att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

28 nov. 2021

Second Place, Rachel Cusk, Faber & Faber

Det var med trilogin som brukar kallas ”konturer” med romanerna Konturer, Transit och Kudos som Rachel Cusk slog igenom. Född i Kanada 1967 av brittiska föräldrar växte hon i stort sett upp i England, och skriver en utpräglad engelska prosa, om engelska villkor, engelska karaktärer, engelskt vardagsliv.

 

Så också i den första romanen hon skrivit efter trilogin, Second Place, som kom i somras, men trots att den redan har översatts läste jag den på engelska. En kvinna i femtioårsåldern, M, bjuder in konstnären L till sitt sommarställe, eller sommarstuga eller vad heter när rika människor har sommarboende, herresäte? Han anländer med den unga kvinnan Brett i släptåg, och det skapas friktion mellan M och L, och med andra deltagare i det kammarspel Cusk har kuskat ihop: M:s make Tony och dottern Justine blir också inblandade i de spel som vävs mellan främst M och L och Brett.

 


En brasklapp i slutet av romanen lokaliserar konstnären som författaren D.H. Lawrence, något som har retat upp en del kritiker som tycker det är onödigt med sådana utpekanden i synnerhet då romanen redan har utspelat sig. Men att bli överraskade av den upplysningen avslöjar bara att de har dålig koll på Lawrences författarskap, då det väller fram lika många ormar i hans poesi som de ormar M målar på väggarna i huset där han för tillfället bor. Cusk gör författaren Lawrence till konstnären M, och jag måste säga att jag inte har några problem med det.   

 

Viktigare än eventuella likheter med förebilden Lawrence är hur Cusk konsekvent för ett resonemang kring konst och konstnärskap. Ett i hög grad fruktbart resonemang, fyllt av sylvassa insikter. Redan på första sidan slås fast att ”Fear is a habit like any other, and habits kill what is essential in ourselves.” Det ska också konstateras att M:s historia är berättad i monologisk jagform, riktad till någon som heter Jeffers, och därmed öppnar Cusk för införandet av den gamla brevromanen – något som också visar sig i hur M ofta använder utropstecknet, en detalj som tillåter henne att komma till liv som en mer fördjupad individ.

 

Här berättas om vår förmåga att frivilligt utsätta oss för saker, även när vi vet att de är potentiellt skadliga för oss. Vi förstår att M tidigare i sitt liv blivit kritiserad för olika saker, och därför blir kontexten för hennes berättelse de långvariga efterverkningarna av den typen av behandling (Cecilia Hansson visade lika tydligt i sin bok från i år, Snö och potatis, de djupa spår som mobbning avsätter). Den kritik som riktats mot M har definierat henne som människa, helt enkelt förstört henne. Hon är överspänd, ängslig, neurotisk och osäker.

 

Men det handlar också om ordinära människor, som M identifierar sig som, och deras underlägsenhet inför konsten. L blir det typiska manliga konstnärsgeniet, som tar sig självklara friheter. Hur dessa ser ut är något Cusk länge håller oss i ovisshet kring. Men han är också exemplet på konstnärens dilemma, att vara så fri som det bara går i sin konst men bunden i alla andra sammanhang. Här finns definitivt en genusaspekt, som tillåter konstnärer som med Jeanette Wintersons ord målar med kuken att utagera alla sina impulser och förvandla själviskhet till något storartat och vackert i andras ögon.  

 

Cusk har ett tilltal som är förtroligt men avviker från att bli insmickrande. Något hon också gör bra är hur hon gestaltar människor på sätt som blir överraskande för läsaren, men samtidigt en effekt av något som är helt väntat. Till exempel de utropstecken som nämndes nyss, eller hur hon skapar de många tillfällen till skarpt sardoniska reflektioner. Så sker när M ska berätta för (vännen?) Jeffers om L:s konstnärliga infall, och öppnar för dyrköpta insikter:

 

For the first time, Jeffers, I considered the possibility that art – not just L’s art but the whole notion of art – might itself be a serpent, whispering in our ears, sapping away all our satisfaction and our belief in the things of this world with the idea that there was something higher and better within us which could never be equalled by what was right in front of us.  

 

 

Lika underhållande är det att läsa att ”parenthood is the cloest most people get to an opportunity for tyranny”. Det som fungerar så bra och gör Cusks romaner så livaktiga är detta tilltal, rakt på sak men där det formella registret mjukar upp de hårda angreppen. Så kan de obekväma sanningarna formuleras för att uppnå högsta tänkbara verkan.  

 

Jag är väldigt förtjust i Second Place. ”Kontur”-trilogin läste jag med växlande intresse när den kom, men liksom det som sker i många andra fall blir min förståelse för den fördjupad av den här romanen. Helt enkelt blir det nu ännu tydligare vad Cusk är ute efter. Hon vill använda romanformen för att pröva nya tankar, och utmana dess former, för att berätta om konstens ohyggliga kraft och om de förräderier som är implicita i allt konstnärskap. Här väcks också frågan vad man ska göra med de dramatiska och oönskade händelserna i ens liv: ska man täcka över dem eller behålla dem och leva med dem i sin vardagliga tillvaro?  Liknande frågor väckte Agnes Lidbeck med Nikes bok tidigare i höstas, men långt ifrån lika pregnant och eftertryckligt.

 

Många skriver den här typen av böcker – få gör det lika elegant. Eller intelligent, för den delen: det här är också en författare som får dig att känna dig intelligent. Det finns romaner som är för smarta för sitt eget bästa, men Cusks romaner hör definitivt inte dit. Det här är ren njutning att läsa, och får mig att undra varför andra ens skriver romaner när de inte skriver så här bra: vad har de att tillföra då? Varför överfalls vi av mediokra romaner, som dessutom får så oerhört mycket uppmärksamhet?   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar