Kollektiv minnesförlust, Koleka Putuma, översättning Kristina Hagström-Ståhl, Rámus

Kollektiv minnesförlust (Collective Amnesia) är en bra titel för en diktsamling med Apartheid som en av utgångspunkterna. Sydafrikanska Koleka Putuma debuterade med denna bok 2017. Hon föddes 1993, året innan ANC vann de första allmänna valen. Tack vare Kristina Hagström-Ståhl får vi nu läsa den på svenska, genom förlaget Rámus, som är lika enhetliga och pålitliga i sin utgivning – tänk årets Nobelpristagare Louise Glück, till exempel – som skivbolaget 4AD var i min ungdom.

 

Med andra ord: konsekvent snygga och bra böcker. Titeln bygger både på metaforer och på det bokstavliga. Putuma skriver narrativt, men bryter loss stycken och gör dem till egenartade punktuppställningar. Eller listor, som när hon namnger 68 förebilder i en dikt som hon sedan kaxigt avslutar med förkunnelsen att det inte är en dikt, utan en livlina. Namnen på förebilderna är allt från Audre Lorde, Angela Davis, Winnie Madikizela-Mandela till Tsitsi Dangarembga. Audre Lorde är välkommen, då det här är dikt som i hög grad lever upp till den aktivism som förespråkades av geniet och aktivisten Lorde.

 

Rasism och HBTQ-frågor är i centrum för Putumas dikter, indelad i tre sviter: Nedärvt minne, Begravt minne, Postminne. I sitt sätt att vara lika trogen den lyriska som den samhällsaktivistiska diskursen liknar det Judith Kiros suveräna motståndsdikt O som kom förra året. Här diskuteras vithetsnormer och vithetsprivilegier med potential att ruska om också svenska läsare.

 

                      Sörj i tystnad.

                      Världen vill inte höra dig dö.

                      Särskilt när det är den som håller i revolvern.

 

Putuma utnyttjar effektivt den splittring som uppstår i förväntningen att hon som svart kvinna – ”black womxn” kallar hon sig – ska skriva politisk dikt. Visst gör hon det, men hon tar sig också rätten att skriva kärleksdikter. Dessa kärleksdikter blir förstås också politiska dikter, då de behandlar och frammanar den självklara rätten att bli förälskad i vem man vill: ”Jag visste inte hur vild jag kunde vara förrän du rörde vid mig.” Men så klart att ett etablissemang hellre önskar sig prydliga politiska dikter. Vad hon då visar är att ett politiskt engagemang är mer nyanserat än så: hennes engagemang är helt enkelt mer regnbågsfärgat än partifärgat. Det svåra blir då att förlåta: ”Vi samtycker aldrig. / Ändå förväntas vi sitta till bords med förtryckarna / och servera dem förlåtelse. / Men hur, / när de enda ingredienserna jag har är sorg och vrede?”

 

Hon skildrar en unik allmän erfarenhet. Hon skriver om de andra oss de andra oss oss alla. Hon skriver (våld) om obehagliga erfarenheter, och hon gör det på sitt egna sätt, med (för) många parenteser, (för) många överstrykningar, (för) många punktuppställningar, (för) många trix, som att låta ordet försvinna tappa sin svarta färg och bli grått: försvinna. Det kan bli plojigt, men ändå finns det en medveten plan hos Putuma, att låta världen genomgå ett estetiskt filter.

 

Detta filter är präglat av poetry slam, men ändå lyckas hon bättre än när många svenska poeter ska överföra sina erfarenheter från den scenen till boksidan. Därför tror jag det är svåröversatt, och med undantag för en ibland osvensk kommatering har Hagström-Ståhl lyckats bra. Det blir ju en slags dubbel överföring, av det engelska talspråkliga idiomet. Det här är dikter som kombinerar det hurtiga tilltalet med äkta sårbarhet, men framför allt är det genomgående lyckad dikt. Dikterna om uppväxten, om skolan, blir universella genom skildringarna av ängslan och missnöje. De drömmar och de förhoppningar hon ger uttryck för har alltid funnits, även om hennes blasfemiska drömmar förstärks av att pappan är präst.

 

Ursinnet balanseras med ömsint kärleksfullhet, omtanke och förståelse, och här finns bland annat en ärlig dikt om att vara ”the other woman”, i dikten ”Tjugoen sätt att gå”. Det privata görs politiskt, och Putuma visar hur agitatorisk dikt också kan skrivas. Var börjar revolutionen, om inte inom oss? Hon skriver alltså om den förtryckande vitheten, om hur svårt många har att släppa privilegierna (det är bekvämt att ha dem, kan jag infoga). Dikterna handlar också om hur besvärligt det är att som kvinna förälska sig i en kvinna, i synnerhet om den kvinnan råkar vara muslim:

 

                      I Norr lyfter jag mina händer i bön.

                      I Söder lyfter jag mina händer i protest.

 

                      Oavsett vilket, kapitulerar jag alltid.

 

                      Norr säger att min kropp hör hemma i helvetet.

                      Söder säger att min kropp hör hemma på en soptipp.

 

                      På båda ställena är min kropp i männens våld.

 

Ja, nog är det ursinnig dikt som vänder sig mot patriarkatet, mot manlig hegemoni, men också mot vit övermakt. Putuma skriver träffsäkert om skörheten i att ens vara vid liv, hur hennes liv är så beroende av andras beslut. Då kan hon korsläsa bibelställen med tidningsnotiser, för att ge hisnande perspektiv på det tidlösa i mäns bestraffningar av kvinnor som utmanar och hotar normen, och hur våld alltid varit sanktionerat av överheten, oavsett om denna överhet kallats religion eller domstol.

 

Poesi innebär att omfamna och bejaka det ovanliga och oväntade, att säga hej då till det bekanta och till tryggheten. Putumas dikter visar eftertryckligt att språket inte bara bär våra fördomar, utan också våra ädlaste känslor. Att läsa henne innebär att vistas i något oerhört konstruktivt och hoppfullt, som inte nöjer sig med att konstatera sakernas tillstånd, utan rör sig i påhittiga och uppfordrande motattacker mot sin läsare. Hur mycket hon än utpekar sig själv som avskyvärd vinner intrycket av en stark och vacker och sann röst som anlitar de nödvändigaste redskapen för att manifestera sitt nödvändiga budskap.