att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

12 nov. 2021

op. 101, Horace Engdahl, Bonniers

Under tiden fortsätter svinerierna … Horace Engdahl gav för fem år sedan ut Den siste grisen, och i sin nya bok op. 101 ger han titeln en kontext med referensen till dialogen mellan Odysseus och Gryllos i Plutarchos Moralia. Kirke förvandlade Odysseus besättning till svin, och när hon ska återförtrolla dem till människor vägrar Gryllos, med argumentet att det är ett ädlare liv att leva som svin än som människa. Omslaget till denna nya bok återger episoden från en utgåva av Ovidius Metamorfoser.

 

I dessa lärda miljöer vistas Engdahl gärna. Mindre gärna i samtiden, då han stolt avsagt sig alla tidningar, all tv och radio och bloggar och sociala medier. Men det ställer till med problem för den som endast lyssnar på de poddar han själv råkar medverka i, om han samtidigt vill ha åsikter om samtiden.

 


Som bok betraktat är op. 101 tredelad. Först tjugo korta texter i ett format som liknar prosadikten, sedan en bunt aforismer, och till sist två något längre musikessäer om Bach och Beethoven. Inledningen rör sig från Dostojevskijs emblematiska position från källarhålet till en balkong i Göteborg. Aforismerna är – tja, som aforismer plägar vara.

 

Den munterhet som var Engdahls signum i de texter han publicerade fram till cirka 2011 har fått ge vika för en allt starkare melankoli. Han vill nog gärna vara den cyniske sanningssägaren: ”Det som definierar oss som människor idag är ju att vi kan upprepa vad som stod i tidningen”, som det heter vid ett av de bittra tillfällena. Frekventa utbrott mot vulgarisering förekommer, liksom intensiv nostalgi: internet är dåligt, 1700-talsromaner är bra.

 

Nu finns det mycket som antingen får mig att klottra ned elaka kommentarer i marginalen av typen ”men besinna dig!” eller som bara väcker anstöt. Som att tystnadskulturer är vad som gör oss mänskliga, att samtycke är förkastligt, eller att han raljerar över ”så kallad sexism”. Viss klimatförnekelse förekommer också. Här ska genast sägas att cancel-kultur inte alltid är att föredra, men också att de flitiga attackerna mot rättssystemet och mot inlåsningens skadliga effekter hade varit mindre osmakliga om de inte författats av någon som skriver en partsinlaga för att försvara en vän. Eller att våldtäkt kallas ”en missriktad smekning” och beskrivs som något som ”väcker samhällets ogillande av skäl som inte är helt rationella”.

 

Därför kommer nog eftervärlden inte vara nådig mot Engdahls aforistiska böcker från senare år. Vi kanske minns hans essäer om romantiken som klargörande, att han i sina tidigare essäer ofta gjorde skarpa, modiga och banbrytande läsningar av spännande författarskap. Men nu verkar han så upptagen av privata vendettor att det tangerar det löjeväckande. Han har lämnat litteraturens domäner – som han behärskade med ackuratess – till det Calvino kallade ”den oskrivna världen”, alltså verkligheten, där han är mer vilse.

 

Även om Engdahls författarskap tecknar en rörelse bort från den renodlade essän mot ett mer självbiografiskt skrivande ska man akta sig för att läsa honom helt bokstavligt. Givetvis har han framställt en persona här, en upphöjd ”Horace”, inte avsedd att blidka någon läsekrets, utan mer som en florettförsedd hjälte som fäktas mot de banala fiender tidsandan har alstrat. Han har dock inte lagt märke till att det svärd han inbillar sig slåss med nu har bytts ut mot en knölpåk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar