmed skapas en suggestiv stämning genom den korta romanens handlingsförlopp. Varför besöks hon av detta materiella spöke just nu? Kontakten mellan liv och död verkar ha öppnats, lyder en av romanens dunkla besked till läsaren, som tvingas förhandla med ganska få och dessutom kryptiska ledtrådar. Hon funderar på att inleda en graviditet, föda ett barn åt sin barnlösa vän, men blir samtidigt påmind om pojkens död och det hon trodde var oåterkalleligt.

 

Kryptiskt, som sagt. Kvinnan återger i längre partier minnen från en uppväxt i en stam, och en tillvaro som präglas av nära kontakt med mamman. Mycket till kontext ges vi aldrig, men det blir å andra sidan verklighetsnära med en otillräckligt skingrad ovisshet.

 

De tre verk Axelsson har gett ut är både olikartade och sammanbundna. Passager mellan liv och död hittar vi redan i debutromanen Tvillingsmycket, och i både den och i Aednan kunde jag periodvis störa mig på att karaktärer beskrevs så diffust och opersonligt. Detta drag förstärks här: vi kommer inte nära kvinnan, och pojken förblir som sagt stum, och kvinnans man är också bara en figur i kulissen.

 

Är det till romanens nackdel? Nä, för vad som sker är att Axelsson väcker oroande frågor kring sorgearbete som en aldrig avslutad process, och för kvinnan kan det räcka med denna påminnelse om att vi inte kan kapa banden till vårt förflutna. Det är en påminnelse som lyckas vara både subtil och distinkt, och det finns något förlösande i hur det har behandlats litterärt. 

 

Efter de stora episka anspråken i Aednan var jag i förstone något underväldigad när jag började läsa Magnificat, men blir mer och mer indragen i kvinnans inre tumult. I ytterst noggrann detaljredovisning framstår också den yttre världen i skimrande belysning med stark realistisk bäring. Och pojken avviker från intrycket av litterär konstruktion och vandrar in i ens medvetande, där stumheten ändå kommunicerar sitt sorgliga budskap om evighetens villkor.  

 

(Också publicerad i Expressen 4/3 2022)

Farväl. Dikt i virusets tid, Cees Nooteboom, översättning Per Holmer, Ellerströms

Från viruset till kriget. Så ser en bister sammanfattning av de senaste veckorna ut. Vi hann knappt andas ut efter att restriktionerna lättat från Corona-pandemin förrän Ryssland invaderad Ukraina. Det finns starka likheter mellan en pandemi och ett krig, främst i det stillestånd och den terrobalans som uppförs – samtidigt som vare sig sjukdomsförlopp eller dödsfall i krig ska underskattas.

 

Nederländska Cees Nooteboom var länge en given Nobelpriskandidat i litteratur, och under 2000-talet har han flitigt översatts och fått många läsare – inklusive denna – att tycka att det bara var en tidsfråga innan han skulle få priset. Nästa år fyller han 90, och är rimligen för gammal nu. Men inte för gammal för att skriva, uppenbarligen.

 

Farväl. Dikt i virusets tid är ett påfallande vittnesmål från en äldre författare. Som vanligt är det Per Holmer som har översatt. I tre sektioner med elva dikter vardera blir det en nätt samling på totalt 33 dikter, där varje dikt följer samma mönster med tre fyraradiga strofer och en ensam rad som avslutning – en stympad sonett, om man så vill. Även om det är viruset som apostroferas i undertiteln är det snarare kriget som är huvudtemat.

 

Kriget i bestämd form är det andra världskrig som Nooteboom är tillräckligt gammal för att ha upplevt (han är född 1933). En ytterligare likhet mellan krig och virus är pessimismen som automatiskt följer. För det är dystra utsikter vi har att vänta oss, vi som precis upplevde något som liknade frihet så nyligen, när det äntligen blev tillåtet att ägna sig åt annat än social distansering och eremitliv (det första jag gjorde: boka teaterbiljetter).

 

Som strax 90-åring är Nooteboom med i den så kallade riskgruppen, och skriver utifrån ett tillbörligt avstånd från mänskligheten. På tal om de dystra utsikterna:

 

nästa hållplats Armageddon, en kontinent

 

bortom all tid. Vid sidan av uniformer med

andra sorters stjärnor, glänsande stövlar

över dödens is. Ingenting här

är det minsta gåtfullt.

 

Det är en värld som förevisar vissa likheter med det öde land T.S. Eliot föreställde sig i spillrorna av första världskriget. Men krig är alltid detsamma. Och det är skräcken som kopplar oss människor samman. Nooteboom visar en värld som gjorts främmande, och liknar en yrvaken värd som undrar vad som hände med allt som vi tog för givet. All trygghet har slagits i spillror, hamnat i falskhetens våld, i de fantasilösa och vulgära krafter som styr våra liv. Livet levs i de låga trakterna, är något som de här dikterna, utan egentlig bitterhet, förmedlar – det är bara så som de är, och tja, vad ska vi göra åt det?

 

Ta farväl, lyder diktens svar, i dess allra sista, avslutande rader:

 

Jag går vidare i blindo, en grå byracka

ute i kylan. Här måste det vara,

här tar jag farväl av mig själv

och blir i sinom tid

 

ingen.

 

 

Nooteboom skriver med en skrämmande koncentration, på så sätt att hans dikter rör sig stelt och stiliserat. Dikterna frammanar det otillräckliga som maktinstans, allt som inte passar in, helt enkelt. Det blir en omvänd skapelseberättelse: först förstörelsen, sedan uppbyggandet. I det tillståndet finns det som förlamar och avtrubbar – men också det som lindrar, det vill säga själva poesin, och det är väl gott nog ”i dessa tider” (för att återanvända en tjatig kliché från Coronas första fas).

Berøringen af hud, Pia Tafdrup, Gyldendal

Nu är hon i mål, danska poeten Pia Tafdrup, med sin kvintett böcker om sinnena. Det är ett uthållighetsprov, där hon har återvänt till sitt sätt att skriva under 80-talet, då hon debuterade och gav ut flera uppmärksammade diktsamlingar (Hvid feber som en klar höjdpunkt). Hon når målsnöret, och gör det utan att ge ett andfått intryck.

 

Om de tidigare har jag bland annat tyckt följande. Om Smagen af stål: ”Sorgen hör till det som inte kan förstås – den är ren känsla, ett tillstånd bortom språket. Det kan kallas att ha ett snöfall inne i sin kropp, som det står i en av dikterna här”. Om Lugten af sne: ”Blodet sipprar in i världen, eller om det är världens blod som sipprar in i människan. Tafdrup rör sig som sagt lätt och smidigt mellan olika världar, från det vardagliga till det högtidliga, och jag vet inte var hennes preferenser är starkast, bara att jag inte vill undvara kontakten med någon av dem.” Om Synet af lys: ”Med arton samlingar bakom sig har Pia Tafdrup förstås många stora och oförglömliga dikter bakom sig, men det är också uppenbart att hon fortsätter skriva väsentlig och relevant dikt, som faktiskt kan mäta sig med hennes allra yppersta dikter från 80-talet”. Och om Lyden af skyer: ”I viss mån blir det monotont när böckerna liknar varandra så mycket, samt att hon gärna föredrar en viss typ av strofindelning, som också genererar en viss repetitiv arbetsmetod. Ibland får jag intrycket att det blir något pliktskyldigt över kanske inte hela projektet, men just den här boken”.

 

Berøringen af hud heter då den avslutande installationen, som låter känslan komplettera de fyra föregående sinnena. Den liknar de övriga genom att vara tydligt indelad i sektioner – här nio stycken, utifrån rubriker om kärlek, smekningar, kamp, frånvaro, närvaro … Med de tidigare, där varje bok blivit längre, blir det totalt cirka 750 sidor poesi, ett imponerande verk att begrunda från alla tänkbara vinklar. Då faller det sig naturligt att ett och annat ter sig en smula överflödigt, men helhetsintrycket är ändå positivt. Speciellt eftersom hon formtoppar sig – för att fortsätta med idrottsmetaforerna – i jämförelse med den föregående, som var något svagare.

 

Känslan och sinnligheten dominerar i denna kolsvart formgivna bok, med texten i snygga kontrastfärgerna vitt och rött på omslaget. Redan första dikten slår an tonen: ”du kysser mig igen, og skulle jeg have glemt det, / er jeg min krop, når jeg mærker dine læber / mod min hud.” Kärleksdikterna är fortsatt starka – nämn en skandinavisk poet som varit lika uthållig i sina försök att fånga kärleken, och gjort det med lika lyckosamt resultat.

 

Medan romanen är upptagen med att ge händelseförlopp struktur och inordna det skedda i en begriplig och kontrollerad form – en ”berättelse”, som det så populärt heter – kan poesin tillåta sig mer dynamiska sambandssignaler. Hos Tafdrup hör de olika dikterna samman kroppsligen, och hon anger redan med titeln att det är kroppen som är hennes huvudsakliga intresse. Kroppen och huden. Men jag kan anföra en skandinavisk poet som var ute i liknande ärenden, även om hennes karriär avbröts i förtid: Karin Boye. Som Johan Svedjedal visade i sin fina biografi Den nya dagen gryr är det beröringen som är också Boyes ämne.

 

Tafdrup går på upptäcktsfärd i det kroppsliga, och visar hur enastående det är att bara vara vid liv. Hon skriver dikter om hur det är att befinna sig i världen, hur det är att utsätta sig för världen. Hon dröjer vid kroppens alla stationer, och söker upprördheten och vilan, och balansen mellan andra ytterligheter, såsom den mellan naivitet och erfarenhet, mellan extas och smärta. Det är en poet som bejakar kontrasterna, som är ypperlig att studera utifrån stilistiska aspekter, såsom besjälningar, anaforer, symbolik. Hennes språk är djupt inspirerat av Paul Celan, som hon också nämner kort i en av dikterna, legenden om hur han skickar en bit bark från ett träd till Nelly Sachs i Stockholm. Kontentan: dikter är träd.

 

I boken rör sig Tafdrup genom tidens olika yttringar, och olika skikt (dikternas årsgrenar), och finner nya tillfällen att häpna inför allt som gör livet värt att leva. Det handlar om att känna och uppleva världen, så som barn gör. Ett blodprov skildras kliniskt känsligt:

 

Mellem nu og aldrig stikker hun til,

punkterer

den mest centrale vene, pinefuld

smerteåbning, ikke anderledes,

end når det går hul på en engel

 

Jo, Tafdrup debuterade 1981 med diktsamlingen Når der går hul på en engel, och änglarna har varit följeslagare genom hennes karriär som poet. I dikterna förekommer också stjärnor, och åtskilliga fjärilar, som på danska getts det betydligt mer poetiska namnet ”summerfugl”, och överhuvudtaget är det en somrigare bok än de tidigare i serien.

 

Det finns två sätt att förhålla sig till poesi av det här slaget. Man kan dels betona enskilda dikter, och upptäcka att vissa är starkare än andra. Så tvingas jag konstatera att tillfällesdikten sällan blir lyckosam, som i det här fallet en dikt om Corona-pandemin, även om det är lite fyndigt att ersätta fjärilseffekten med fladdermuseffekten. Det här har hon gjort avsevärt bättre förr, som i sin majestätiska dikt om attentatet mot Utøya 22 juli 2011. Man kan dels också betona helheten, och imponeras av hur konsekvent utförd hela projektet är.

Den som vill ha en bra introduktion till Tafdrups poesi kan gärna börja med de här fem sena böckerna, som på många plan kommunicerar med hennes tidigare böcker. Här finns olika versioner av beröring, utifrån varierade komponenter: kärleken, massagen, blodprovet, kyssen, slagsmålet, smekningen, hjärtat, naturen. I en dikt om överträdelser finns sanna förnimmelser: ”Nogen kan muligvis leve sig ind / i min smerte, men ingen / kan tage den fra mig, / den er alene min.” När hon skriver om internets substitut till mänsklig kontakt fångar hon ensamheten och ödsligheten på pricken, när hon visar att vi tar det vi får, hur somliga får så lite:

 

                                                        hun er ikke

fysisk til stede, du kan ikke røre ved hende,

men hun rører i tomheden ved dig

ved at berøre dit sind,

hun er dit anker, du føler dig ikke mer alene.

 

 

 

I en kort essä från 2016 skriver Tafdrup initierat om vad poesin kan uträtta:

Et digt går mere end nogen anden litterær kunstart ind under huden, når det er mest vellykket. Der findes en særlig energi i poesien, noget der akkumuleres – og derfor også afspejler ultimativ indlevelse. Et digt behøver ikke direkte at tematisere store samfundsspørgsmål, for i kondenceringen og udfoldelsen ligger et skjult engagement i verden.

 

I dikterna skriver hon om närheten till det som gör ont, till det som människan enligt en berömd formel alltid har minst ett av (sår), men också om saligheten i att gå barfota i sand,

 

Det är en påhittig slags poesi Tafdrup skriver, pigg och dansant, rytmisk och lika beslöjad som den är besjälad. I den här boken – skriven av en poet som i maj fyller 70 – finns inget som andas summering. Mitt intryck är att hon fick en injektion när hon i den diktsamling som föregår de fem sinnesdikterna, Salamandersol, och återvände till sitt sätt att skriva när hon var yngre och mer radikal. Det här tilltalet har hon tagit med sig till de här fem böckerna, och låter dem som helhet bilda en stark enhet, och avslutningen är som sagt övertygande och faktiskt framåtsyftande. Det är också tydligt att hon helt klart har sparat det bästa och viktigaste sinnet till sist, för vad har vi för nytta av de andra om vi saknar känseln?

The Silent Woman. Sylvia Plath and Ted Hughes, Janet Malcolm, Vintage

Det här är en bok med tre jämnåriga huvudpersoner. I centrum: poeten Sylvia Plath, född 1932. Om henne skrev Anne Stevenson, född 1933, biografin Bitter Fame i slutet av 80-talet, länge betraktad som den mest kända boken om Plath. Om Stevensons biografi skrev sedan Janet Malcolm, född 1934, några år senare boken The Silent Woman, som inte är en reguljär biografi om Plath, utan en biografi om biografiskrivande i allmänhet, och om just Bitter Fame i synnerhet. 

 

Om det här låter internt är det meningen att det ska vara så. Själva historien om Sylvia Plath och Ted Hughes är så omskriven och omdebatterad att det strikt talat inte krävs fler böcker om deras äktenskap. Malcolms infallsvinkel är att den som skriver en biografi måste välja sida, och förbli lojal mot den premiss som ska bära boken. Hennes bidrag blir att närma sig ämnet från en journalistisk vinkel, och välja att bli lojal mot sanningen. Det låter storslaget, och kunde lätt bli floskulöst. Men hon räddar sig genom att skriva med nyfikenheten som ledstjärna. För sanningen är ju ett så både omfattande och svårfångat begrepp.

 

Om den här boken har kritikern James Wood sagt att Malcolm liknar katten som har slickat skålen ren, och att det är svårt att föreställa sig behovet att skriva fler böcker om Plath och Hughes. Nå, The Silent Woman utkom 1994 (i kortare version i The New Yorker året innan), delvis som ett svar på The Haunting of Sylvia Plath av Jacqueline Rose, som utkom 1991. Detta som ett svar på Stevensons Bitter Fame. Polemiken mellan dessa kombattanter har varit hätsk. Malcolm och Stevenson pluggade samtidigt på universitetet; Stevenson dog 2020, Malcolm 2021.

 

Som motto väljer Malcolm att inkludera några ord från Henry James: ”There are secrets for pricacy and silence; let them only be cultivated on the part of the hunted creature with even half the method with which the love of sport – or call it the historic sense – is cultivated on the part of the investigator.” James var ju notoriskt tystlåten om sitt privatliv – inte bara inför omvärlden, utan i minst lika hög grad inför sig själv. (Lästips: i sommar utkommer på svenska Colm Toíbíns roman ”Mästaren”, som i hög grad uppehåller sig vid just hur man behåller hemligheter för sig själv.)

 

Hur har bilden av Plath formats? I hög grad och länge styrdes den av syskonen Hughes, maken Ted och dennes syster Olwyn som övervakare av kvarlåtenskapen. Embargot att inte citera ordagrant har tvingat många forskare att slå knut på sig själva när de ska handskas med materialet utan att ha friheten att ge exakta belägg. Det har resulterat i texter som betonar ironin och förstärkt partiskheten och gett bidragen en tendentiös slagsida. Som bekant är friheten större nu efter att både Ted och Olwyn har dött, och nu finns både samtliga bevarade dagböcker och brev publicerade.

 

Olwyn var aktivt delaktig i Stevensons bok, och vars tuffa förhandlingsmetoder Malcolm ofta återkommer till. Ted Hughes karakteristik av Sylvia Plaths arbetsmetod är något förminskande, när han dömer ut hela hennes poetiska produktion fram till dikterna i Ariel som orena arbetsprov, en poetik som påminner om hur Eva Ström beskriver sitt förhållande till sina egna diktsamlingar, i en intervju från 14 februari i år med poeten Nicko Smith: ”De avspeglar olika skeden i mitt liv och vem jag var då. På något sätt är en diktsamling ett stelnat avtryck av en skapande  process som en gång var levande och dynamisk, men som på ett plan upphört att intressera mig, eftersom den skapande processen nu  är någon annan stans.” (Ström talar sig i intervjun också varm för Plaths poesi.)

 

I Malcolms version blir Hughes en Prometheus-figur som döms till att evigt plågas och få sina bildliga inälvor utslitna av Plath-forskarna, som i så hög grad sympatiserar med henne. Det är en stark bild, men generellt lyckas Malcolm styra rätt bland sympatier och partiskhet. Anne Stevensons bok väckte olika reaktioner – här betonas att den bara fick negativa omdömen, vilket inte ter sig helt rättvisande (till exempel är den unik i att vara den enda Plath-biografin som översatts till svenska).

 

När Malcolm diskuterar Plaths försök att hitta sitt sanna jag, den egna och rätta rösten, handlar det inte bara om den privata kampen, utan det blir ett strukturellt problem för unga kvinnor under 50-talet: ”When Ted Hughes writes about the struggle of Plath’s ’true self’ to emerge from her false one, he is surely writing about a historical as well as a personal crisis.” Vad är då ens sanna jag? I Plaths fall handlar det om att sluta be om ursäkt, att inte längre vara snäll. Som förklaring till att hon ofta skildras som osympatisk kan ha just detta som ursäkt: hon var bara trött på att behandlas som en dörrmatta, att hon var något som med vårt språk kallas sanningssägare. Inte ens nu, snart sextio år efter hennes självmord, blir sådana personer populära. Malcolm skriver om paradoxen i att hon som skriver att alla kvinnor avgudar en fascist (dikten ”Daddy”) själv var något av en fascist i sitt beteende mot andra människor, både kvinnor och män.

 

Malcolm citerar utförligt från sina källor, däribland flera upplysande brev från Ted Hughes, och hon resonerar med och mot Anne Stevenson. En längre programförklaring av Stevenson ger insikt i hur biografiskrivandet går till, och att hon tillbringade flera år i något som liknar de mentala tillstånd som Plath hamnade i:

 

I spent ten or so years ’in the wilderness’ […] I do know firsthand something of what Sylvia suffered, and Ted also … I cannot believe that a biographer who does not understand the pervading madness of S.’s time can possibly understand her despair. Alvarez, of course, does, but he admires the extremism, self-indulgence, narcissism that I, after long experience, deplore.

 

Det är förstås en grov underskattning av Plaths litterära kraft att reducera den till en privat bekännelse – ett ord som i stort sett undviks i den senaste boken om henne, Heather Clarks magnifika Red Comet. Ändå kan Malcolm inte avstå från att lansera tanken att Plaths dikter är beroende av självmordet, att de behöver kontextualiseras för att nå sin fulla potential som konstnärliga objekt. Jag kan inte helt dela denna syn, att det rör sig om en poesi enbart för gelikar: i min läsning av Plath är hon transcenderande, en stark poet inte tack vare utan trots självmordet.  

 

Problemet att handskas med biografiskrivarna överlät Ted Hughes åt systern Olwyn, något som kan uppfattas som feghet eller att han därmed underförstått erkände sin delaktighet i att förvärra Plaths mentala hälsa. När mamman Aurelia Plath i mitten av 70-talet utgav dotterns brev hem var det ett försök att korrigera bilden från romanen The Bell Jar, som strax innan utkommit i USA, mot hennes uttryckliga vilja. Hon övertalades av Ted, som var i behov av pengar. Listigt lyckades han övertala Aurelia med argumentet att den bara skulle läsas av några få litteraturvetare på universiteten – i själva verket blev den precis vad Plath hade förutspått: en potboiler. Aurelia misslyckades kapitalt i sitt syfte att framställa en trevligare version av Sylvia, för genom breven blev dotterns hyckleri uppenbart för alla att se, i vilken grad hon hade upprätthållit en fasad för att manipulera sin mamma att hon var framgångsrik även när hon mådde som sämst. En ärlig läsning av Breven hem visar att mammans oresonliga krav på ständiga leenden bidrog till att föra dottern närmare ångesten, neuroserna och självmordet.

 

Som amerikan kan Malcolm sympatisera Plaths aversion mot allt som är engelskt. När hon träffar Olwyn råkar det vara årsdagen av självmordet i februari. Malcolm kan för sitt liv inte förstå varför det engelska folket vägrar förbereda sig för vinter och kyla, som om det är något de trots att motsatsen bevisats är något som är främmande för deras gröna och vackra ö. Relationen mellan Olwyn och Stevenson är inflammerad, och Olwyn är inte den som skräder orden när hon beklagar att hon inte lyckades värva någon med smartare huvud att skriva den bok som skulle bli Bitter Fame: ”Sylvia was an intellectual – Anne is not. I had to nanny her along. She wasted a year of my life.”

 

Men vänta nu. Detta låter ju exakt som hur Sylvia brukar beskrivas: slagkraftig och sarkastisk. Mötena mellan Sylvia och Olwyn var sällan långvariga, men anomiseten dem emellan kan ha en så banal orsak som att de var för lika – att de grälade för att de kände igen så mycket i varandra. Den mest uppslitande incidenten tilldrog sig nyårshelgen 1960, där Sylvia valde att inte gå i konflikt men lämnade utan ett ord – en tystnad som provocerade Olwyn, eftersom den som tiger får sista ordet. Därav Malcolms titel, The Silent Woman, och hon utreder hur denna tystnad blir en strategi för Plath, inte enbart i grälhantering. Men hon är också den tysta kvinnan i så måtto att hon genom sin tidiga död inte tar plats i den pågående diskursen kring hennes liv.

 

Malcolms metod blir att förstå biografiskrivarnas psyke, att hitta bevekelsegrunderna för att skriva biografier. Därför är det ett bra val att fokusera på Plath. En sak som kunde ha nämnts, är förstås obalansen i de tjogvis biografier om Plath i relation till avsaknaden av biografier om Hughes. En konsekvens av att han överlevde till 1998, förstås, men det skapar onekligen en orättvis instabilitet i receptionen. Men i stort sett blir Malcolms bok en studie i hur man skriver biografier, och en slutsats som är värd att ta med i beräkningen blir att Sylvia Plaths reaktion kanske inte var så galen när allt kommer omkring, att hon inte var mer splittrad än en intelligent och självständig kvinna ur hennes generation tvingades bli, bara det att hon var mer verbal och uttrycksfull.  

Till godheten, Mara Lee, Pamflett

Endast som vittne är människan till:

Tag och skriv!

 

Så långt Gunnar Ekelöf. I sin nya bok Till godheten borrar Mara Lee sig ännu djupare ner i vittnesmålets betydelse, för att motverka de onda krafterna som hotar oss. Hennes bok, som utkommer som en pamflett på det lilla förlaget Pamflett, använder sig av motviktens poetik, för att illustrera motrörelse och motstånd. I den korta dikten – som splittras i två sektioner – finns också motstrofen, hämtad från de antika tragedierna, där också kören har gett Lee impulser till att visa ett skeende och dess mottagande.

 

Sektion ett heter ”Gamla Slussen”, och innehåller skinnskallar som trakasserar och förföljer ett diktjag och i förlängningen ett sällskap:

 

Det som vrålade skar sönder        oss         i små delar.

 

Det är en dikt som bekräftar det fula, det onödiga, det vräkiga, eller bara det förstörda, och det förstörande. De män i grupp som jagar fram i novemberkvällen i Stockholm, rasister som tar sig äganderätten till ett offentligt rum. Hur kan de tillåtas bete sig så som de gör? Kanske för att det sanktioneras uppifrån?

 

Det är en hård anklagelseakt, men det är svårt att argumentera mot de mönster och strukturer som pekas ut, till exempel i den boksida ur SAOL från senaste upplagan (2015) som återges, där ordet ”helvetesskildring” följs av ”helvit” och ”helylle” för att exemplifieras av ”helyllegrabb” och ”helyllesvensk”. Det ser ut som ett dåligt skämt, men jag kollar för säkerhets skull i boken och tvingas nedslående nog konstatera att exakt så ser det ut.

 

Då blir uppgivenheten begriplig, och den ilska som är diktens motor. Om än det stannar vid en önskedröm finns behovet att slå tillbaka. Det handlar också om avsaknad av modersfigurer och en rädsla för metaforer.

 

Varför är metaforer så farliga? Kanske för att de så aktivt för oss bort från det reella, från det uppdrag som dikten har – eller borde ha: att skildra verkligheten utan omskrivningar och eufemismer. Lee skriver slagkraftig samhällsdebatterande dikt. I den andra delen, ”Jord”, återfinns några övertygande rader om behovet att konfrontera även de jobbigaste erfarenheterna:

 

Man behöver inte skämmas för att man behöver hjälp. Att ta någons hand, under en skakig resa. Så. På 1900-talet blir nedstigningen till underjorden lika mycket en resa inåt som en resa nedåt, och helvetet är inte längre de andra, enbart, utan lika mycket det egna.

 

Mara Lee vet något om vittnesmål, som hon visade med sin förra bok Främlingsfigurer, som tog fasta på språkets betydelse i formandet av rasism. Det var en övertygande essä som siktade på djupet: här blir det förstås mer rudimentärt, i det korta formatet som den här dikten medger. Det är ändå en starkt drabbande dikt.

