Tranemo hamnade på kartan i höstas när riksmedia uppmärksammade att man höll sig med en kommunpoet. Men redan innan detta hade Strängnäs anlitat Magnus Utvik som kommunförfattare – landets enda – och det har resulterat i ett antal antologier från orten. Senast kunde vi läsa en fin bok om Bo Setterlind, och nu utkommer en samling med texter från Utvik själv: Långsamt rör vi oss genom varandra.
Det är en gammaldags hederlig tankebok. En dagbok som spänner från 13/10 2018 till 5/11 2021. Men till skillnad från mastodontverk som Lars Noréns En dramatikers dagbok (volym 1-4) och Ulf Lundells Vardagar (sjätte och sjunde volymen utkommer i maj) är Utviks bidrag sparsmakat blygsamt och ryms på lite drygt 70 sidor.
Det är en textsamling som ifrågasätter själva verksamheten. Varför en kommunförfattare? Borde inte pengarna satsas på vård och skola? undrar några skeptiska gamlingar när han försöker anlita dem att skriva texter. Pengarna är statliga, från Kulturrådet, invänder Utvik. Jo, men ändå … Det är ett ingångsvärde som är värt att beakta: vad ska vi ha kultur till?
En av dess funktioner är terapeutisk, och Utvik utreder detta i sina texter. Men jag måste invända. Är inte detta en onödig truism, att vi ägnar oss åt kultur för att läka oss själva? För några av bidragsgivarna blir skrivandet en frizon, där man kan laborera med känslor som man annars inte tillåter sig. Mer imponerad blir jag när Utvik försöker lämna de förutsägbara klichéerna för att säga mer originella saker: ”Skrivandet är en stunds vilande mellan vansinne och sorg”, till exempel.
Det är personligt, när Utvik tar oss genom egna besök på psykakuten för ångestattacker, egna tillkortakommanden. Eller så här: boken består av en trippel-allitteration: minnen – misslyckanden – missnöje. Dessa känslor (ja, minnet är inget annat än en (opålitlig) känsla) dominerar framställningen. En gång besöker han Jönköping och krossar en äldre mans författardrömmar när han säger att det inte går att debutera efter att man har fyllt 40. Han ångrar sig, men då är det för sent.
Desto bättre har han blivit på att se människor därefter, att ta till vara deras drömmar. Han tillbringar en längre tid på ett fängelse (anstalt kallas det med en okänslig eufemism). Etiska och estetiska spörsmål samsas i hans funderingar kring konstnärens ansvar. Ibland är han lite för flyhänt, och glömmer ett semikolon när han citerar ur gamla översättningen av Camus Främlingen (ledtråd: lita aldrig på ditt minne; det är bara en känsla som inte har något med sanningen att göra).
Utvik skriver ärligt redovisande, och han lägger korten på bordet. Som skrivpedagog blir hans uppgift att uppmuntra. Någon gång önskar jag att han kunde vila något längre i sina reflektioner. När han får höra om en väns självmord flyr han in i sitt eget skrivande, som han menar har ägnats betydligt mer tid än något annat, inklusive långa promenader. Att välja bort känslor är sällan en bra strategi, och det hade varit givande att höra mer om dessa ställningstaganden.
Att skriva är inte enbart något som tar dig in i känslor – det kan också ta dig därifrån, bort från de känslor du inte vill vistas i. Och varför vill du inte det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar