att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

24 nov. 2021

Pappershem, Dominique Fortier, översättning Emma Majberger, Rámus

Essän som texttyp har i sin ideala form förmågan att borra djupt i sitt ämne. Med sin okonventionella metod kan den också skapa förutsättningar för en undersökning som söker sig djupare och längre in i detta ämne, eftersom den saknar redovisningsplikt. Den kan uppsöka fragmentets estetik och nöja sig med koncisa summeringar. Och därmed skapa nya samband, utföra nya mönster.

 

Kanske i synnerhet gynnas dessa förutsättningar när föremålet är en så excentrisk författare som Emily Dickinson, som blivit så hårt mytologiserad och insnärjd i legender som ofta reproduceras: skyggheten, isoleringen, den sociala fobin, de vita klänningarna, de kryptiska meddelandena – dels i de förtätade dikterna, dels i samvaron med omgivningen – och på senare år också diagnostiseringarna. Såsom när Cynthia Nixon spelade henne i Terence Davies film A Quiet Passion (epilepsi?) eller när Clara Törnvall nyligen i boken Autisterna placerade henne i aspergerspektrat. 

 


Kanadensiska författaren Dominique Fortier skriver på franska, och hon närmar sig Emily Dickinson via essän, i den märkliga hybridromanen Pappershem. Tekniken påminner kanske om Josefin Holmströms bok Emily Dickinson och vulkanerna, som kom 2019. Samma år kom tv-serien Dickinson, där Hailee Steinfeld spelar en upprorisk version av poeten. Med andra ord: nämn en mer aktuell 1800-talsförfattare!

 

Det som är utgångspunkten för Fortiers undersökning är betydelsen av ett hem, ett ämne som är synnerligen viktigt för Dickinson, som knappt skulle lämna sitt föräldrahem Homestead i Amherst. Fortier själv skriver växelvis korta biografiska kapitel om Dickinson och om sitt eget skrivande, att hon gång på gång skjuter upp sina resor till Homestead, eftersom hon är mer intresserad av att bevara den bild av huset som hon har föreställt sig. Den bästa bilden av ett hem har Charlotte Brontë återgett i Jane Eyre, en roman som Dickinson läste med stor behållning. Det är när Jane yttrar till Rochester: ”wherever you are is my home – my only home.”

 

Då är Pappershem en utsökt titel, och Fortier visar ordens betydelse för Dickinson, och placerar henne rentav i en pappersstad, med pappersgator. Det blir en säregen blandning av spekulation och kända fakta när Dickinsons historia räknas upp från munter barndomen till frustrerat vuxenliv och sedermera oklar sjukdom och definitiv död. Hennes liv inbjuder till spekulation, gissningar, antaganden. Det finns en uppenbar risk att här kan man i princip säga vad som helst, och med essän som form blir det lätt hänt att en viss frihet infinner sig. Var det så här det gick till? Kanske det.


En viktigare fråga: hur skriver man i paritet med och i lojalitet till en författare som Emily Dickinson? Ett kort svar på den frågan är att Dominique Fortier ikläder sig en kostym som är för stor. Men också att kostymen är för liten, att den knapphändiga stil som Dickinson odlade kan bli en hämsko för den som vill uttrycka något originellt. Vid ett tillfälle frågar hon sig rentav hur hon, en prosaist, kan skriva (s)om en poet. Hon åstadkommer en i mitt tycke duglig kompromiss, genom att vara följsam mot det originella, kortfattade, egendomliga.

 

Det är en roman om ett hus, om en kvinna som får sin första menstruation och tror att hon fått en dödlig sjukdom när blodet färgar lakanet rött, men av sin mamma får höra att det som skett är att hon har blivit kvinna och att det här kommer att inträffa under ett par dagar varje månad. Emilys lakoniska svar säger något om förutsättningen för en kvinna på 1800-talet: ”Några dagar per månad får jag vara kvinna. Resten av tiden kan jag skriva.”

 

Det är också en roman om ett rum, men om andra författare behöver ett eget rum är det för Dickinson mer akut att hon får ett hemligt rum. Hon skapar detta rum själv, på sina egna villkor. För hennes skrivande är en otillåten och farlig syssla, och hennes dikter är djupt subversiva. Har någon författare någonsin haft en mer spännande hjärna än Emily Dickinson? Att skriva är farligt, för man når fram till märkliga tankar man inte skulle ha tänkt annars, och det är farligt att läsa Dickinsons dikter, för de förändrar ditt sätt att tänka. De ger kännedom om en annan sorts kunskap än den du kan inhämta på andra håll.


Det som är Dickinsons särart kan vi heller inte fixera. Hon fortsätter vara gåtfull, och det ska hon också göra. Även om Fortier gör ett gott arbete för att ta sig nära henne kommer hon aldrig under skinnet på henne. Och det vill vi förstås inte. Tone Schunnesson skrev förra veckan en fin text om Thåström, att vi bör lämna våra idoler i fred: på ett liknande sätt finns det något kanske inte oetiskt men svårsmält i att skildra en författare som Emily Dickinson. För vad gagnar det att återge kända anekdoter?

 

Fortier väljer en kompromiss, när hon övergår till att skildra våndorna med sitt arbete. Det skapar förstås en dynamik till kapitlen som handlar om Dickinson. Samtidigt förblir myten intakt. Det som fungerar allra bäst är de stunder när hon behandlar Dickinson som allvarligt syftande konstnär med unikt gehör för det som gör tillvaron laddad med innehåll. Helt enkelt: hon skapar en värld, en egen version av den. Hon ser världen, den begränsade, och gör den gränslös.

 

För det kanske är så enkelt: vi läser poeter som Dickinson för att de hjälper oss se mer och uppfatta mer av det vi har framför våra ögon. Hon såg detta, och att läsa henne är så inspirerande, då det lär oss att upptäcka en större och mer bestående rikedom. Hon levde på en yta som inte är större än en handflata – alltså en pappersbit. Men på den kunde hon leva.

 

Så blir Dickinson en exponent för en stillsam och vemodig feminism. Men vänta nu: hon är allra minst någon galjonsfigur för någon rörelse överhuvudtaget, utöver sina hemlighetsfulla dikter. Så här drygt hundrafemtio år efter att merparten av dem skrevs förblir de intakta och lika förtätat intensiva som när de blev till. Det är dikter som inte går att fastlägga och uttyda.

 

Den teknik Fortier använder är originell, men lite tillrättalagd och prydlig. Ibland är den fyndig – som när hon ger ett mått på hur långa dikternas berömda tankestreck är: ”som en suck”. Hon visar en fin och känslig inlevelse i Dickinsons unika bildvärld, och det finns mycket här att hämta för den som är nyfiken på denna besynnerliga poet. Med tanke på alla tv-serier, böcker och filmer om henne från senare år är vi ganska många som fascineras och är intresserade av att vårda den myt som hennes liv och författarskap för med sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar