Hur ska man beskriva den amerikanska författaren Camille Paglia för den som inte läst henne? Hon är något så ovanligt som en intellektuell kändis, och har varit i centrum för kontroverser och debatter sedan hon slog igenom med Sexual Personae i början av 90-talet – en bok som man älskar med många förbehåll, en bok som man blir rädd för, en bok som man aldrig slutar hitta farliga insikter i, hur uppblandade de än är med kaxigt kategoriska utsagor som lika ofta slår fel som de slår rätt. Man kunde säga: en Ebba Witt-Brattström, fast betydligt mer retsamt polemisk, betydligt mer utmanande provokativ, och med betydligt bättre koll på populärkulturen.
Provocations ,som utkom 2018, samlar en bråkdel av den essäistik den produktiva Paglia publicerat sedan den senaste samlingen Vamps and Tramps utkom 1994. Redan i introduktionens första meningen slår hon fast sin metodik: ”This book is not for everyone.” Sannerligen. Den som ändå tar sig an denna koloss på drygt 700 sidor hittar 8 teman som totalt samlar 74 essäer:
popular culture
film
sex, gender, women
literature
art
education
politics
religion.
Det längsta kapitlet berör litteraturen, som sig bör. Hon är svartvit, ibland förenklad, ibland korkad, ibland briljant, men aldrig tråkig att läsa.
Så har Paglia blivit måltavla för feminister som tröttnar på hennes ensidiga kritik mot särartsfeminismen. Hennes frihetssträvan är aktningsvärd, men vi måste också erkänna de hinder patriarkala strukturer har ställt i vägen för den med något vekare artilleri än Paglia begåvats med. Och ja, jag kan erkänna att jag lika ofta plitar ned i marginalen frågetecken och arga utrop (”nej!!!”, ”fel!!!”, etc) som jag plitar ned utropstecken och positiva värdeomdömen (”så rätt!”, ”sant”, etc). Så har det varit sedan jag trätte med henne på 90-talet, och det kan gälla hennes rakryggade men skeva (på ett dåligt sätt) inställning i transfrågor – hon identifierar sig själv som transgender men dömer ut hela transrörelsen – eller självförtroende.
För så här är det: man kan inte förutsätta att alla individer har begåvats med en så monumental självkänsla som Camille Paglia. Hon har intellektuella resurser, hon är orädd, hon är självständig. Det är beundransvärt. Men den kamp hon för kan inte föras av alla, helt enkelt för att alla inte är beredda att smashas av alla de uppoffringar som det innebär. Däremot är det inspirerande att följa hur hon ständigt rör sin nyfikenhet mot de saker hon undersöker. Visst, hon kan kritiseras för att vara för självsäker i sina omdömen, men å andra sidan uppmanar hon läsaren att gå i klinch med henne.
Gå i klinch? Ja, det är en boxningsterm (tror jag), och hon beskriver sig själv som ”a natural born pugilist”. Ibland blir det väl prövande, och den som är känslig kan få en trigger warning för kapitlet om #metoo och Harvey Weinstein, som också bagatelliserar Roman Polanskis ”privatliv” med eufemismerna ”smutsigt och föraktfullt”. Att ta del av hennes åsikter om klimatförändringarna är också beklämmande, liksom när hon ställer sig frågande inför Meryl Streeps kvaliteter som skådespelare: ”mechanical, superficial, and pretentious” (ett Oxfordkomma må ursäkta mycket, men inte den meningen).
Paglia kan bli skrytsam, som när hon ständigt måste redovisa hur tidigt ute hon varit. Ett slags hipstersyndrom, och det är nästan lite rörande när hon berömmer sig för att ha sett europeiska art house-filmer tidigare än andra – en europeisk intellektuell skulle aldrig skryta om när hen började titta på Kieslowski, det vill säga innan Dekalogen … Hon förhärligar även sina tidiga erfarenheter av internet, och visar att hon med målfoto (någon månads marginal) skapade den första bloggen i januari 1997 på Salon.com.
Omdömena är tvärsäkra, som sagt, och det är upp till läsaren att hålla med eller invända. Sällan har jag varit lika ense med henne som när hon i en kort notis framhåller ”Hazy Shade of Winter” som sublimt mästerverk och ”The best rocking the Bangles ever did. Simon and Garfunkel’s classic aria of angst given a crisp, slamming treatment. The drums are like artillery fire.” Sju månader innan Bob Dylan får Nobelpriset utnämner hon ”Desolation Row” som 1900-talets bästa dikt efter Allen Ginsbergs ”Howl”. Dock argumenterar hon mindre framgångsrikt för Theodore Roethkes storhet, och skyller läsarnas minskade intresse på poststrukturalisternas oförmåga att läsa poesi (Roethke var en amerikansk poet från mitten av 1900-talet). Lika opassande är förslaget att Stjärnornas krig-filmerna är en arvtagare till William Blakes poetiska världsbild.
Så fungerar ofta hennes utfästelser: jämförelser, hyperboler. Jag är faktiskt helt ok med det, fostrad inom rockkritiken som sällan håller igen med berömmet. Fredrik Strage och Andres Lokko gör ofta likadant: utnämner låtar och album som det allra viktigaste någonsin, och det gäller förstås ända fram till nästa vecka. Det som gör Paglia så suverän är bland annat det som nämnes inledningsvis, hennes stenkoll på populärkulturen.
Det gör att hon utnyttjar sin unika förmåga att knyta ihop iakttagelserna, som när hon jämför Princes kombinerade studio/hem Paisley Park med en iscensättning för Edgar Allan Poes ”Den röda dödens mask”. Och registret avslöjar en del om hur hon skriver och var preferenserna ligger: de flitigaste namn som används är Madonna och David Bowie, Foucault och Freud, Elizabeth Taylor och Oscar Wilde. Förutom Hillary Clinton, som hon ändå avstått från att ta med någon enskild text om: ändå förekommer hennes namn i flest diskussioner.
Samt Shakespeare, som hon skrivit flera essäer om, och allra mest imponeras jag av en längre utredning om hur hon undervisar om honom – med betoning på skådespeleriet. Där löser hon den gordiska knuten som upptagit så många spekulationer de senaste drygt hundra åren. Hennes svar är briljant koncist: ”Who wrote Shakespeare’s plays? An actor.” Det ger henne tillfälle att visa hur man undervisar om Shakespeare för skådespelare, men också hur man generellt tjänar på att beakta de kvaliteter som finns i hur författaren anpassar sina pjäser till sin publik, fullt medveten om hur effekter ska uppnås. Skulle en adelsman ha fixat det, något som framförs ibland i den pågående utredningen om upphovsmannen? Tillåt mig småle. Hon skriver också engagerat och insiktsfullt om mångtydigheten i Hamlet.
Till katalogen för ”David Bowie Is”, utställningen om hans konstnärskap, skriver hon med konsthistorikerns blick för detaljer och symbolik i en genomgång av hans skivomslag med starkt fokus på åren 1969-1975. Hon skriver encyklopediskt och lägger fram många associativa trådar att reda ut, men mästrar inte läsaren. Hon docerar inte heller, utan konstaterar saker. Som sagt: man inbjuds hålla med eller inte, men framför allt uppmanar hon till dialog. Till läsare som störs av denna metod vill jag bara säga att hon är provocerande, och den som provocerar brukar sällan vara rädd för mothugg.
Genomgående blir hennes idé grumlad av förnimmelsen att det roliga är över. Hon trånar efter forna tiders glamour, och försöker göra det utan nostalgi eller sentimentalitet. Det är en svår balansgång. Det ligger förstås i hennes metod, där Sexual Personae undersökte dekadens som ett konsekvent tema i konsten och litteraturen. Man måste ändå beundra hennes vitalitet och vilja att debattera – en Pasolini för vår tid – och liksom den här boken samlar bara en bråkdel av hennes artiklar kan min text om den bara samla en bråkdel av mina intryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar