att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

4 nov. 2021

Upphörligheten, Kristoffer Leandoer, Pequod Press

Medan kritikern Kristoffer Leandoer de senaste åren gått från klarhet till klarhet och vässat sitt kritikskap i allt mer spännande essäer, har poeten Kristoffer Leandoers diktsamlingar blivit allt svårare att överblicka och kartlägga. De båda verksamheterna har följt varandra – jag råkade få tag på debuten som poet, Dykarklocka, när den utkom på den nu insomnade förlaget Legenda 1987, och det var strax därpå jag började läsa hans recensioner i Aftonbladet.

  

Kanske en samlingsvolym med poesin vore önskvärd, för att se om den skulle göra starkare intryck då? De är utspridda med jämna mellanrum i hans digra verklista, utgör blinkande anhalter i ett författarskap som rör sig mellan essäer och skönlitterär prosa, där det kufiska samsas med det glasklara. Så ser det också ut i den nya diktsamlingen Upphörligheten.

 


Att det handlar om förgängligheten, om slutförandet, står klart redan med titeln, om än det är ett påhittat ord. Det är både det individuella och det allmänna slutet som åsyftas. Ja, även liberaler som fortsätter flyga sina klimatkompenserade charterresor för att gynna forskningen om grönare flygbensin kommer att få hänga in handduken. Det här börjar bli en vanlig trop i samtidspoesin – senast illustrerat av Mats O Svensson i essän De som sjöng vid civilisationens slut. Det akuta läget är – kort sagt – noterat och reaktionerna har inte uteblivit. Hos poeterna då, de som tidigare än andra uppfattar att det är fara å färde.    

 

Ändå ter sig Leandoers insats som sent påkommen, vilket han i och för sig inte ska belastas för. Hans bidrag är en filosofisk utblick från ett handgripligt perspektiv. Det kan illustreras av en praktisk och lustig instruktion:

 

Riv ut den här sidan, skrynkla ihop den till en boll och bränn upp den. Askan formar sig till perfekta kronblad, ingens blick under förkolnade ögonlock. Nu har du tillverkat en svart ros.  

 

Han rör sig med aforismen som verktyg: ”Längst in i drömmen har du alltid glömt något som tvingar dig att komma tillbaka, natt efter natt.” ”Världen är en spegel maskerad till ett fönster. Jaget är ett fönster maskerat till en spegel.” Det finns många sådana formuleringar. Problemet med aforismen är att den kan ge sken av att vara imitation: har inte den här tanken uttryckts tidigare? I de flesta fall av Oscar Wilde …

 

Men Leandoer tar sina skruvade vändningar ett varv till, och gör dem ännu mer skruvade. Här blandar han in en del kufiska komponenter när han gestaltar en hel världs dödsångest. Man kunde travestera Sartres ord när han raljerar över vår oförmåga att blicka döden i vitögat: ”döden, den är de andra”. Så blir ibland Leandoers aforismer något förnumstiga och förenklade: ”Döden är inte en plats där man är. Inte heller en plats där man inte är.”

 

Men det banala är ibland det mest mänskliga, och kanske det måste vara så, att vi – ställda inför döden – må ursäktas för en viss form av kliché. Det Leandoer gör bra är att injaga oro, inskärpa allvar, även när han ägnar sig åt tramsiga inrim. Den absurda uppgörelsen med döden (en gång för alla? inte en gång för alla, bara den gamla vanliga vardagliga dödskampen) ger vika för skoningslös kritik av vår egoistiska rovdrift, där vi porträtteras äta oss själva i en sjuk narcissistisk kannibalistisk rit.

 

Leandoer skriver om tidens gång, hur den sätter bokstavliga spår i våra kroppar. Några av dikterna anför Cotards syndrom, alltså vanföreställningen att vara död. Det finns en dos skräckelement i några av dikterna, där perspektivet vänds inåt, mot den egna skräcken, som betonar att det mest främmande av allt är det som finns inom oss. När vårt bästa har varit vårt mest mediokra, eller bara det minst dåliga, och allt handlar om förnekelse, hur vi har lurat oss själva. Alla dessa misstag som konstituerar ett liv.

 

I sitt sätt att skriva (om) dödsångest liknar det Ekelöf, i sina språng mellan gamäng och gemenhet, mellan skratt och sarkasm. Ingen kan vara lika mild som Ekelöf; ingen kan vara lika barsk. Något liknande gäller för Leandoer. Att hantera dödsångest handlar inte om att göra den beskedlig, bara om att göra den proportionerlig. Det bästa man kan säga om denna nya diktsamling är att den blir essäistisk, där kritikern Leandoer förenas med poeten Leandoer, och bildar en stark legering. Då kan han också kosta på sig en remix av Samuel Columbus spralliga 1600-talsdänga ”Lustvin dansar gavott med de 5 sinnena”.

 

Det här är en delvis spretig bok, delvis oerhört sammanhållen, eventuellt mer sammanhållen än Leandoers tidigare poesi. Det ibland inåtvända kan tangera en typ av självförakt som blir koketterande. Man kunde ändå med visst fog kalla den här boken för en studie i ödmjukhet, eller i besinning. Det som förr kallades sinnesnärvaro, men som jag  tror vårt århundrade har undanröjt. Tids nog krävs det att sådana insatser sätts in igen.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar