att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

30 nov. 2021

Sista satsen, Robert Seethaler, översättning Linda Östergaard, Ersatz

Kulturmannen Gustav Mahler (1860-1911) är i slutet av sin levnads bana. Han är på en atlantångare mellan Amerika och Europa. En klipsk ung pojke passar upp på honom, serverar te. Han är i färd att komponera sin sista symfoni. Hustrun Alma är förpassad till kulisserna, och i än högre grad lilla dottern Anna.

 

Till sin yttre form liknar österrikaren Robert Seethalers Sista satsen Thomas Manns mästerverk Döden i Venedig, kortromanen om författaren Aschenbachs sista dagar. Är pojken som serverar te åt Mahler en sentida blinkning åt Manns protagonists besatthet av pojken Tadzio? Det slår mig att Linda Östergaard, som översatt Seethalers kortroman på lite drygt 100 sidor för två år sedan översatte Manns kortroman på lite drygt 100 sidor …

 


Men någon kärlek uppstår så klart inte mellan Mahler och pojken. Han trånar fortfarande efter sin unga hustru, trots att hon dricker för mycket, trots att hon tagit sig en älskare med mindre sjuklig kropp än maken. För trots att Mahler inte är lastgammal lider han av svåra krämpor, detaljerat men inte osmakligt återgivet av Seethaler.


Han är också besatt av att fånga tonerna innan de helt har klingat bort. För så lyder romanens credo och modus operandi, att det enda som kan mota bort bekymmer och ångest är arbete. Det märks när Mahler avlägger ett besök hos Freud, som inte har så mycket mer att säga för att hjälpa honom än att påminna att han ska fortsätta utföra sitt arbete. Alltså förlitar han sig på sin hörsel och sin flit.

 

Men rationella beslut tampas med konstnärliga avvägningar. Han tänker tillbaka på framgångar och misslyckanden. Han är klarsynt, och konstaterar vid ett tillfälle: ”Livet är hemskt. Varför skulle jag då inte vara det?” Det låter cyniskt, men sanningen är enkel att uttyda: konstnärer är sådana usla människor. De är inte i kontakt med verkligheten, men utger sig ändå för att vara dess företrädare. Hur kan de ändå erhålla detta mandat? Det vill säga, hur kan de ändå veta så mycket om hur det är att leva, och förmedla det i sin konst, när de inte själva klarar av att leva?

 

Förmodligen har de ingått en pakt med starkare krafter, eller så följer de bara sin intuition. Mahler är valhänt i det sociala livet, och vill bara dra sig undan. Båtresan liknar allt mer färden över Styx. Han lider av mindervärdeskänslor, och ältar konflikterna i äktenskapet med en minutiös noggrannhet som bara masochister kan relatera till.

 

Seethaler har skrivit en kort och glimtvis gripande roman om Mahler, men förankringen i konstnärens biografi är egentligen ganska svag. Och kanske medvetet så; de lidanden som huvudpersonen redovisar är ganska allmängiltiga. Det handlar i högre grad om den ovisshet vi tvingas leva med, och hur den ska balanseras med den större vissheten som ligger i dödens annalkande. Likaså handlar det om hur små vi är inför döden och det som verkligen räknas. Då blir poängen att visa att även den som är stor i konsten är liten på jorden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar