att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

20 dec. 2020

Ett bärbart paradis, Roger Robinson, översättning Maziar Farzin, Aska

Ingången till Roger Robinsons diktsamling Ett bärbart paradis är Greenfell-tragedin från sommaren 2017, branden i ett 24-våningshus i North Kensington i London, där 72 personer omkom. Därifrån tar vi oss vidare i tid och rum, med Robinsons distinkt ledande hand, via slavskeppen från tidigare århundraden till flyktingbåtar under detta århundrade. Gemensamt är den indignerade rösten, som ändå präglas mer av vemod än av hat.

 

Jag tänker ofta på Olof Lagercrantz inskränkta kommentar i sin bok om Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Hur välskriven den än är blir det tondövt när han spekulerar i om Chinua Achebe planlägger ett snart förestående diaboliskt våldsamt världsherravälde för svarta över vita. Så här 33 år senare har Achebe dött liksom Lagercrantz, och vi kan knappast säga att det vita privilegium som Lagercrantz uttrycker har behövt maka på sig. Polisen fortsätter trakassera och misshandla svarta, för att ta ett exempel.

 


Robinsons metod är dikter som kombinerar reportagets neutrala blick med poesins inlevelsefulla skärskådan. I båda dessa betraktelsesätt finns det något uppfordrande, om ansvarsbristen hos de styrande angående branden vid Greenfell Tower. Dikternas jagberättare splittras i kollektivt fungerande ”vi”, i röster som turas om att föra fram ett samfällt budskap om ett paradis med förhinder.

 

Det storartade med Ett bärbart paradis är hur Robinson konsekvent visar effekten av de plågor som en del av mänskligheten behövt och behöver utstå. Enskilda händelser kopplas ihop med systematisk förföljelse av utsatta. Då kan han till exempel ringa in de tomrum som uppstår när människor försvinner – dör – och vad de efterlevande lämnas kvar med, en saknad som fortsätter alstra nya sår.

 

I dikten ”Dubbelgångare” är den en man som vägrar ta av sig sin vigselring när hustrun har dött: ”Min vigselring håller på att sjunka / in i mitt svullna finger / Ett tryck håller på att byggas upp; / men jag vill inte använda tvål för att få av den.” Dikten illustrerar hur saknaden fungerar: den retas med oss, får oss att se syner, livnär det lönlösa hoppet, och vill att vi ska lida av den brist som uppstår när döden slagit till. Han visar exakt hur det är att vara berövad någon.

 

För att alla paradis är förlorade, som Proust menade, och som Robinson försöker demonstrera med sina exempel på människans rörlighet. I dikter om exilens bistra villkor blir vi medvetna om denna kontakt med det som inte går att återfå, oavsett om vi i högre grad saknar en hemort, en känsla, eller en individ. De tidshopp som dikterna gestaltar visar också hur slaveriet bara har antagit nya former. Den misantropiska cynism som låg bakom har vi inte utrotat.    

 

Med sardonisk humor berättar Robinson om den egna barndomen. Dikterna går loss på konst- och musikhistorien utan att bli museal, och växlar till stjärnor som Bob Marley och Sade (sångerskan), och kravaller i Brixton, och allt pekar ut det tidlösa i hatbrotten och dess proteströrelser. Ur fattigdomen uppstår humorn som en överlevnadsstrategi, att om du har det för djävligt går det inte att vältra sig i eländet, utan det är lika bra att skratta åt det. I kapitulation? Nej, mer handlar det om att agera ett konstruktivt skratt, låta det bli inspirerande och delaktigt i kampen för frigörelse.  

 

Det handlar också om obekväma sanningar, om vitas blick på svarta, och om den misstänksamhet som genereras, om den normaliserade och internaliserade rasismen. Robinsons dikter pendlar mellan de neutrala inläggen och de lyriska dikterna, som om det ibland inte fanns tid för finess eller finsnickeri. Läget är för akut för sådana dekorativa åtgärder. Därför rör sig hans dikter mellan en brysk taktlöshet och utbrott av lyriska gläntor. Därför är det svårt att exemplifiera. Ibland kan han imitera en befogat raljant reaktion som förebådar den aktivism mot statyer under året som gått:

 

Varannat gatunamn är en hyllning till mina förtryckare.

Den här går till Wilberforce-familjen, som piskade

lite mindre än Beckford-familjen. Det här är gatorna

vi går på. Vi behöver lite svarta minnesskyltar

på de här byggnaderna, tamejfan. Här bodde

Florence Scarborough mellan 1960 och 2005

och lyssna, hon tog iiiiingen skit från nån. Min mormor sa,

Låt Enoch Powell komma till Brixton och snacka

den där Rivers of blood-smörjan i hennes ansikte,

och han skulle få smaka en flod av salt blod i sin mun.

 

Det relativt nystartade förlaget Aska har verkligen lyckats hitta en aktuell och lysande diktsamling att översätta. Den är också prisbelönad i England. Tyvärr solkas denna utgåva av att man felaktigt skriver ”T.S. Elliot Prize”. Översättningen är oftast skicklig, med undantag för några onödiga direktlån från originalet: ”zikzaka” borde heta sicksacka, och ord som ”hostel”, ”atlet” och ”presidentiell” skulle nog må bättre om de fick heta vandrarhem, (fri?)idrottare samt presidentartad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar