att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

18 nov. 2021

A. Andra tankar, Katarina Frostenson, Polaris

En av de farliga kritikerklichéerna är när det står att en bok varit nödvändig att skriva för författaren. Detta gäller i första hand böcker som ligger nära självterapin, och underförstått finns en farbroderlig klapp på axeln: skynda dig nu att lämna det här bakom dig och återgå till att skriva böcker som liknar dem du skrivit förut.

 

Nå. Efter sin nesliga sorti från Svenska Akademien har Katarina Frostenson skrivit två prosaböcker med sitt namns initialer som titlar – K och F – och det fanns säkert drag av ”nödvändig för författaren” i hur de mottogs. Där ställdes också explicit frågan om hon någonsin skulle kunna skriva poesi igen.

 


Svaret anländer raskt, för A. Andra tankar är faktiskt en återkomst till poesin. Med förbehållet att det vardagliga tonfallet från prosaböckerna har smugits in i de nya dikterna. Till största del rör det sig om berättande dikter som övertar narrativet från K och F, alltså – och här tenderar det att bli monotont och förutsägbart – bearbetningar av den fängelsedom som hennes älskling fick och hur orättmätigt hon tycker det var.

 

Insprängt i mitten av boken finns ändå en svit dikter av mer centrallyriskt snitt, och det ska också sägas att de berättande partier som finns ändå har introducerats tidigare av Frostenson. Till exempel redan 2013 med Tre vägar. Den nominerades till Augustpriset. Två år senare fick Sånger och formler Nordiska rådets litteraturpris. Jag påminner om detta, eftersom A knappast kommer att ens nomineras till några priser.

 

För att den inte är tillräckligt bra. Jo, nog är läsningen solkad av både etiska och estetiska betänkligheter. Men i första hand för att det sker utrensningar lite här och där, och om Frostenson tidigare var isprinsessan har hon nu förvandlats till elefanten i rummet i det land, S, som hon med en favoritmetafor från förr kallar ”den trånga stöveln”. Boken fortsätter älta det som med viss brist på finkänslighet kallas olyckor och katastrofer, nederlag och förödelse.

 

Nog har Frostenson fortfarande god hand med orden, med diktens mindre beståndsdelar – även ljuden, som bekant – och i en av de mer lyckade dikterna, ”Förlåt ej”, används förledet ”för-” genom hela boksidan, nästan så att det blir både visuellt och ljudligt:

 

förtvivlan … förklara … förstöra … fördärva … förgöra … förstöra … förgängelsen … försvinna … förtvina … förlorat … förbannat … förvittra … förlåta … försona …

 

Annars liknar det en sagovärld som förevisar en förvrängd verklighet. Problemet är den platthet som uppstår när hon överger sin tidigare välutvecklade förmåga att röra sig på ett symboliskt plan och nu bli för hårt kopplad till verkligheten och det bokstavliga. Där finns namngivna fiender, men också vännen Kristina Lugn, som i en längre dikt används som exempel på en ovanligt fin vänskapsrelation. En relation som ändå slits sönder, då diktjaget kallar Lugn ”svekfull”. Det blir också uppenbart hur det är att leva i offentlighetens rampljus när ett möte på lokal skildras: ”Drack ett glas vin eller två / mörkt, rött / Vi talade så lågt / att ofta iakttas är svårt”.

 

Men det är en fin dikt om hur smärtsamt det är att förlora en vän. Ibland skriver Frostenson med en känslighet och ett osvikligt fokus, något som erinrar om vilken stor poet hon varit i samlingar som Joner och just Tre vägar. Men då och då trillar hon dit i infama haranger, personliga vendettor. Det blir också ibland för irrande och meandriskt när hon rapporterar om en värld där andra framställs som enfaldiga och hon själv så klok. Det blir ett debattinlägg som hotar att ta strypgrepp på poesin när hon raljerar över offertanken och religionens benådningar och lagens taktlöshet. Att hon själv saknar sinne för takt verkar inte föresväva henne.

 

Det blir också lite förutsägbart när dikterna så ofta handlar om träd, stormar och floder. Lika väntat är det när hon anför sin typiska litteraturkanon, med namn som Tsvetajeva, Dostojevskij, Duras och Celan – samt Kafka, som är obligatorisk referens för alla rättshaverister. ”Hur kan en människa vara skyldig”, citerar hon från Processen, utan att reflektera över att frågan är retorisk, och ingen skoluppgift som ska lösas.  

 

Liksom med prosaböckerna är jag starkt kluven, och långt ifrån övertygad om att det här är Frostensons största stund som lyriker. Samlingen är för sporadisk och osystematisk, och det räcker med att återvända till någon av de tidigare – ta vilken som helst, antikvariaten ställer dem i reabackarna numera – och upptäck med vilken oerhörd precision, språkligt och innehållsmässigt, de är skrivna.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar