Hästhjärta/Pissråtta, Anna Nygren, Poesiwerken

 

Det vore skam att säga att Anna Nygren har etablerat sig som en tongivande röst i den svenska samtidslitteraturen, men i så fall är det lika mycket skam i att så inte är fallet. Ponera att vi har ett land i norra Europa – en provins långt bortom ära och redlighet – där kulturen och litteraturen är satt på undantag. Ett land regerat av de obildade och de okultiverade. Bland landets alla skötsamma, korrekta och rumsrena författare finns det en som vågar stöka till språket och innehållet och skriva modigt, subversivt och vackert om världar som annars sällan belyses.

 Lyckligtvis har vi, vars öde det är att göra anspråk på nationalitet i detta lilla avskurna land, en författare som går sin egna väg, och har så gjort sedan hon debuterade pandemiåret 2020 (med andra ord: en av ytterst få saker som skänkte glädje detta hemska år). Hästhjärta/Pissråtta är Anna Nygrens tolfte bok på nästan lika många förlag. Utgivningstakten är rasande, som om det inte fanns en morgondag (med närmare eftertanke: finns det en morgondag?). Skulle hon tjäna på att utges på ett större förlag med strängare redaktörer som städade upp hennes skrivande? Jag är inte säker på det.

Nygren står för ett hämningslöst, ofiltrerat, till synes oredigerat skrivande. Givetvis ökar det kontakten med det spontana och omedelbara uttrycket som jag antar att hon vill åt: den renare känslan. I hennes estetik ingår teckningar som också ger intryck av att ha klottrats ned nonchalant och utan bearbetning. Allt det här skapar en befrielserörelse, en underbar förnimmelse av att allt verkligen är möjligt, i sann DIY-anda. Anna Nygren är fanzine-kulturens drottning.

 Här handlar det om hästtjejer och attraktion som uppstår i gränslandet till det queera. På ett plan oskyldigt och beskedligt – på ett annat med livsfarlig utgång. Platsen är Skärkind [sic!], där fjortonåriga Johanna vantrivs i skolan. Hon har en hangaround i form av åttaåriga granntjejen Emma, som på barns vis är godtrogen och litar på vad alla säger till henne. Till platsen anländer det intelligenta men obalanserade problembarnet Natalie – ”Natten”/”Natta” – och hennes syster Cornelia. Förlaget gör en parallell till Nygrens tidigare roman Fuck your marsvin and dö från 2021, men det finns också en Nathalie (med "h") i den eponyma romanen hon gav ut på Dockhaveri i fjol.

 Johanna ”är gjord av snor och gröt och gråt”, medan Natalie har ”ögon: / To Die For”. De bygger upp en symbios mellan sig. Begärstrappan är brantare än behovstrappan, och gränserna förskjuts mellan det uppsluppna och det sorgliga. I händelseförloppet uppstår också en revanschlusta, ännu en trappa som stupar brant. Det här är anarkistiskt, vilt och farligt på en helt annan nivå än gängse JVVF-litteratur (”Jag Vill Vara Farlig”). I boken önskar Johanna katastrofen, och som utomstående läsare vill man teaterviska till henne: ”Var försiktig med dina önskningar, eftersom de kan slå in!”

 Nygrens konstnärskap luckrar upp gränser, både till det yttre och till det inre. Det här är en genreöverskridande bok, en skev ungdomsroman i poetisk form, ett högspänt drama om hästar och eld. Poesin och prosan är stöpta i samma form. Om något visar Nygren hur snåla formen är för ett banbrytande sinnelag, när hon böjer och krokar till språket. Hon utnyttjar klichéerna som en språngbräda mot det oväntade, mot det som utmanar den rådande ordningen.

 I den världen som Nygren befinner sig i kan enstaka rader ur olika källor sippra in: en Sylvia Plath-dikt där, ett Thomas DiLeva-citat där, en rant av Valerie Solanas här, en Louise Bourgeois-rad där … Det är förstås inte unikt, men dessa extradiegetiska röster bidrar till den spänning som uppstår: är exempelvis Plaths förföriskt farliga röst i det här sammanhanget en räddande ängel eller en förgörande demon – eller både och?  

 Det handlar förstås också om de känslor som uppstår men som det inte finns någon beredskap för. Nygren är helt lojal med de barn hon skriver om, en grannlaga uppgift, men det är ett beslut som formar innehållet. Begreppet trovärdighet är förstås inte mätbart, men om det fanns apparater för dylikt skulle de sättas ur funktion av romaner som denna, helt enkelt för att de förmedlar verkligheten exakt så som den är för den som befinner sig i fjortonårsåldern.

 Hur skulle då målgruppen – ”unga vuxna” – reagera på en bok som denna? Kanske med bestörtning. Så slår det mig: de läser ju inte ens böcker längre, att döma av alla de rapporter som nyligen nått oss. Ju mindre läsvana de har, desto sämre rustade blir de nog för böcker som Hästhjärta/Pisshjärta. Synd, för jag hade nog fallit pladask för den här boken som fjortonåring.

Rave, Rainald Goetz, översättning Mats O. Svensson, it-lit

 

Rave: vad tänker du på när du hör det ordet? Tja, för någon i min generation, som var överårig redan när det begav sig – om du inte är Gudrun Schyman – löper associationerna kanske till DN:s famösa stavning ”rejv”, eller SAOL:s informativa upplysning ”nattlig dansfest till ljudstark elektronisk musik”. Tack men nej tack, liksom.

 I sluttampen av kulturens storhetsepok på 90-talet – 1998 – skrev tyske Rainald Goetz romanen Rave, som nu översatts till svenska av Mats O. Svensson. Förförståelsen kräver att jag här redogör för att den ingår i en pentalogi verk, där det också finns en blogg, en antologi, en dagbok, samt ett konstverk. Omslaget går i en grön nyans som kan föra tanken till Charli XCX album från i somras, ”brat”, alltså Pantone 3507C. Ett album som i viss mån anspelade på den brittiska ravescenen.

Så, Goetz dokumenterar en era, dominerad av tre ord som börjar på bokstaven ”d”: droger, dans, dekadens. Det är kaotiskt skrivet, och inte helt lätt att hänga med i alla svängar och kontrafaktiska upptåg. Författaren Rainald är ett nav kring ett stort persongalleri snurrar, och allt förstärkt av musiken, basen och transen. Frågan kvarstår: hur viktigt var det för den här scenen att etablera och bevara en identitet som alternativ?

Det här har funnits förr: modsen, punkarna, hippiesarna, the new romantics, syntarna och hårdrockarna. Alltså uppsåtet att vägra ingå i att bli vuxen, ett motstånd mot det städade svenssonlivet, och en total motvilja att ”bliva stur”. Är det en tillfällighet att svensk rockhistorias två bästa låtar handlar om detta krig mot vuxenlivet, Ebba Gröns ”Vad ska du bli?” och Broder Daniels ”Work”.  

 Med sin idoga strävan mot fragmentiseringens estetik blir Goetz roman så postmodern att en kan misstänka att han följer ett koncept. Infallen duggar tätt, och Proust, Adorno med flera införlivas i intrigen, där allt flimrar. Varje epok bärs ju av sina egna myter, så också denna. Skörlevnaden var ett mål i sig, och det kan förstås roa för stunden, men att läsa den här romanen påminner lite om hur det är att iaktta en myrstack. Fascinationen är svår att behålla efter ett tag.

 Det är svårt att återge en upplevelse som befinner sig bortom det språkliga. Ändå är Goetz skildring kongenial, och han fångar känslan av att vara på ett rave (anar jag, med min minimala erfarenhet). Som en av karaktärerna, Mercedes Bunz, säger till en stylist: ”Kan du sminka oss kritiskt, så att man inte ser det hjärndöda så tydligt.” Allt skildras genom ett filter som får skeendet och individerna att bli helt distanserade från innehållet. Metoden liknar kamerans iskalla objektivitet. Persongalleriet fylls på hela tiden, liksom för att markera hur obetydliga människorna är i det stora ravet (förlåt, menar förstås rejvet).

 Vissa inslag blir markörer som betonar hur avlägset 90-talet har blivit: personsökare, dj-bås, Irvine Welsh (ugh), Quentin Tarantion, Peter Handkes frisyr (en sämre hockeyfrilla, helt enkelt). Musiken kan förstås väcka en viss nostalgi: KLF, The Shamen, Westbam, Oasis (ugh), samt Kirsty MacColls kortvariga utflykt i hiphop, ”Madison Avenue”. Technopionjären Sven Väth får också en liten cameo. På gott och ont var väl 90-talet en mer gränslös tid än vår, på ett paradoxalt sätt både mer diversifierad och mer fascistisk. Den kanske inte var rättvisare, men den var roligare – för somliga, kanske bör tilläggas. Nu har allt avstannat.

 Goetz lyckas både upprätthålla mytbildningen och punktera dess svulstigheter och överdrifter. Han har tagit sig in i kulturens praxis. I stället för att läsa den som skönlitteratur fungerar den bättre som reportage eller essä. Han blandar och mixar, loopar och scratchar, för att tala bokens språk. Som gestaltning av ett fenomen är den avsevärt mer läsbar än som roman. Dess undertitel är också ”berättelse”, som kanske bäst fångar dess essens.

Mitt ansikte för världen att beskåda, Alfred Hayes, översättning Christoffer Stuveback och Maria Warnefors, Rand

Hollywood är platsen där drömmar föds och dör. I mitten av 1950-talet var Alfred Hayes verksam där som manusförfattare (hans vistelse i Europa under andra världskriget ledde till att han bidrog till filmen Cykeltjuven, utan att få cred för det). Han skrev också några romaner. Två av dem översattes till svenska, men det var länge sedan nu. För elva år sedan plockades några av hans romaner upp av New York Review of Books i deras klassikerutgåvor.

 Bland dem Mitt ansikte för världen att beskåda, som nu översatts till svenska för första gången, tack vare nystartade Rand förlag. Det är en roman som har jämförts med Nathanael Wests Gräshopporna, som ofta anses vara den definitiva romanen om Hollywood. Handlingen i Hayes roman är enkel att sammanfatta: en namnlös desillusionerad huvudperson räddar livet på en ung kvinna som kastat sig i havet. De inleder en relation, dödsdömd av bådas pessimism.

Det som gör romanen så bra är inte den klyschiga intrigen, som kunde ha hämtats från valfri film noir från decenniet innan den utkom (1958). Hayes stil är kortfattad och hårdkokt, och erinrar om några av litteraturens C-författare: Camus (Albert), Chandler (Raymond) och Cain (James). Med andra ord har huvudpersonen här drag av både Meursault, Marlowe och Postmannen.

Hela den här romanen är så filmisk att hela förloppet verkar utspela sig i svartvitt. Det är inte helt lätt att utreda om huvudpersonen är deprimerad eller förtvivlad. Han har anförskaffat sig en del pengar på sitt arbete i filmbranschen. Hon är en av de många som aspirerar på att bli en stjärna i den så kallade drömfabriken. Båda delar upplevelsen att tillvaron slagits i spillror. De kysser varandra, och världen skälver till. Det är ett jordskalv som svårligen kan tolkas som något annat än en varning från Ödet, ungefär som Ted Hughes i efterhand skildrat sin första kyss med Sylvia Plath: ”som om en nykter stjärna viskat det / över staden som vred sig och brusade: håll dig undan”. När paret i Hayes roman lärt känna varandra lite bättre frågar hon om han är gift, och han svarar: ”Ja, lite grann.”

För vad är livet, enligt honom? Detta: ”Det tycktes inte finnas något annat än äktenskapet när man tänkta på saken, och när man väl tänkte på saken, herregud, var det allt? Det, och att bilda familj. Det, och att tjäna sitt levebröd. Det, och att ringa begravningsbyrån.” Hayes humor är grym, eller hellre det engelska ordet ”grim”, med sin konnotationer mot det obehagliga. Trots att det här är en så mörk och tröstlös roman läser jag den med ett leende. Det är inget avslappnat leende, framkallat av nostalgi över en avslutad epok – det tröstlösa finns ju omkring oss, hela tiden. Världen är hemsk, och det finns författare som har skådat det hemska i vitögat, och funnit sin omgivning ”hård och brutal och vulgär och giftig och vanvettig”.

Det ska också sägas att det här är en utsökt skriven roman, av en författare som vårdat ordens valörer. Nyligen skrev Saga Cavallin en intressant krönika i DN om att många nya filmer reduceras till spaningar och snackisar, på bekostnad av kvaliteten. Vi pratar helt enkelt för mycket om innehåll, och för lite om det estetiska utförandet. Detsamma går att tillämpas på romaner: helst ska de kunna paketeras för ett mysigt samtal i babel. Därför är det en befrielse att läsa Hayes, som har skrivit originellt och extraordinärt om ett ordinärt och alldagligt ämne. Här finns nerv, senor, blod – kort sagt, känslor.

Isbergstekniken må vara en sliten trop, men när den fungerar – då är det ett oslagbart. Hayes firar sina triumfer med det kärnfulla, det nedtonade, det avmätta. Balansen mellan det reserverade uttrycket och det ödesmättade som utspelar sig är perfekt hanterad. När huvudpersonen befinner sig på en av de kullar där par i alla tider suttit i bilar och hånglat blickar han ned över staden, ”som liknade hur helvetet kunde sett ut med en duktig elektriker.”

Det här är en roman som frammanar en svunnen tid, men lyckas vara helt tidlös i sin behandling av ämnet. Hayes dog 1985, samma år som Bret Easton Ellis debuterade med den lika nihilistiska Less Than Zero. Två år senare utkom James Ellroys Den svarta dahlian, den första delen i hans cyniska L.A.-kvartett. Att säga att dessa författare förvaltar arvet från Hayes är inte att säga för mycket.