att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

4 nov. 2021

Det andra namnet, Jon Fosse, översättning Lars Andersson, Bonniers

Med enkla medel håller Jon Fosse på att skapa ett storverk som lär oss vad det är att vara människa. Hans senaste romanbygge är ett rikt vittnesmål om de svåraste frågorna, framfört på enklast tänkbara språk.

 

Parallellt med att Jon Fosses hittills mest ambitiösa verk, en svit romaner i sju delar, färdigställts på norska anländer de två första delarna i svensk översättning. Septologin är samlingsnamnet för de sju böckerna, och är en variant av det mer vanliga heptalogi, som används för andra serier med sju böcker, exempelvis Narnia-böckerna, böckerna om Harry Potter och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.

 


Det andra namnet är titeln på de två första romanerna. Handlingen låter sig lätt summeras: en manlig konstnär, Asle, bor ensam strax utanför Björgvin (det gamla namnet för Bergen). Ibland åker han in till staden för en annalkande utställning. Där finns en man som han har åtskilligt gemensamt med, en mindre etablerad konstnär med samma namn, med exakt samma frisyr. Skillnaden: stadsbon Asle är alkoholist, bybon Asle har slutat dricka. I romanen hamnar alkoholisten i en snödriva, och räddas av den nyktre alkoholisten.

 

I intervjuer har Fosse berättat att han som eftertraktad dramatiker åkte runt i Europa för att bevista uppsättningar med en flaska whisky som enda sällskap. Men det är för enkelt att läsa ”Det andra namnet” som en renodlad självbiografi. Ändå finns paradoxen närvarande: ingen roman är självbiografisk, samtidigt som alla romaner är självbiografiska.

 

I stället kan man läsa Fosses roman som en rikt utvecklad betraktelse över minnet, över konsten, över gudstron, över vänskap, över livsfilosofin. I tur och ordning: påfallande ofta har Asle glömt viktiga detaljer från sitt gamla liv. Till exempel har de två Asle en gemensam bekant, en kvinna, som propsar på att de har tillbringat flera nätter tillsammans. Romanen inleds med att Asle slutför en målning med två streck som korsar varandra: ett religiöst kors? Det som ledsagar honom när dagarna avslutas är böner om barmhärtighet. Grannen Åsleik är i princip den enda han har någon kontakt med. Den livsfilosofi Asle anammar torde kallas stoisk, alltså övningar i uthärdandet.

 

I stället för att vara upptagen av det dagliga livet minns Asle med svår saknad hellre sin döda hustru Ales. Med flärdfri finess använder han en gummisnodd för att samla upp den hästsvans han envisas med att ha som frisyr. Kanske den snodden representerar det band han har till Gud: ett behov av att samla upp det virrvarr som hans inre plågas av, de jobbiga tankarna och de besvärande synerna han hemsöks av. Till exempel ett ungt par som han stalkar på Björgvins gator, och som man gärna föreställer sig vara spökbilder av hans ungdom tillsammans med Ales.

 

Internationellt är Fosse mest känd som dramatiker, en genre han för tillfället verkar ha övergett. För sex år sedan utkom på svenska Trilogin, som kan läsas som en förövning till den stort upplagda Septologin. Då tyckte jag det var solklart en av årets bästa böcker, och jag har i år knappast läst något mer fängslande än Det andra namnet. Han skriver också poesi, och alldeles nyss utkom Dikt i samling på den nynorska som Fosse väljer som uttrycksmedel, till skillnad från närmare 90% av norrmännen, som föredrar bokmål.

 

Hur det är att läsa Jon Fosse? Hans ordförråd är starkt reducerat, och han har befriat sig från det mest definitiva av skiljetecken – punkten. Därmed öppnar sig hans berättelse till en meditation som aldrig upphör, som går in i en dialog med läsaren och dennes bevekelsegrunder. Med sina förtrollande budskap om hjälp, nåd och försoning. Och där upprepningar skapar förutsättningar för en melodisk text, som klingar så obestridligt. Kort sagt: bättre litteratur skrivs inte någonstans i världen just nu.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/11 2021)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar