att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 apr. 2020

Ammaseus horisont, AI tolkar Karin Boye, Svensk sci fi


För lite drygt tio år sedan lät tidskriften Fantasi google translate – som då var i sin linda – översätta Karin Boyes dikt ”Ja visst gör det ont”. Vad som kan konstateras är att maskinen har steppat upp sitt game, för det som då var en valhänt icke-dikt har nu blivit mer läsbar poesi. Jämför inledningens ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. / Varför skulle annars våren tveka?” 2009: ”Sure makes it hurt when buds shortcomings. / Why else would spring back?” 2020:  Yes, it hurts when buds burst. / Why else would spring hesitate?”

Nu har förlaget Svensk sci fi låtit ett neuralt nätverk skriva dikter efter att ha matats in med Karin Boyes dikter. Resultatet är Ammaseus horisont, som torde vara årets hittills märkligaste diktsamling.


Signalorden betas av, så att den vana Boye-läsaren kan andas ut: här finns ”törsten”, här finns ”mödan”, här finns ”renheten”, här finns den viktiga raden ”Jag är sjuk av gift”, och huden är fortfarande full av fjärilar. Fast vänta nu: hur kan en maskin skriva den raden, alltså: ”Min hud är full av fjärilar”? Det som uppstår är den effekt Freud benämnde das Unheimliche – det bekanta och hemtama genomgår en förskjutning och upplevs bära på skrämmande inslag, när vi känner igen det vi konfronteras med, men ändå inte. Den du trodde du var bekant med blir ”någon annat”.

Så blir det alltså att läsa Boye filtrerad genom en maskin. Blir det bra poesi? Är det ens befogat med den frågan? Man kunde nöja sig med att konstatera att det blir poesi. De titellösa dikterna formar ett slags narrativ, fast ofta avbrutet av det slags non sequiturer som en durkdriven poet lyckas bädda in smidigare i förloppet. Här kan läsningen studsa – och då på ett sätt som inte åstadkoms av medvetna fadäser eller stilbrott.

Därför kan det stundtals bli bra dikt, men också stundtals bedrövlig, eller bara helt förryckt. En dikt om Gud kan då ta den här formen:

                      Gud,
                      vänta på mig,
                      jag tror,
                      att jag förmår fatta
                      det jag känner.

                      Vänta lite, jag är rädd
                      för att höra hur han ser ut,
                      för hans fönster,
                      för hans läppar,
                      för hans hänglampa,
                      för hans skörd,
                      för hans hår,
                      för hans säng.

Frasen ”jag är rädd”, som återkommer, är kanske maskinens sätt att visa att den minsann inte nöjer sig med att alludera på Boye, utan också på den intelligenta datorn HAL i Kubricks film 2001. Ibland får också den här maskinen spel, till exempel när den hakar upp sig och skriver ”Jag är min!” Det slags emfas skulle nog den riktiga Boye ha aktat sig för.

Man kan också konstatera att ordet ”jag” är generellt frekvent. Det jag kan sakna är Boyes förtjusning i orden ”alltid” och ”aldrig” – har ens någon varit i närheten av hennes intimitet med dessa pessimismens kategoriska destinationer, om man undantar Robert Smith i The Cure? Ibland kan resultatet ta sig aningen meningslöst: ”Ensam, ensam, / är världen, / där du är allt, / och skapelsen är din.”            

Här finns det utrymme att erinra sig Wittgensteins skämt om djuren: om lejonet kunde tala skulle vi inte kunna förstå det. Man kunde också fråga om det här är goda eller dåliga nyheter, både vad avser Karin Boye och för poesin i stort. Att maskiner skulle ersätta poeterna ligger nog längre fram i tiden än den här bokens perspektiv, för den är helt enkelt inte tillräckligt bra. I de fall den når fram och landar i god poesi kan man fundera på om det beror på maskinen eller om det är Boyes förtjänst. Vad ska man som kritiker då göra: ge maskinen en klapp på … hm, axeln … för ett gott arbete trots allt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar