Historietten är en uppfinning som Hjalmar Söderberg kan ta åt sig äran av. I hans tunna samling rymdes 20 korta berättelser i gränslandet mellan prosadikt och novell. Den korta formen med noveller som bara med viss möda kvalificerar som trogen texttypen tillhör också Agota Kristof, i hennes näst sista novellsamling, C’est égal, som på svenska fått titeln Det kan kvitta.
Högst lämplig titel, då tonfallet är bryskt och rättframt. Den första novellen slår an tonen, med en kvinna som får påhälsning av en läkare. I sängen ligger hennes man död. Kvinnan bedyrar att det var en ren olycka, att han har ramlat, och oturligt råkade det stå en yxa intill sängen som han fick rätt i skallen. Det är något med den här novellen som låter bekant, eller hur? Hur många kvinnor har inte genom historien skylt sina blessyrer från misshandlande män genom att skylla på dörrkarmar och trädgrenar och katters rivmärken?
Kristof vänder på könsstereotypen, och hennes berättelse – det är med tvekan man kallar det novell, då den bara är två sidor lång – är både kuslig och, tja, lustig, fast på ett olustigt sätt. Denna balansgång mellan ha! och ah! är något hon tar med sig genom de 25 berättelserna, som inryms på knappt 70 sidor. Formatet påminner om Lydia Davis, som ibland kan vara förbluffande effektiv med liknande korta texter. Eller varför inte en annan av våra egna, Pär Lagerkvist, vars klart bästa bok, novellsamlingen Onda sagor, också den rörde sig i liknande trakter kring elakhetens parabler.
Som det här med den beska samhällskritiken. I en av berättelserna handlar det om en arbetares död: ”Din fabrik tillverkade inte bara klockor, den tillverkade också döda kroppar.” Och som kanske framgår av dessa två exempel är döden central i Kristofs texter. Hennes metod inkluderar en knasighet som fördjupas och förvrängs från en berättelse till nästa. Här kan vad som helst hända. Och tillvaron bär på så många fasor.
I en av novellerna rör sig en puma genom eldslågor och en man som saknar sin son. Det är med andra ord exakt som i Nick Caves låt ”Hollywood” från 2018. Men hur kunde han ha inspirerats av den här novellen från 2005, när den inte finns tillgänglig på engelska? Andra excentriska exempel från Kristofs fatabur: en statstjänsteman som är inställd på att skriva ett litterärt storverk, bara den idé som (inte) infinner sig är värdig hans begåvning. Ett syskonpar utforskar övergrepp och begär i visst samförstånd. En olycksalig mördare söker ”dig”, men inte för att döda dig utan för att skydda dig, visa att ”du” är undantaget, för ”[D]et enda som kan vara skrämmande, som kan göra ont, är livet, och det känner du ju redan till.”
Barn och vuxna, alla är fyllda av lika dåliga anlag. Kristof visar vilken potential till ohyggligheter som finns inom oss, och hur gränslösa vi är i vad vi tillskansar oss. Författare som vågar sig in i dessa trakter ska vi bara vara tacksamma för, och erkänna den ynnest det är att läsa deras oförfärade texter. Hon går för långt, skulle man kunna invända, men det är hela poängen med den här typen av böcker, att upptäcka vad som finns där bortom de gränser som etikett och god smak upprätthåller.
Man kunde säga att hon går i dialog med Fassbinders film Rädsla urholkar själen, och lämnar sitt förslag: Ensamhet urholkar själen. För hennes karaktärer är påfallande ofta enslingar, och drabbas av stort tapp av själ, integritet, personlighet. Hennes berättelser är skrivna utifrån ett ursinne, en förtvivlan – men också utifrån en sorg, som i sista texten, om en man som söker sig till sin fars begravning, i sitt sökande efter en man som aldrig medan han var i livet höll sin sons hand.
Det är en fin gest av förlaget Wahlström & Widstrand att tillgängliggöra Kristofs författarskap. Hon föddes i Ungern 1935, men flydde efter revolten 1956 till Schweiz, där hon sedermera skulle skriva på franska, något hon återberättar i minisjälvbiografin Analfabeten. Den utkom på svenska liksom hennes storverk trilogin Den stora skrivboken, Beviset och Den stora lögnen senast för två år sedan och blev varmt mottaget. Det kan kvitta är en franskspråkig samling historietter, och gissa vem som har tecknat förlagets logga från 1884, som syns på titelsidan? Hjalmar Söderberg förstås.
Det här är korta texter, men Kristof har en osviklig precision i utförandet, och en utmärkt introduktion till ett av de mest fascinerande författarskap jag har upptäckt på senare år. Hur kan något så eländigt förbli så muntert? Tja, livet är ju som det är, och vi kan bara acceptera det (varför stångas mot något som är så ointresserat av samtycke och medgörlighet?). De tvära kast och oväntade vändningar som igångsätts av den här boken är en bra illustration till hur livet ser ut – våldsamt och kaosigt. Man får bara spänna fast sig och kanske inte njuta av färden, men uthärda den så gott det går, och då finns det betydligt sämre ledsagare än Agota Kristof.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar