Den stora gröna dagen, Tom Raworth, översättning Gunnar Harding, Ars interpres

Tidigt 70-tal översatte Gunnar Harding engelsmannen Tom Raworth, en handfull dikter i Lyrikvännen samt ett stencilhäfte, som man väl nu får hävda är aningen svåröverkomligt. Därför är det önskvärt med en utgåva som nu har kompletterats med några ytterligare översättningar, i boken Den stora gröna dagen, på det lilla förlaget Ars interpres serie ”Pamphilus”.

 

Raworth (1938-2017) tillbringade några år i USA och i Hardings fina introduktion nämns att han figurerat som en inspiratör för det stora landets avantgarde. Det här lilla häftets höjdpunkt är för mig fem dikter från senare år, med sin både kryptiska och glasklara titel: ”XIVLINERS”. Det är inte bara det romerska fjorton som avses i dessa fjortonradingar (maskerade sonetter), utan också de linjefartyg som trafikerar vattnen. Jag är ense med översättaren att ”Fjortonradingar” hade låtit torftigare.

 

Om dikterna i övrigt kan väl sägas att de är lite absurda, lite småknasiga (vad sägs om titeln ”Åååh vilken poesi i Miss Parrots fötter när hon visar hur man dansar tango”?) Det är associativt, och budskapet kommer till uttryck i tankekedjor som läggs ut inför våra häpna ögon. Där finns en del referenser till samme Shelley som Harding själv skrivit om en del, både i sin poesi och i sina utmärkta översättningsvolymer kring sekelskiftet av den engelska romantiken.

 

Det slår mig då och då att även om dikterna är ganska bra får jag intrycket att de inte är lika bra som sin översättare. Harding fyllde 80 i somras, men förblir ett vitalt inslag i vår poesi. Hans dikter förblir också underskattade, och hade vi levt i ett mindre kulturfientligt land hade Månpocket givetvis gett ut hans samlade dikter för att fira denna generösa bidragsgivare och presentatör av poeter både från kanons mitt och periferi.

 

För Raworth befinner sig nog ändå i periferin. Hans inflytande kan ändå inte underskattas, och när han i en dikt rimmar ”veranda” med ”Miranda” blir det tydligt att The Decemberists låt ”We Both Go Down Together” innehåller ett rim som ter sig mindre av nödrim nu: ”Meet me on my vast veranda / My sweet, untouched Miranda”.

 

Att det nästan femtio år efter stencilhäftet utkommer en chapbook med dikter av Raworth är symtomatiskt. Det är en ganska vildsint poesi ändå, så som den till exempel kommer till uttryck i dikten ”Gasljus”:

 

                      poesin är varken svan eller uggla

                      utan arbetare, gruvarbetare

                      som för var generation gräver sig djupare

                      genom deras skit som äter den

                      till roten – och så upp igen till den ofantliga tomaten.