att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 aug. 2016

Eländet, Andrzej Tichý, Bonniers


Andrzej Tichýs nya roman är betydligt mer lättläst än hans tidigare, utan att göra avkall på hans konsekventa estetik. Det är en oavbrutet fängslande berättelse om det samtida Sverige.

Den experimentella romanen har inget gott rykte i Sverige. Det är synd, för där ryms alternativ till de konventionellt skrivna romanerna. Andrzej Tichý har sedan debuten med Sex liter luft 2005 format ett av de mest konsekventa nya författarskapen på svenska, vid sidan av Lotta Lotass och Sara Stridsberg.


I den nya romanen Eländet följer vi en ung cellist i Malmö. Han möter en hemlös man, och ur mötet väller minnen från ett tidigare liv, mindre städat än det nuvarande. Identifikationen väcker liv i en associationsrik prosa, där erfarenheterna hakar i varandra, så att man tappar kontrollen över var en människas identitet går.

Det är så skickligt gjort att du aldrig ifrågasätter eller tvivlar på uppsåtet. Det elände som skildras kan erinra om det själens svartaste mörker som Birgitta Trotzig framkallade i sina romaner. Hos Tichý saknas nåden och förlösningen som glimtar till även i hennes dystraste romaner. Han rör sig snarare mot upplösningen.

Småkriminalitet, droghandel, graffiti, blodstänkta skor och svullna knogar – allt uttryckt på ett språk som lägger sig långt ifrån den typiska skönlitterära prosan. Och där blir Tichýs bidrag så viktigt, genom att det experimentella inte finns i några krystade språklekar.

Det är en stabiliserad men aldrig koagulerad prosa. Tichý kommer nog aldrig att bli någon publikfriande författare, men jag tycker att det finns mer öppning och mer direkt tilltal nu än i exempelvis de tunga romanerna Fält och Kairos. Där fanns det något som hejdade min inlevelse, kanske en tyngd i själva språket.

Här skriver han mer vardagligt, och alltså olitterärt. Berättelsen går rätt in i mig, och det gör inget att den blir allt lösare i konturerna, när gränsen mellan de olika rösterna blir allt mer svårare att upptäcka. Här fungerar upplösningen som ett estetiskt ideal.

Den monolog du tror dig läsa ersätts av en polyfon – alltså mångstämmig – och samtalande roman. Det är knappt jag vill säga att jag har läst Tichýs nya roman: snarare har jag lagt örat mot texten och avlyssnat den. Den är också diskret tonsatt av Patti Smith och Can, samt diverse hiphop. Eftersom huvudpersonen är musiker är det lätt att uppfatta Tichýs stil som ren musik – ett suggestivt fängslande tonfall som låter lika fett som Massive Attacks bästa låtar.  

Minnet blir den våg som inte kan hejdas, och smärtan blir det som ger livet ett nytt innehåll. Att säga att berättelsen ger livet mening är att säga för mycket, men det är definitivt en stark och bestående känsla som förmedlas genom hela den här intensiva och starkt fokuserade romanen.

Det bästa av allt, till sist, är att det alltså är en experimentell roman som aldrig är svårläst. Genom de åtta sektionerna, som i äkta Thomas Bernhard-anda ignorerar styckeindelningen, drivs intresset framåt och fortsätter generera aktuella insikter om det liv vi lever just nu. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/8 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar