Rollatorgnissel under den järnblå solen, Nicko Smith, Eget förlag

Folk är rätt dumma i huvudet. Vad är vi mest rädda för? Att flyga. Spindlar. Att tala inför publik. När det enda vettiga svaret borde vara: att bli gamal. För hur kul tror ni det blir, kanske i synnerhet om man tar i beaktande att de flesta av oss kommer att bli äldre än tidigare generationer? Äldre och sjukare, alltså, och kanske kvarlämnade i en åldringsvård där personaltillgången blir allt glesare.

Om åldringsvården handlar Nicko Smiths nya diktsamling, Rollatorgnissel under den järnblå solen. Han har erfarenhet av att jobba där, men betonar att de olika rösterna i dikterna är påhittade och saknar befintliga förebilder. Det är en viktig distinktion: det här är inte individers enskilda röster, utan ett kollektiv som ges röst – en grupp som vi har lätt att nedvärdera och underskatta. De äldre, alltså – de som vi inte vill kännas vid, men som vi – spoilervarning – alla kommer att tillhöra.

Smith är förutom poet också förmedlare av poesi, med klart idealistisk ådra. På sin hemsida har han lanserat lördagsintervjuer med snart 100 poeter och kritiker, och skriver också poesikritik där. Det är en gärning som inte ska underskattas.

Och dikterna? Jo, det är en nödvändig inriktning att som här utgå från en äkta erfarenhet, något som finns på riktigt. Det ger Smiths annars något ojämna poesi riktning och bärighet, när det finns ett tydligt syfte och en uttalad plan. Jag tycker om den hårdhet som indikeras av titeln. Även om poesi som genre kan bedrivas i hög ålder är det sällsynt med rollatorer i poesin.

Och det är en fin bild med en järnblå sol. Överlag fungerar den blå färgen som ett ledmotiv genom hela samlingen, eller snarare halva, då den med ett undantag (se nedan) introduceras ungefär halvvägs in i den, med en lika vacker sammanställning då en morgon kallas ”näckrosblå”. Sedan vidtar en mark som ”blåstörtar”, en skjorta som är blå, en dag som är blå, en närvaro som är ”blåstilla”, en fåtölj är ”söndagsblå”, en morgon är ”aprilblå”, samt titelns färg: ”Den järnblå solen / bränner ner tavelramarna”.

Annars finns ju alltid en risk att den som betraktar gamla drabbas av sentimentalitet, och den risken lyckas Smith inte alltid undvika. Empati är ett tveeggat verktyg. Här finns också några metaforer som söker sig mot något som bara är allt för konventionellt. Samtidigt är den naivitet som präglar dikterna en styrka, för det tillåter Smith att komma nära de gamlas autentiska röster.

Då skapar deras indirekta bidrag goda förutsättningar för minnesvärda möten. Allra mest så i en av dikterna som utgår från en åldring som förnekar sin vistelse i ålderdomshemmet med sitt envetna ”Jag bor inte här”. I dikten utläser jag denna protest som en överlevnadsstrategi som blir sympatisk och slagkraftig:

                      Jag bor i björkarna & ekarna

                      som sträcker ut sina kronor

                      mot hoppets klarblå himmel

                      Jag bor i inspirationens ögonblick

                      i den friska majvinden

                      över åkrar och fält

                     

                      […]

                      Jag bor i solen som aldrig någonsin går ner

Arbetarlitteratur för svenskspråkig litteratur handlar ju oftast om prosa, medan poesin har varit mindre representerad, även om det på senare tid funnits några undantag, som Jenny Wrangborgs dikter om kallskänken eller Emil Boss dikter om Systembolaget. Det är ju en underdrift att hävda att böcker som dessa är välkomna och oundgängliga.

Inna och Papp, Johanna Boholm, Ellips

Tid, är inte det människans sämsta uppfinning? Till att börja med är den ju så enkelspårig, och arbetar bara mot oss och aldrig för oss. Och den hamnar alltid lite fel, och är orättvis, och är omdömeslös, och är skadeglad, och är missunnsam. Hellre då behandla den lika respektlöst tillbaka, liksom ge den vad den tål.

Kanske lite så som Johanna Boholm gör i en av sina nya böcker – eller egentligen i båda. De kommer ut samtidigt, i två tunna volymer med enhetlig formgivning med text nedkritad och med svartvita fotografier på omslagen. Papp är en prosaberättelse i det kortare slaget – 12 kapitel som formar en miniroman. Inna är en diktsvit – ett narrativ i fyra avsnitt. Båda handlar de om tiden. Båda gör det på ett respektlöst sätt, som kanske ändå pekar ut ett rimligare förhållningssätt till vår fiende – alltså genom att visa att det respektlösa är det som i slutändan blir det som visar mest respekt.  

Papp först då, även om det är oklart i vilken ordning man ska läsa dem – om de ska läsas i någon ordning, eller om de ska vara kommunicerande kärl. Det börjar med en födelse. En son. Som är vuxen typ på stört. Han blir, det vill säga är det redan, banktjänsteman, börjar umgås en del med småkusinerna, som han hälsar på för att dricka kaffe. Sällsamheter utspelar sig, som involverar död och galenskap och kanske en gnutta kärlek – den kärlek som det finns utrymme för när världen ser ut som den gör. Titeln ska förstås utläsas ”pappa”, och här finns – eller inte – en pappa.

Inte? Eftersom tiden är så anti-cyklisk, med föräldrar som inte existerar eller bara förnekar eller bara upphör, och där barn tvingas ta vuxna beslut. Huvudpersonen, vuxenbarnet eller den barnvuxne, är så perceptiv att verkligheten kantrar, och där sorgen är latent: ”Det öppna sår som livet var och för alltid skulle vara. Jag blinkade bort eländet, och det sved i ögonen av ljust stoft.”

En märklig effekt uppstår. Hur ska det ens läsas, när det är så absurt och bakvänt, och semantiskt utmanande? Samtidigt är det innehållsligt rimligt, om än på sätt som kräver viss tillvänjning. Det är lite som att läsa Stina Stoors noveller, där den fiktiva världen är nästan hyperverklig samtidigt som den är lika beroende av magisk realism, och där människor lever och verkar i någon slags självklarhet, trots att omständigheterna ter sig overkliga och ändå tydliga – igenkännbara i sin ogripbarhet.

Boholms språk är fett. Det är alltså späckat, digert med innebörd, trots den oerhört täta stilen, och de nästan provocerande lakoniska utsagorna. Allt är liksom havande med innebörd, utan att det blir utstuderat eller sökt. Då blir det som att läsa en skruvad barnbok, som utnyttjar pekbokens estetik. ”Titta!” säger texten, och som läsare kan du bara lyda.

Det är en rolig roman, på så sätt att den får dig att darra i bävan inför det som utspelar sig. Kollapsen är alltid nära. Det dialektala tonfallet – på en gång uråldrigt och barnsligt – förstärker den oroande effekten. Händelser registreras med en liknöjdhet som blir både äkta och fingerad.

Inna sedan då. Det är alltså berättande dikt, där grafiskt våld dominerar. Det finns alltså ett förlopp, men att beskriva det är som att försöka gestalta en psykos. Det är en våldsam relation som utspelar sig, med identifikationen mellan ”Inna” och berättarjaget, och där finns också en ”Hans”, som med kniven förlöser en mor. Namnet är dubbeltydigt, visar berättaren, och pekar ut honom som den egoistiske ägaren, han som lägger beslag. Allt är ”hans”, liksom allt är ”Hans” – han är hela sin värld.

Inna är ett namn, men också en egenskap. Det mytiskt sagoaktiga ger berättelsen en slagsida åt det icke bokstavliga, där även våldet fungerar på ett bildligt plan. Men inte enbart. Det som skildras är äkta nog, och väcker flera oroande frågor. Man kunde också säga att det som sker är att något vardagligt och vanligt förekommande blir litteratur. Ett alltför vanligt och bekant skeende:

                      Jag lever

                      då Hans tar Inna hem i båten

                      då han ror stilla utan ljud

                      och gruvar sig

                     

                      Jag drar Innas anda

                      rör Innas hjärta märg och fattning

                      rör såren Hans har skurit i henne

                      med en rostig vind kniv

                      Sakta blåser jag på Innas sår

                      inifrån

                      blåser på dem vävnad

                      spröd och skär

Bokstavligen kunde det vara barnet som försöker rädda modern från våldet, genom att lindra smärtan med att blåsa på såret (det mamman annars alltid gör med barnet som slagit sig). Men notera också förskjutningarna, de subtila glidningarna: ”med en rostig vind kniv”. Var kommer den vinden ifrån? Är det barnet som finns i naturen, som blåser?

Det Boholm gör är att vidga vår uppfattning, dels av verkligheten, och dels av litteraturen. Frågan om det stämmer görs ovsäentlig, man slutar ifrågasätta och börjar acceptera att – tja, så här kan det väl också vara, så här kan väl världen också te sig, och – tja, så här kan man väl också skriva litteratur. Det vill säga, med berättare som rör sig flytande mellan och över gränser, där de tillåts vara inte bara vuxna och barn samtidigt utan också ofödda – att de ofödda ges agens. Boholm ger röst åt det som inte har någon röst.

Där blir identifikationen lika stark som distansen, när svåra erfarnheter ska gestaltas. Det blir en del blod, en del svett, en del död. Det är spektakulärt, och dikterna tar nya vändningar, förmår upprepa med sin insikt i psykosliknande tillstånd. Det är både groteskt och oförglömligt: ”Jag stryker Innas arm / och viskar åt henne / att mina andetag är hennes / mitt blod är det hon mist / jag är hennes barn och mor och hon”.   

Boholm skriver dikter som är kallt registrerande. Stilistiskt hör det väl ihop med prosaberättelsen Papp. Det kan nämnas att hon tidigare gett ut två prosaböcker, Bygdebok och Jag är Ellen – båda nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Hon debuterade som femåring med en saga som en påskhäxa som fastnade med kvasten i telefonledningarna. Så nog har hon bevarat sitt sinne för dråpligheter.

Samlade schizofrenier, Esmé Leijun Wang, översättning Linus Kollberg, Daidalos

Ofta talas det om att det i vår tid blivit mindre tabubelagt att tala om psykisk ohälsa. Det stämmer säkert, men bara om man undantar de osnyggare sjukdomarna. Såsom schizofrenin. Fortfarande stigmatiserad är den för ostädad och för utslagsgivande, i sitt förnekande av ordning och rationalitet. Det är en sjukdom som utmanar med sin brist på struktur och sin förvrängda verklighetsuppfattning. Den är också för trasig – glöm att den skulle se ut som Catherine Deneuve i Repulsion.

Den amerikanska författaren Esmé Leijun Wang har med Samlade schizofrenier skrivit en självbiografisk essä, där hon med sig själv som exempel försöker förklara och förmedla sin erfarenhet av att leva med schizofrenin ända sedan hon som brådmogen 17-åring började plugga på Yale. Jag betonar försöker, eftersom hon väl i strikt mening inte lyckas – men det ligger nog mer i sakens natur än att hon inte har kapacitet att berätta sin historia på ett gripande sätt.

Hon skriver om en inre logik som går i strid mot verkligheten, där vansinnet blir något som varken kan bemästras eller kontrolleras. Hon skriver om medicinering, om hur förnuftet rämnar och ger vika för något på alla plan vidrigt. Hon skriver om att leva nära döden. Det är en sjukdom som rasar och rusar, och bara kan bemötas genom att förhålla sig i acceptabelt eller presentabelt skick.

Ordet schizofreni vägleder etymologiskt mot något som kan kallas kluvet sinne, utifrån grekiskans schizo (”jag klyver”) och phrene (”sinne”). Diagnoser är osäkra, och kan fungera både som hämmande och frigörande instanser. Så småningom får Wang ändå diagnosen schizoaffektivt syndrom av bipolär typ, vilket hon mer upplever som frigörande, om än inte som något som helt definierar henne som person.

Wang skriver klarsynt och pedagogiskt, och går igenom olika stadier och faser, och ger ibland insikter i sitt umgänge med schizofrenin. Dock blir det sällan klarlagt hur fasansfullt hennes tillvaro måste te sig. Hon är en klassisk duktig flicka som pluggar sig till de högsta tänkbara betygen, och arbetar hårt parallellt med att hon har långa katatoniska skov. Hon skriver om tre perioder när hon är tvångsintagen, utförligt om alla mediciner hon har fått, om bältesinläggning. Men det framgår sällan hur dåligt hon mår, eller hur omgivningen drabbas. Det finns en make, en ”C”, som diskret hålls i bakgrunden.

Hon är högbegåvad och högpresterande och högfungerande, helt enkelt. Och därför kanske ingen lämplig modell för schizofrenin. Det som oroar en aning blir då ett indirekt frågasättande: kan det vara så illa om hon samtidigt kan leva ett så perfekt liv? Det enda hon och maken verkar ha valt bort är barn, samt att skjuta på ett och annat biobesök när hon varit psykotisk, för att hon då har svårt att skilja på filmens verklighet och den egna. Sedan kan jag tycka att det hela får ett märkligt slut när hon rör sig mot ockultism, tarotkort, andliga mentorer och ”liminala tillstånd”.

Glimtvis finns ändå passager som visar hur djävligt livet måste te sig, när hon återger rörelsen mellan olika verklighetsuppfattningar, och antyder hur lite som krävs för att denna rörelse ska möjliggöras: ”Ibland splittras faktiskt mitt medvetande, och då kan jag tro att det är gift i mitt te eller ligger döda kroppar på parkeringsplatsen. Men därefter sätts medvetandet samman igen, och jag blir återigen ett identifierbart jag.”

Det är också bra att hon påminner om att man som patient upphör att vara människa, att man bara blir en funktion, eller snarare bristen på funktion. Hon skriver också bra om PTSD och hur hjärnan förstörs av denna sjukdom, som hon liknar vid alzheimers. Men ofta ger boken ett splittrat intryck, som om hon haft svårt att bestämma sig vilken slags berättelse hon velat skriva, och i vilken grad det självbiografiska ska få dominera. Så finns här några opåkallade och föga originella utbrott mot hur kvinnor porträtteras i krim-serier, och några banala reflektioner om Kurt Cobains och Francesca Woodmans ikonstatus, att de ”beskrivs ofta som genier”. 

Stilistiskt skriver Wang också något robotartat, något som förstärks av en översättning som ibland nyttjar en interpunktion som inte riktigt följer svenska skriftspråkliga normer. Samtidigt kan den platta stilen vara både en styrka och en svaghet. En styrka blir då att den sakliga och opersonliga framställningen lyfter fram ämnet starkare. Svagheten är då att erfarenhterna inte riktigt förmedlas på ett övertygande sätt.

Poesiåret 2019. Litteraturkritisk kalender, [red] Magnus William-Olsson, Örnen och Kråkan

Var 2019 ett starkt år för svensk poesi? Ja, svarar jag spontant, bland annat eftersom jag var med att göra det till ”poesiåret” när vi nominerade de fem kandidaterna till Borås Tidnings debutantpris. Fyra av dessa recenseras i antologin Poesiåret 2019, den årliga kalendern som håller på att bli en institution.

Eller? Det här är den tredje upplagan, och man hoppas ju att ett sådant initiativ bidrar till att stärka poesins funktion och roll, göra den något mindre marginaliserad. Här samlas alltså alla de recensioner som läggs ut under året på sajten Örnen och Kråkan. De har 6000 abonnenter, som alltså följer den ambitiösa kritikgärningen. Att så här i efterhand ta del av recensioerna blir en stark påminnelse om hur värdefullt det är med uppsamlingar.

I förordet nämner redaktören Magnus William-Olsson något om den exponentiella ökningen i utgivning av diktsamlingar. Från 267 stycken 2016, via 325 året därpå, och 413 för året 2018. Det är kanske både glädjande och lite alarmerande siffror. Enligt en annan källa utgör poesin 0,4% av litteraturomsättningen. Vem ska strikt talat läsa allt som ges ut, förutom – tja, Magnus William-Olsson? Han gör i en av bokens essäer en genomgång av de titlar som inte fick plats med egna recensioner, och där nämner han för den delen – i positiva ordalag – även den femte nominerade poesidebutanten, Bella Batistinis Mata duvorna.  

Det är en stark uppställning kritiker, hämtade från universiteten, men också poeter och översättare tillhör kritikernas skrå så som det representeras här. Det finns mönster. Formatet är som en parodi på socialstyrelsens gamla rekommendation – i denna tappning: 6-8 sidor i veckan – med undantag för de tiosidiga recensionerna av några giganter som Jäderlund, Sonnevi och Kaplans Osebol, samt kanske lite mer förvånande David Zimmerman.

Vidare: citatglädjen, som stundtals blir så påfallande att själva kritikerrösten riskerar att drunkna. Jag är inte helt övertygad av denna idé, att så mycket behöver beläggas. Ett annat mönster är de nästan utstuderat nyanserade läsningarna. Det går nästan inte att hitta en enda förbehållslös recension, som är antingen hyllande eller sågande, utan exakt allt balanseras med olika perspektiv, där de underförstådda ”å ena sidan men å andra sidan” dominerar. Typ så här: ”Det här gör poeten inte bra. Men det här gör poeten bättre …” På så sätt blir de nyanserade läsningarna ett slags självändamål, som man genomskådar och inte riktigt litar på; som läsare börjar man leta mellan raderna för att hitta den egentliga kritiken, de egentliga värdeomdömena.

Andra mönster: de kvantitativa läsningarna. Många redovisar väl valda citat från tidigare böcker i poetens produktion, och berättar allt om antal dikter, antal rader, antal förekomster av enskilda ord, etc. Det här är ju visserligen bara exempel på noggrana läsningar, men det kan också bli nästan för närsynt. Inte heller är jag alltid ense med de många utvikningar där ”tänkbar påverkan” föreslås, då det nästan alltid rör sig om poeter som kritikern själv ägnat ansenlig tid åt. Frasen ”det här påminner om …” säger oftast mer om kritikern än den poet som behandlas, kort sagt.  

Att man ibland håller med, ibland inte, det är förstås helt på sin plats. Man läser inte kritik för att bekräfta, men inte heller enbart för att bestrida. De recensioner som fungerar bäst är förstås de där kritikern sätter något på spel, som Axel Andersson gör i sin dubbelrecension av två böcekr av Walt Whitman. Eller ännu mer Tatjana Brandt, i sin analys av Athena Farrokhzad. Det är en våghalsig läsning, dristig, kaxig, utmanande, och konstnärlig mer än kritisk – men den pekar också ut en ny riktning för kritiken, en som i högre grad går i dialog med boken och författaren än som bara återger innehållet.

Det ska också sägas att det är skillnad att läsa recensioner online och att läsa dem i bok, speciellt i en så här snyggt formgiven bok (som vi känner igen som Mikael Nydahls arbete, från förlaget Ariel). Och mestadels finns saker att glädjas åt, som att det blir en provkarta över hur bra kritik ska utföras. Det spretar, och det är förstås positivt att ingen skola tillåts dominera. Förvisso innehåller litteraturkritiken sina egna klichéer, och de unga kritikerna är förstås dömda att upprepa dem, eftersom det är ett hjul som måste uppfinnas på nytt för varje generation. Den som så vill kan förstås också leta efter käpphästar.  

Nu inser jag att denna recension väl mest liknar en parodi på de recensioner som boken innehåller: det vill säga, att jag berömmer vissa saker, och klagar på andra. Jag hoppas bara att jag med trovärdigheten i behåll kan få berätta hur mycket jag rekommenderar den här gedigna boken, med en from förhoppning att den ska följas av många fler de kommande åren.

The Making of Poetry. Coleridge, The Wordsworths and Their Year of Marvels, Adam Nicholson, William Collins

I tisdags fyllde William Wordsworth 250 år. Det vore synd att säga att det uppmärksammades tillbörligt. Även om han i stort sett har klarat sig bättre undan av tidens tand än de flesta andra av den brittiska romantikens poeter, där både poesin och levnaden fått utstå kritik, med omvärderingar av främst den misogyne Byron och tjejtjusaren Shelley.

Så, Wordsworth har på något sätt överlevt attackerna som inleddes med den yngre generationens Byron, som kallade honom ”Turdsworth”. Han överlevde också när Motörhead placerade en yxa i en byst av honom på omslaget till en liveskiva, med inskriften ”What’s Words Worth”. Han överlevde också att Margaret Thatcher krävde att hans ”Ode on Immortality” skulle läsas på hennes begravning. Han har överlevt också Jamaica Kincaids påhopp i romanen Lucy, där protagonisten ger uttryck för avskyn för den förbannade påskliljedikten som kolonialmakten krävde att hon skulle läsa under uppväxten på Västindien.

Vilken giltighet äger då Wordsworth idag, när det har gått drygt 200 år sedan han revolutionerade poesin – i intimt samarbete med Samuel Taylor Coleridge – med det på alla plan häpnadsväckande boken Lyrical Ballads? Något som Adam Nicholson tagit fasta på i sin bok om det år som ledde fram till den banbrytande boken – egentligen ett drygt år, från juni 1797 till tidig höst 1798 – är de många långa vandringarna som företogs. Inte bara av Wordsworth, utan även av Coleridge – de gånger hans fru inte hade skållat hans fot med het mjölk – samt Dorothy Wordsworth, som ivrigt gick där bakom och plockade med varm hand intryck från naturen. Boken heter The Making of Poetry. Coleridge, The Wordsworths and Their Year of Marvels, och Wordsworths ska alltså vara i plural, då han betonar samarbetet mellan främst dessa tre. Med på resan var också Coleridges stackars hustru Sara, men hon spelade en perifer roll, samt älsklingssonen Hartley. Wordsworth var inte heller barnlös, då han några år tidigare under en resa till Frankrike träffade en fyra år äldre kvinna som födde hans dotter.  

De tog sin tillflykt till Somerset, där paret Wordsworth av mecenater fick låna en stuga gratis. Den inreddes kungligt, och där kunde William tillbringa sin kläckningstid. Han var 27, men studierna hade inte lett fram till någon karriär. Det var en retreat – en flykt från staden, med allt vad det innebar av larm, hets, status, politik – mot naturen. Den 24-årige Samuel Taylor Coleridge anslöt, liksom stundtals gäster, däribland tonåringen William Hazlitt, en aning starstruck. Och så vidtog långa promenader i naturen – utflykter på flera dagar, där man betraktade och pratade, där Coleridge skötte det mesta av snacket. Vad betraktade man? Naturen, självklart, men det som var parets stora bidrag till litteraturhistorien består mer av betraktandet inåt: för att skåda självet.

Nicholson själv har vandrat i deras fotspår, både bokstavligt och bildligt, och skrivit en väldigt fin bok som lyckas balansera flera discipliner. Det är renodlad litterär biografi, men det är också essäistik, naturskildring, samt litteraturvetenskapliga närläsningar av dikterna, där han kryper tätt intill manuskripten och jämför skisser och förstadier och avtäcker de hemliga mönstren bakom de överstrukna orden. Han lyckas också med konststycket att se dem mer som människor än som monument, och därmed skildrar han dem som levande individer för oss. Fattiga, desperata, sjuka inidivider – fullt levande, alltså. De är frustrerade genier, medvetna om sin begåvning men i behov av ett sätt att kanalisera allt detta. Resultatet blev alltså boken Lyrical Ballads, som utkom anonymt hösten 1798. Coleridge bidrog med endast fyra dikter, Wordsworth sexton – eller mer nogräknat, cirka 30 % av innehållet (41 sidor av drygt 130).  

Deras bekymmer bestod i att de ville ge poesin en ny funktion, som inte nöjde sig med att bestå av ”vackra ord”. Wordsworths metod blev att förenkla språket radikalt, och ge röst till de som saknade inflytande. Därav hans dikter om barn – att hävda att Wordsworth på egen hand uppfann barndomen är nästan inte att säga för mycket. Men också de fattiga tillhörde de som Wordsworth såg och uppmärksammade, och lät inkludera i sina dikter. Vi kan inte föreställa oss hur uppseendeväckande detta var under 1790-talet. Förvisso hade det gjorts försök tidigare inom poesin, men inte med den reporterliknande metod som Wordsworth anförlitade. Här ges de fattiga agens och blir inte bara bifigurer. Dessutom inleddes här de planer till den poetiska självbiografi som hör till Wordsworths mest storartade verk, långdikten The Prelude.

Och Coleridge, vad gjorde han? Han skådade inåt, och där hittade han saker som också revolutionerade poesin, med hjälp av en språkkänsla som man nog får säga inte har blivit  överträttad på engelska därefter. Båda såg från var sitt håll poesin som en drivande kraft. Nicholson betonar deras likheter, det som drog dem till varandra, men också deras olikheter, det som kunde få Wordsworth att bli starkt kritisk mot till exempel Coleridges ”The Rhyme of the Ancient Mariner”, som han menade bara var frosseri i en enskild mans omotiverade väg mot fördömelse. Men att skulden är godtycklig må vara rättfärdigad litteraturkritik och något som kan stöta också moderna läsare: att straffet för sjömannen som skjuter en albatross inte står i proportion till gärningen. Vad som kvarstår är att stil och personlighet kolliderar. De grälade inte heller enbart i estetiska frågor, utan också om religion.

Nicholson antyder att man kan läsa dikten självbiografiskt, att Coleridge är ute efter att gestalta sin egen självdestruktiva läggning, i sjömannen som frivilligt väljer att straffas. Det är rimligt, men det går nog också att läsa dikten som en betraktelse över orättvis rättskipning, då påföljden blir så oskälig. Det är en metakommentar, där bröllopsgästen blir läsaren som kidnappas av sjömannen/poeten, där utgången är given, då vi som läser delar bröllopsgästens erfarenhet att därefter bli både sorgsnare ock klokare. Den nyfikne kan ta del av Axel Englunds nyöversättning av detta makabra mästerverk, som utkom för två år sedan.    

Coleridge blir i Nicholsons porträtt någon som upplever världen – stark emfas på ”upplever” – och njuter inta av några färdigsnickrade maximer, utan lever för det som föds i stunden, av idéerna i sig och inte i de slutsatser som de genererar. Det är en besvärlig position för en skapande konstnär, men så består också flera av hans mest berömda verk av fragment, såsom den makalösa ”Kubla Khan, or A Vision in a Dream: A Fragment”, som han skrev under inflytande av två nypor opium under den här hösten som boken återger. Nichosons argument att ”Kubla Khan” inte är ett fragment utan en färdig dikt är inte helt övertygande, men däremot finns åtskilligt att hämta i karakteristiken av poeten som skrev den: ”He is in his own lair, buried in Withycombe, where all the demands of the world cannot reach him and yet there is no sense of claustrophobia; if anything, this is a poem about the opposite, claustrophilia, amniosis, a world that is freed because it is safe, a return to the egg, where the poet is given access to the inner miracles and where he becomes himself through a descent into the beautiful strangeness that lies within him.” Nicholson gör också en bra läsning av mästerverket ”Christabel”, som hör till det mest kusliga som skrivits på engelska, och generellt uppehåller han sig och visar stor förståelse för komplexiteten och ambivalensen hos Coleridge.

Medan Coleridges metod bestod i att leka kurragömma med självet var Wordsworth mer inriktad på att konfrontera det i helfigur, och utnyttja det poetiskt. Men man kan säga att båda lyckades med sina intentioner – som ett sätt för att förstå världen. Vore det inte för att det är en skamlig kliché kunde man säga att de möttes på halva vägen. Med Nicholsons känsliga och precisa kategorisering ägnar sig Coleridge åt att beskriva resor, medan Wordsworth ägnar sig åt att beskriva ankomster.

Wordsworths poetik är skenbart enklare, med en ”sofistikerad vanlighet”. Nicholson skriver också om samarbetena mellan de tre, där systen Dorothy beskriver snöfall på ett fantastiskt sätt, som något som är både stillastående och i rörelse, en erfarenhet som bara vissa typer av snöfall kan generera. Hon fick förstås också sköta det mesta av de praktiska sysslorna, medan männen försjönk i allt djupare tankar. Med Nicholsons ord blir hon Williams ”designated inferior”. Som tack blir hon senare idealiserad i den elfte sången i The Prelude, där han låter henne adla honom till poet:

That the beloved Sister in whose sight
Those days were passed, now speaking in a voice
Of sudden admonition—like a brook
That did but cross a lonely road, and now
Is seen, heard, felt, and caught at every turn,
Companion never lost through many a league—
Maintained for me a saving intercourse
With my true self; for, though bedimmed and changed
Much, as it seemed, I was no further changed
Than as a clouded and a waning moon:
She whispered still that brightness would return,
She, in the midst of all, preserved me still
A Poet, made me seek beneath that name,

And that alone, my office upon earth[.]

Så mycket kärlek i den raden: ”She whispered still that brightness would return”. Nicholson förnekar kort och effektivt tidigare rykten att det funnits en kroppslig kärlek mellan syskonen. Dorothy som naturbetraktare blir märkbar genom sin uppmaning att vända blicken åt nya håll, mot skrevor och hålor, men också i några fina betraktelser över marssolen, som hon menade letade sig fram mellan träderna likt fingrar som söker efter något hemlighetsfullt i en innerficka. Nicholson levererar ibland hårda domar mot Wordsworth, delvis på basis av att han enbart på litterära meriter lyckades uppnå sina syften, medan det mänskliga fick lida, och skulle förbli ofullbordat. Den värld han föreställde sig förblir ojämlik.

Det är synd, och Nicholson visar eftertryckligt att det fortfarande finns mycket att hämta i främst Wordsworths syn på naturen, som en passage till något bättre hos människan. Det sker i en fin analys av den dikt som hela arbetet kulminerade i, ”Tintern Abbey”, som tillkom i juli 1798:

”Nature is not merely a moral force. It is the gateway to eternity and permanence, to a form of being in which the discordant and broken signals of daily human existence, the Miltonic ’shapes/Of joyless delight’, are swept up into a single harmony, a disembodied lightness in which ’the life of things’ becomes clear and present.”  

Till det fina med Nicholsons bok hör ju också till hur han betonar samarbetet, ytterligare något som aktualiserar deras projekt, nu när poesin i allt högre grad främjar den typen av arbeten (tänk gemensamma böcker av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, Joanna Frid och Gordana Spasic, Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean). Nicholson visar också i hur hög grad de lever i sina sinnen, i sina upplevelser. Det rör sig om ett förenande av tankar och känslor, där det sker utbyten inte på bekostnad av det andra, utan hela tiden som något som ökar intrycken, som förstärker och berikar.

Ammaseus horisont, AI tolkar Karin Boye, Svensk sci fi

För lite drygt tio år sedan lät tidskriften Fantasi google translate – som då var i sin linda – översätta Karin Boyes dikt ”Ja visst gör det ont”. Vad som kan konstateras är att maskinen har steppat upp sitt game, för det som då var en valhänt icke-dikt har nu blivit mer läsbar poesi. Jämför inledningens ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. / Varför skulle annars våren tveka?” 2009: ”Sure makes it hurt when buds shortcomings. / Why else would spring back?” 2020:  ”Yes, it hurts when buds burst. / Why else would spring hesitate?”

Nu har förlaget Svensk sci fi låtit ett neuralt nätverk skriva dikter efter att ha matats in med Karin Boyes dikter. Resultatet är Ammaseus horisont, som torde vara årets hittills märkligaste diktsamling.

Signalorden betas av, så att den vana Boye-läsaren kan andas ut: här finns ”törsten”, här finns ”mödan”, här finns ”renheten”, här finns den viktiga raden ”Jag är sjuk av gift”, och huden är fortfarande full av fjärilar. Fast vänta nu: hur kan en maskin skriva den raden, alltså: ”Min hud är full av fjärilar”? Det som uppstår är den effekt Freud benämnde das Unheimliche – det bekanta och hemtama genomgår en förskjutning och upplevs bära på skrämmande inslag, när vi känner igen det vi konfronteras med, men ändå inte. Den du trodde du var bekant med blir ”någon annat”.

Så blir det alltså att läsa Boye filtrerad genom en maskin. Blir det bra poesi? Är det ens befogat med den frågan? Man kunde nöja sig med att konstatera att det blir poesi. De titellösa dikterna formar ett slags narrativ, fast ofta avbrutet av det slags non sequiturer som en durkdriven poet lyckas bädda in smidigare i förloppet. Här kan läsningen studsa – och då på ett sätt som inte åstadkoms av medvetna fadäser eller stilbrott.

Därför kan det stundtals bli bra dikt, men också stundtals bedrövlig, eller bara helt förryckt. En dikt om Gud kan då ta den här formen:

                      Gud,

                      vänta på mig,

                      jag tror,

                      att jag förmår fatta

                      det jag känner.

                      Vänta lite, jag är rädd

                      för att höra hur han ser ut,

                      för hans fönster,

                      för hans läppar,

                      för hans hänglampa,

                      för hans skörd,

                      för hans hår,

                      för hans säng.

Frasen ”jag är rädd”, som återkommer, är kanske maskinens sätt att visa att den minsann inte nöjer sig med att alludera på Boye, utan också på den intelligenta datorn HAL i Kubricks film 2001. Ibland får också den här maskinen spel, till exempel när den hakar upp sig och skriver ”Jag är min!” Det slags emfas skulle nog den riktiga Boye ha aktat sig för.

Man kan också konstatera att ordet ”jag” är generellt frekvent. Det jag kan sakna är Boyes förtjusning i orden ”alltid” och ”aldrig” – har ens någon varit i närheten av hennes intimitet med dessa pessimismens kategoriska destinationer, om man undantar Robert Smith i The Cure? Ibland kan resultatet ta sig aningen meningslöst: ”Ensam, ensam, / är världen, / där du är allt, / och skapelsen är din.”            

Här finns det utrymme att erinra sig Wittgensteins skämt om djuren: om lejonet kunde tala skulle vi inte kunna förstå det. Man kunde också fråga om det här är goda eller dåliga nyheter, både vad avser Karin Boye och för poesin i stort. Att maskiner skulle ersätta poeterna ligger nog längre fram i tiden än den här bokens perspektiv, för den är helt enkelt inte tillräckligt bra. I de fall den når fram och landar i god poesi kan man fundera på om det beror på maskinen eller om det är Boyes förtjänst. Vad ska man som kritiker då göra: ge maskinen en klapp på … hm, axeln … för ett gott arbete trots allt?

Förhör, Magnus Dahlström, Bonniers

Till det yttre liknar Förhör, denna nya roman av Magnus Dahlström, de tre som han i rask takt utgav efter det femtonåriga uppehållet efter romanen Hem i mitten av 90-talet. Det vill säga: en byråkratisk klaustrofobisk miljö, där en vag oro tillåts sippra in och fylla texten med olycksbådande atmosfär.

Som ingen annan – och det menar jag verkligen – lyckas Dahlström skapa den här oroande atmosfären, och han gör det med subtila medel. Här är det lukter som återkommande påminner oss om att något inte står rätt till. Det är en civil utredare på en polismyndighet som registrerar dessa lukter hos besökarna.

I tretton lösryckta kapitel får vi följa några brottsfall. Kvinnan som har fått tjänsten är ingen riktig polis, hon är nytillsatt och får ingen riktigt introduktion. Hon har ett tjänsterum, men knappt någon utrustning. En lagbok, en krukväxt, och ett fönster som släpper in en lukt av förfall och ruttenhet från omvärlden.

Till detta rum kommer så ett antal personer som antingen vill anmäla ett brott eller som blivit utsatta, eller som bara har bevittnat något. Ja, så säger de: fast egentligen verkar de ha något att dölja. För, och det här känner vi förstås till, vi som bevakat Dahlström länge: det är något som inte stämmer. Så där kan det inte ha gått till … Ja, det är en replik som kunde ha yttrats av förhörsledaren Allan i Dahlströms sannskyldiga mästerverk, pjäsen Järnbörd.   

Och nog finns det paralleller till den (för)skräckliga pjäsen i denna nya roman, inte enbart för att formen i så hög grad inbjuder till dramatik, att texten kunde framföras på scenen. Här finns även: bekännelser, brott, mardrömsartade händelser, överskridandet av tabun, opålitliga berättare … och en uppluckring av moralen, beteenden som ter sig allt mer fasansfulla. Och alla vittnesmål är partiska.

Utredaren är en nästan provocerande anonym kvinna, som man anar är motarbetad på arbetsplatsen, utan att det sägs rätt ut. Hon har inga egentliga kolleger, och poliserna behandlar henne avfärdande, liksom gästerna, som ofta ifrågasätter hennes auktoritet, då hon uppenbarligen inte är någon ”riktig polis”. Hennes funktion är att avlasta verksamheten, genom att ta sig an de fall som ingen annan har tid med. Man anar också att även det är ett svepskäl – att de här fallen har något illegitimt över sig.

Dahlströms stil är prydlig, och ska förstås kontrastera det otäcka innehållet. Lite som Kafka, kanske, men det är alltid vanskligt och orättvist med sådana analogier. Snarare tänker jag att Dahlström är en anomali – inte bara i den svenska litteraturen, med sitt konsekventa utforskande av något som kunde kallas tillvarons gråhet. Han skriver med oerhört tålamod i denna nästan 400-sidiga roman som ändå saknar döda punkter eller utfyllnad. Berättelserna – bekännelserna – är sällan lika upprörande eller utmanande som i Järnbörd, men blir ändå lika drabbande.

Det är ett sätt att skriva som utforskar nya möjligheter för en allt mer stagnerad romanform. Han låter samtiden komma in lite vid sidan av, genom att berättelserna knyts till sådant vi känner igen från nyhetsrapporteringen: ”En räcka skottlossningar och dödsfall bland unga”, som det lakoniskt kan inflikas.

Och var finns då sanningen? Sällan i de bekännelser vi får ta del av. Dahlström visar hur mycket vi undanhåller när vi berättar något. Hans budskap är att sprida oro, inte att lugna oss. Han pekar ut de skenbara avsluten, men i berättelserna väcks också tanken att fruktansvärda misstag begås, mitt framför våra ögon. Som läsare vill jag ibland ingripa, ruska tag i beslutfattarna och fråga om de inte fattar hur fel de har. Både utskrivet och outtalat finns ett ”jag är inte den du letar efter” hos de här karaktärerna som kommer med sina utsagor, oavsett om de bekänner eller skyller ifrån sig. Allas omdömen är omtöcknade, och verkligheten är förvrängd och beroende av missförstånd.

Det som också är bra, och unikt, är Dahlströms idiosynkratiska semikolon, speciellt när han använder dem i repliker. På något sätt fungerar de för att demonstrera eller snarare exponera ett sår i språket, eller ett språk som håller på att gå sönder. Hos honom blir de irriterande; ett störande, rentav opassande inslag, ilskna signaler för att förstärka det som är förstört. Därmed ges texten nerv, och speglar karaktärernas neuroser.  

Dahlströms budskap kring verklighetens beskaffenhet är att den är full av tvivel, och att vi ofta fattar beslut på lösa grunder. Om det är slarv, stress eller inkompetens är oviktigt i sammanhanget – kanske det bara är slöhet. Och utredaren, denna anonyma protagonist, blir allt mer en representant för allt detta och potentiellt även något ännu värre, alltså att det finns något suspekt i själva utredaren, att hon är den med minst rent mjöl i påsen.

Eftersom det är Magnus Dahlström som har skrivit den här romanen vet man som läsare redan vad man kan vänta sig: man vet hur långt han kan gå, och hur gärna han utmanar läsarens ställningstaganden. Men också: man får inte den där förlösningen som mindre hantverkskunniga författare skulle frestas ta till (om inte annat för att blidka kritiker som Kay Glans). Därför blir Förhör liksom Dahlströms bästa romaner kvar i sitt frustrerande stadium, en roman som inte erbjuder några svar, men som dröjer vid de oroande frågor som vi inte vill men måste ställa oss.

Efter solen, Jonas Eika, översättning Henrik Petersen, Modernista

Vi kan börja med den här frågan: vad är en bok? De flesta skulle nog ha lätt att svara på det, i synnerhet om man avgränsar det till fiktion. En påhittad berättelse, som vi griper oss an i behov av förströelse eller verklighetsflykt. Om inte annat har vi på senare år – vis av lärdomar efter debatterna kring exempelvis Carina Rydbergs Den högsta kasten och Maja Lundgrens Myggor och tigrar – lärt oss skillnaden mellan autofiktion och konventionell roman. Tack Karl Ove Knausgård för det!

Men också: en bok är sällan något som är så enkelt att definiera och reducera till enbart dess form och dess innehåll. Läget för den inhemska samtida litteraturen är i stort sett statisk, där vi kännetecknar fiktiv prosa som en berättelse som prydligt lägger sig till rätta inom bokens pärmar, där dess tydliga slut inte hotar någon ordning alls. Till exempel respekterar den alla befintliga gränser mellan litteraturen och samhället.

Ja, fast det finns också böcker som Jonas Eikas novellsamling Efter solen. Det här är en bok som inte låter sig reduceras till några förenklade definitioner. Det är en bok som tar sig an uppgiften att låta boken bli motsatsen till verklighetsflykt, det vill säga gör den till något som konfronterar verkligheten. Sådan är förstås Eikas bok i hög grad: en murbräcka in mot det reella.

Det är fyra längre noveller, eller snarare tre separata och två som hör ihop, fast de ligger utspridda som nummer två och fem i samlingen. Efter solen vann Nordiska Rådets litteraturpris i fjol, och Eika höll ett uppmärksammat tal där han anklagade den danska socialdemokratin för att gå rasismens ärenden. Det finns anledning att återvända till det talet, men först något om denna sällsamt prisvärda bok.

Jag uppfattar titeln som en anspelning på det bekanta uttrycket ”efter stormen”, där solen i återkommande bilder utses som en varnande kraft, något som i likhet med stormen förgör sin omgivning, något som helt enkelt är skadligt för allt som vistas i dess närhet. Stormen skulle då stå för det som hotar världsordningen. Eika inventerar världen i dess nuvarande skick, och visar hur lätt den kan kantra över till en pågående apokalyps.

Vänta nu, har han skrivit om Coronaviruset och hur en pandemi ställer allt över ända? Nä, förstås inte, för så visionära är inte författare, fast också: ja, helt klart är det så, för exakt så visionära är riktiga författare. I novellerna handlar det ofta om individer som hamnar i oförutsedda situationer, där verkligheten som vi känner till den bara vänds ut och in, utan att vi kan göra något åt det. Här kan det vara en IT-konsult som lär sig om en alternativ ekonomi (”derivatbranschen”) och hur det i dess anonyma spår lätt går att göra sig en hacka utifrån principen om den enes bröd och den andres död (så som den nuvarande marknaden fungerar, alltså). Eller om en utsatt mamma som säljer droger för att till varje pris överleva.

Eller om en gamling som i öknen har hittat en ”Sändare” med egenskaper att locka till sig ”rymdmänniskor” (vilket anakronistiskt ord att få skriva i en recension). Eller om en ung pojke som försörjer sig med att smörja in turisters köttiga kroppar på en badstrand (där sanden är vit som kokosmassan i en Bounty, som Eika så sinnligt beskriver det, två gånger för säkerhets skull). Det handlar ofta om desperation, om människor som är på vippen att förlora allt. Och vad man gör i denna utsatta situation, när pengar och överlevnad ingår orättfärdiga avtal.

Eika har bra blick för det absurda, men också för det konkret mänskliga. Han skriver om bristen på mänsklig kontakt och vad det får för konsekvenser. Humorn är ju det absurdas lojalaste följeslagare, och det är ofta roligt – på det där vagt oroande sättet – att läsa de här besynnerliga novellerna, som liksom förvränger verkligheten och ställer in skärpan på nytt, för att vi ska se den med mindre beslöjad blick. Är det surrealism? Nja, mer så att han prövar vår optik, utmanar oss att se på världen med en mindre osentimental blick.

Det är mycket kropp, mycket homoerotik, mycket sol, mycket utbyte av tjänster. Eikas sätt att skriva förlitar sig starkt på konstruktioner, men till det speciella hör att han också lyckas övertyga med det som så uppenbart är påhitt. Helt enkelt att vi blir följsamma deltagare i hans ärliga kritik av vårt sätt att leva. Det är en tänkt verklighet som han skriver fram.

Och i den verkligheten lyser starkare än något annat själens obotliga ensamhet. Så tomma våra liv har blivit, verkar Eika vilja säga. Det finns i novellerna en närhet inte bara till sf-genren, utan också till skräcken. Han är inte intresserad av att göra något gott intryck heller. Mer roas han av att erbjuda det litteraturen borde syssla med, då den gör det bättre än något annat: att skildra något som i brist på annat kan kallas andlighet – en sinnligare upplevelse av tillvaron.

Coronaviruset har ju bara förstärkt vår förnimmelse av apokalypsen. Klimathotet har för alla vettiga människor pekat ut inte vår privata men vår arts dödlighet, och av allt att döma är det vi bevittnar nu bara förstadiet till framtida utbrott av egoism och cynism. Fast är inte det att svartmåla? Kriser, så som krig, har ju en förmåga att inte bara plocka fram det värsta utan också det bästa hos oss människor. För all del, en och annan godjärtad gärning finns ju också, men de onda gärningarna sätter djupare och mer varaktiga spår.  

Eikas bok är en bomb. Att läsa den är att utsätta sig för något som hotar att förändra din världsbild. Dess diskussion av moraliska frågor, och dess försåtliga sätt att angripa samhällsordningen gör den till lika brännande och angelägen litteratur som landsmannen Lone Arburas Politisk roman, eller Sigbjørn Skådens Vaka över dem som sover. Från svenskt håll finns några liknande exempel hos Magnus Dahlström och Andrzej Tichý, alltså författare som utnyttjar litteraturen till att belysa just de samhällsfrågor som saknar enkla lösningar men som vi måste gå i närkamp med vare sig vi vill eller inte.

Och hur var det nu med talet? Jonas Eika mötte åtskilligt med kritik efteråt, för att ha varit naiv och blåögd och att han som ung inte hade agens att läxa upp den danska statsministern. Nåväl. Det vi ser är kanske bara början. Han är den yngste pristagaren någonsin av Nordiska Rådets litteraturpris, och likt en Greta Thunberg kan det alltså vara något nytt vi ser – en idealistisk rörelse med genuin kraft att förändra världen. Eller så växer också dessa ungdomar upp och blir lika själviska som sin föräldrageneration. Historiens facit talar inte direkt till deras fördel.  

Fyrbåken, Thomas Larsson, Nirstedt/Litteratur

Efter att ha gett ut ett par romaner i början av 80-talet återkommer Thomas Larsson nu med Fyrbåken. Kring huvudpersonen Torbjörn vävs en ambitiös och stundtals tålamodsprövande berättelse där fokus ligger på hustrun Kattis, död sedan elva år, och hennes fruktansvärda uppväxt. Ute på en ö i Stockholms skärgård firas midsommar tillsammans med deras barn, nu i de övre tonåren. Öns historia inkluderar en annan familj, fyrvaktare sedan 1700-talet. 

Det är svårt att komma överens med den här romanens korta meningsbyggnad, benägenheten att upprepa banala reflektioner, liksom de nitiska rapporteringarna av exakta datum och klockslag. Eller för den delen onödiga referat av böcker skrivna av Tove Jansson, August Strindberg och Joan Didion. Men när Larsson berättar om Kattis och de tunga erfarenheter hon bär på öppnar sig en potentiellt lysande roman, så det känns som en felprioritering att inte ta till vara den och i stället ägna så mycket utrymme åt stackars Torbjörns sävliga och livlösa dokumenterande av sin tristess.

(Också publicerad i Vi, 4/20)

De äter ur din hand, baby, Elis Monteverde Burrau, Bonniers

Och Elis Burrau (numera med Monteverde inkilad i namnet) fortsätter att göra någonting rörande? Det kan man med fog hävda, efter en handfull löftesrika men ibland mer än lovligt ojämna böcker utkommer nu hans andra roman (typ), Det äter ur din hand, baby, med en överstruken undertitel: Cindy Shermans samlade dagböcker.

Sherman är konstnär, och får här väl mest agera alibi för Burraus postmodernistiska upptåg att upphäva gränser mellan identiteter och mellan högt och lågt. Hon figurerar flitigt i början av denna (icke-)roman, för att sedan mer eller mindre ge vika för det mer påträngande berättarjaget, misstänkt likt den persona som Burrau odlat på sociala medier de senaste åren. Omslaget har kapat formgivningen från serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen”, och illustrerar något av den kollageteknik som ingår i Burraus poetik: den snyggt gröna godisfärgen gör det i vilket fall till årets särklassigt snyggaste svenska bok hittills.

Så hur ska då detta märkliga projekt sammanfattas? Kanske så här: helt unikt. I stället för intrig och karaktärer utgörs texten av en monolog som raskt och underhållande driver sitt kaosnarrativ framåt och uppåt och bakåt och nedåt och åt alla tänkbara sidor. Till sin hjälp tar han citat och allusioner till allt från författaren Elfriede Jelinek, elakast av Nobelpristagare, till fotbollsspelaren Andrea Pirlo, elegantast av spelfördelare. 

Men inte riktigt helt unikt heller. Det påminner en del om den Malte Persson som i början av 00-talet skrev den underbart fyndiga Livet på den här planeten. Den då 26-årige Persson förevisade stora likheter med den nu 28-årige Burrau. Båda är så roliga att svenska stand up-komiker borde dra en suck av lättnad över att de inte tillhör deras skrå, då de skulle göra alla komiker överflödiga.  

Burraus nonchalans är både en brist och en tillgång. Nog blir det lite svamligt ibland, även om han garderar sig med fina formuleringar som ”svamlets vassaste skärva”. Men det är inte alls renons på smärtpunkter, för här refereras flera gånger till självmord, till hans cancersjukdom, till den tomhet som livet också innebär. Han skriver en prosa som glittrar, men glittrar mörkt och sinistert.

Överskottsenergin flödar här, och den språkliga sensibiliteten lyckas förvandla även slitna klichéer till värdefulla tillskott. Några av mina favoriter: ”Jag är omgiven av idioter? Snarare: jag är omglittrad av vemod. / Där man lånar böcker lånar man snart människor. / Det här är fröjden av hyckleri.” Men det finns åtskilligt att hämta i hans flöde, nästan för mycket, på så sätt att man knappt orkar med allt. 

Det är med högoktanig litteratur Burrau har tankat sin prosa, som flitigt lånar från klassikerna, men här finns också en hel del porr och sport, och som återkommande refräng en motorväg till helvetet, som torde vara en referens till AC/DC. Och så vidare, för det är många referenser att bocka av för den som så vill.

Eller så nöjer man sig med att bara sätta sig i baksätet och njuta av färden. Elis Monteverde Burrau väljer konsekvent att sparka uppåt, och det är en ödmjuk inställning. Jag läser med stor behållning, och känner mig ungefär lika nöjd över hur bra den är som jag var besviken på hans förra försök, Karismasamhället.