I år fyller Ordkonst trettio år. Tidskriften har Lunds universitet som bas, och har fungerat som en värdefull vägvisare till nyare författarskap och kritiker. Till jubileumsnumret 3 2024:2-3 har en del tidigare medarbetare ombetts återvända till och reflektera över sina tidigare texter – något som ibland bara medfört en blank sida. Men, som Ulf Lundell skulle ha sagt, en blank sida är också en sida.
Victor Malm, nuvarande kulturredaktör på Expressen, minns sin tid med tidskriften 2011-2013, med nostalgins filter, men glömmer inte bort framåtrörelsen. Och även i ett tillbakablickande nummer finns plats för sådan framåtrörelse. Om Ordkonst någon gång varit underground eller indie är det för länge sedan ett passerat stadium, för det är numera en etablerad och proffsig tidskrift. Formgivningen av Phoebe Crooks är snitsig.
Numret består av en kavalkad av kända namn: Rasmus Daugbjerg och Johanne Lykke Naderehvandi bidrar med förstudier till romanerna Troll och Strega. Kristian Lundberg med en höstdikt från 1999 (han peakade verkligen som poet de åren). Viola Bao med en essä om USA (från Amerika-numret 2012, där jag själv hade med en text om Flannery O’Connor). Kristoffer Appelvik Lax med en dikt tre år innan debuten, Bella Batistini med en dikt från så länge sedan som 2014. Leif Holmstrand med en dagbok från 2018, som ackompanjeras av nyskrivna anteckningar. Emilia Alvarez har en essä med den outsägligt vackra titeln ”Att lämna ett utrymme tomt så att Gud kan storma in”. Ja, och så klart ett längre stycke om Abdallah Al Shaar om att vara fängslad, dels i hans egna text, dels i en intervju.
Nä, Ordkonst är förstås inget fanzine längre, och detsamma gäller för L’Amour La Mort, som hamnade i skottgluggen i våras för en infantil debatt om poeter som ingick i en klubb för inbördes beundran, att de var antingen för coola eller för ironiska. Nummer 16 har ”In the city” som tema, och låter som vanligt ett stort antal författare och konstnärer ge sitt unika perspektiv på staden. Det blir en del oöversatta texter. Är det spretigt? Ja, men det är sprawl, vilket är i linje med temat för numret.
Att numret fladdrar mellan olika hållpunkter ger hela numret en rastlös vibe, som återigen passar stadstempot. Här kan man gå och känna den dubbla erfarenheten att man äger staden samtidigt som man alltid är ”främling överallt”, för att tala med Thåström. För staden vill dig inte väl. En del texter är för långa, en del för korta. Man kan säga mycket om texterna, men särskilt interna är de inte.
Mest fastnar jag för de många inskjutna notiserna som går under namnet ”kuriositeter”, där olika apokryfiska stories om stadsplanering och lokalhistoria förankras. Det är fint att få ta del av gamla visioner om höghus, om uppsåtet på mitten av 1800-talet att riva hela Gamla Stan och bygga kvadrater namngivna efter fornnordiska gudar. Vad flera av de vidlyftiga planerna stupar på är ekonomin, för viljan och den politiska enigheten saknades inte.
Steget till den mer vuxna tidskriften Balder kan tyckas stort, fast jag ser en brygga i Mats Granbergs fina presentation av 50-talspoeten Gertrud Knepler. Hon föddes av judiska föräldrar i Österrike, kom till Sverige som tioåring efter Anschluss, och debuterade på stencilförlaget Metamorfosis. Här får vi också läsa sex av hennes dikter. Kanske någon om sjuttio år gräver fram medlemmar från L’Amour La Mort ur historiens glömska?
Nr 3 2024 har hösten och poesin som tema – en utsökt kombination. Utrymme skänks åt en vacker minnestext om Anders Bodegård, som dog tidigare i år. Marie Lundquist skriver om hans översättargärning, och vi får läsa en del dikter av Zagajewski och Szymborska. Vidare finns en annan 50-talspoet representerad i Marianne Steinsaphirs presentation av Anna Rydstedt, avsevärt mindre bortglömd än Knepler. Om denna text är en påminnelse blir texten om Knepler ett smärre fynd.
Hösten är idealiskt för poesiläsning, och den som inte hittills har hittat fram till Lennart Sjögren kanske blir frestad av Åsa Magnussons recension av hans senaste bok, Regnbågen. Liksom flera andra kulturtidskrifter – 20TAL, Ord & Bild och Provins, till exempel – arbetar Balder också med konstnärer. I detta nummer Kira Malmstens vävar och skulpturer, som är tankeväckande och vagt oroande: notera det barn som hamnat på sniskan i en familjebild med häst, ”Hinsides”.