Den sinnesfriska flickan, Kristín Bjarnadóttir, Poesiwerken

Sorgligt nog skulle Den sinnesfriska flickan bli Kristín Bjarnadóttirs sista bok. Det är en uppväxtskildring som använder lyriken som modus för att föra fram barnets upplevelse av världen. Bjarnadóttir (1948-2021) föddes på Island, men flyttade som vuxen till Danmark där hon utbildade sig till skådespelare och hamnade under 80-talet i Sverige, där hon gjorde Göteborg till UNESCO litteraturstad.

 

Det är en frisk titel, och det är med friskt humör Bjarnadóttir skildrar barnets värld. Det ovanliga hör till hur lite tillrättalagd historien blir – här ges inget intryck av efterhandskonstruktion, utan allt är förmedlat med en typ av klarspråk man inte är bortskämd med vid den här typen av självbiografier. Det finns en plötslighet i hur allt framställs, allt ifrån vädrets växlingar till dramatiska händelser.

 

I dikter som ofta växlar mellan dröm och vakenhet berättas om ett liv på landsbygden bland komockor och får som ibland rymmer från sina hagar, där flickan blir en av många syskon. Sex totalt – sju om man räknar en från pappans förra äktenskap, men det lär sig flickan snabbt att det ska man inte göra. Överhuvudtaget handlar det mycket om att testa gränser för vad man får säga och göra, och på barnets vis trumfar praktiken alltid över teorin. Med andra ord: misstag begås, för att de måste begås, för att barnet ska lära sig.

 

Minnena är starkt framkallade, och mycket handlar om längtan bort, en längtan som tar flickan i besittning från tidig ålder. Drömmen är att gifta sig med en gatsopare i Reykjavik, för det måste vara det flottaste yrket, eftersom hon får höra att gatorna där är så välputsade. Tills vidare får hon hålla till godo med oskyldiga förälskelser och flirtar. Som tolvåring faller hon för en dragspelare i Elvisfrisyr, men inget leder till något.

 

Hur ter sig tillvaron för flickan? Som något osäker och opålitlig. Hon tvingas uppleva saker på egen hand och lära sig hantera vuxenvärldens dolda koder:

 

lögnen som växer

passivt

genom tystnad

genom tid

 

lögnen som dör

när den blir sann

 

Bjarnadóttir skriver en poesi som bejakar eftertänksamheten utan att bli plågsamt klurig, en fälla som annars kunde ha stört intrycket. Det finns också en ömtålighet i hur flickan berättar sin historia, och det är verkligen hennes egen historia, som om den vuxna Bjarnadóttir inte kan styra över hur den berättas. Det är en ljus historia om ett barns stapplande försök att ta sig an världen, men det finns mörka stråk i form av att hon lämnas bort när mamman ska föda hennes syskon, och att alla fosterhem inte innebär friktionsfria stunder. Mormor och farmor dör. Pappan är aggressiv, och det finns en distans till mamman oftast.

 

Därmed får flickan klara sig själv från tidig ålder; mer än att hon lämnas vind för våg är det frågan om gammaldags självständighet. Vi påminns att det är en helt annan tid. Det är skickligt gjort av Bjarnadóttir att i så hög grad levandegöra hur barnet upplever världen. Att säga att sinnena står på helspänn räcker inte. Det finns i denna framställning ett sinne för språk och rytm, och man förvånas inte när flickan börjar musicera och visar sig ha gott gehör. Detta gäller även språket, som är humoristiskt men inte flåshurtigt. Som tangodansare verkar Bjarnadóttir också medveten om att det krävs två till denna dans, och hon låter läsaren föras med i rörelserna som språket skapar.

 

En enskild dikt frammanar ett feministiskt uppvaknande när flickan reflekterar över orättvisan i hur mammans slit är så dåligt uppskattat och hur pappan prioriterar inköp av traktorer framför barnens besök hos tandläkaren. Där finns en stillsam uppskattning som retroaktivt hyllar de osynliga insatser kvinnor alltid gjort för sin familjs bästa: ”jag träffade ingen tonsättare som barn / förutom min mamma som satte en särskild ton / i både tyst och talat liv”.