Vad är essän, och varför läser vi den? Min läsning består i kvantitativ och kvalitativ ordning av i första hand poesi, sedan fiktiv prosa, och endast undantagsvis fackprosa. The world is too much with us, som Wordsworth skrev. Någonstans där finns essän, som en fri ande verkande mellan fiktion och fakta, som en metod för att pröva idéer som annars går förlorade. Jag läser essän därför att den är så tillåtande till den typ av granskning som annars satts på undantag: försöken att komma till rätta med något, utan att ställa saker i ordning.
Förlaget Ellips har i år funnits i tio år, och firar med en jubileumsutgåva essäer sammanställd av trotjänarna Ralf Andtbacka och Ulrika Nielsen. Den heter Här/nu, och utgångspunkten är samtiden. Att det skulle bli ett Corona-år var väl inget man hade räknat med, men här är vi nu, och det är klart att pandemin kastar sin märkligt omärkliga skugga över texterna i den här boken.
Samtiden är legendariskt svår att infånga, eftersom det lite tillspetsat kan sägas att den som vill vara helt samtida måste vara otidsenlig, antingen före eller efter sin tid. Därför bör historieskrivning ske i efterhand. Nu görs ändå tappra försök, och laguppställningen är toppad i bredd och djup. Till varje essä sorteras in fem engelska begrepp, lånade från Rebecca Solnits essä Hope in the Dark från 2004. Orden blir en lockande summering, en pedagogisk mini-abstract till varje essä.
Hur man ska förhålla sig till samtiden är en viktig och svår fråga. Essäerna i boken präglas av, som sig bör, en viss pratighet, en viss anspråkslöshet, en viss öppenhet i vad som redovisas. Det blir därmed mer inbjudande att följa de olika perspektiven, även om det så klart finns uppenbara kopplingar. Vi har väl alltid gnällt på vår egen samtid?
Sara Abdollahis essä handlar om melankoli, och den texten landar ju helt rätt detta år som rimligen de flesta menar går till hävderna som glädjelöst. Hon investerar sitt eget jag i skrivandet, sätter på spel och är mer inriktad på att ta reda på var slutsatserna finns, och dessa är alltid flerfaldiga – här saknas en definitiv tolkning, utan det är i bästa mening trevande, prövande, och därmed styrs diskussionen mot något intressant, även om vägen dit ter sig oplanerad, med exempel från Trier, Adorno och Novalis.
Så här ser texterna ofta ut i den här antologin. Texterna rör sig i olika riktningar, utan att uppnå splittring. I högre grad avtäcks trådar som knyter samman dem både inbördes och sinsemellan. Kontaktytor etableras utifrån det enhetliga ämnet, och även om paralleller finns – inte bara i att Corona nämns, utan också de sociala medier vi hatälskar – så blir variationen påtaglig.
Så här ser ju samtiden ut: vi har förlorat hoppet, och fördumningen har segrat. Vi har som art tappat skärpan, och nöjer oss med enfald. I den här antologin finns gott om tillfällen att slipa sina egna tankar, tillsammans med förslagsvis Marcus Prests misstänkliggöranden av digitaliseringen. Torbjörn Elensky nämner att det utkommer cirka 5000 böcker per år i Sverige, utan att nämna paradoxen att i ungefär samma procentuella takt som utgivningen ökar minskar läsarnas antal … Gemensamt för flera av essäerna är den stress som samtiden genererar, en svårhanterlig stress för den som inte lär sig prioritera och sålla. Sällan har väl stress tidigare definierats så tydligt som just frågan om ett aktivt val – att du har alternativet att välja bort det som gör dig illa, till exempel just de sociala medierna. För vi har bevisligen klarat oss utan dem, och vi var ärligt talat förmodligen inte olyckligare då.
Till sin form är essän inte bara prövande, utan också drastisk. Och slagkraftig, ofta nog, som dessa texter gärna visar. Det är lätt att måla fan på väggen, och har väl alltid varit det, men samtidigt har det blivit lättare ett år som detta. För även om ett vaccin får bukt med just Covid-19 under 2021, vad säger att vi som samhälle står bättre rustat när nästa pandemi slår till? Samtiden är mörk, framtiden ännu mörkare, skulle en logisk slutsats därmed lyda.
Fast vad vet vi om framtiden, egentligen? Hannele Mikaela Taivassalos essä har angett titeln på denna bok. ”Här/nu”. Hon föreslår skrivandet som en definition av ett nu, att endast i själva skrivakten kan ett nu gestaltas. Det stämmer nog. Att ange texter som tidlösa är sällan fruktbart: snarare handlar det om att återskapa en rumslig och tidslig aktualitet, som något varje ny generation läsare ska upptäcka med egna ögon.
Adrian Perera, liksom Taivassalo en av de finlandssvenska stjärnorna som fler svenska läsare borde få upp ögonen för, skriver pluralistiskt och spretigt, men lyckas ändå formulera flera tänkvärda satser och täcka in vad vi ger namnet samtid. Matilda Södergran, även hon värd svenska läsare, tar tillfället i akt att skriva om passivitet som en framkomlig väg för att komma till bukt med både klimatförändringar och köttätandet. Det vill säga betona ordet inte. Du behöver inte den där flygresan. Du behöver inte den där köttbiten.
Och för den delen. Med Elenskys sifferangivelse, om det kommer ut drygt tretton böcker om dagen, så är denna antologi definitivt värd att haffa framför de andra tolv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.