På det relativt nystartade och flitiga förlaget Ekström & Garay utkommer Cecilia Persson med en ny diktsamling, Allt som brinner upp i ett avsked. Persson, född 1967, har gett ut ett antal böcker tidigare. Här har hon själv målat omslagsbilden: en suggestiv bild som samspelar med titelns anknytning till eld.
Det är en berättelse i fyra kapitel. Inledningsvis stör jag mig en smula på att den är så referensrik. Det är Joan Didion, Selma Lagerlöf, Gertrude Stein, Bibeln, Ask & Embla, Sigmund Freud, Edith Södergran, James Dean, Marilyn Monroe, Platon, Sokrates, Edward Hopper, Kate Faulkner, Kurt Cobain, Janis Joplin, Amy Winehouse, Jimi Hendrix, John Steinbeck – och det här är bara de första tre korta dikterna.
Bäst fungerar det när Persson släpper taget om alla dessa samtalspartners: ”vi som är bortom, bortanför räddning, kan anta vilka former och / skepnader, som vi behagar; Karhögstorg är ett avbränt hus, hjärtat brann / ner till grunden, det som finns kvar är aska, förkolnade resten av hur / man berättar om hitom, i skärvorna och fragmentens brutna berättelser / Hon som var jag är borta”.
Det kan också bli lite väl mycket umgänge med slitna uttryck som Ekelöfs bokstävlar. För det handlar också här om kommunikation, om svårigheterna att nå fram med orden, men också om språkets begränsningar och möjligheter. Kopplade till en berättelse om saknad och sorg, om dödsfall i ens närhet. Också om tron, och hur den kan fungera lindrande och tröstande. Diktjaget reser i Europa, läser, tänker och reflekterar.
Då resonerar Persson med både pondus och fokus, även om hon rör sig i cirklar och upprepar favorittroper. Där ingår resonemang kring undermåliga författares benägenhet att förklara sina verk, när idealet är att dra sig tillbaka. Svårt att anmäla en avvikande åsikt här. Sammanhållande tema är det utforskande projektet hos författaren, exemplifierad av sådana som just Didion, Joyce Carol Oates, Marguerite Duras, och några till, kanske lite för många ytterligare namn.
Även när Persson skriver som snyggast, som i de här avslutande raderna – ”Molnen förebådar en storm / ljus slocknar / men ljuset finns ändå” – vill jag vara ofin nog att påpeka att Ljus finns ändå är en boktitel av Emilia Fogelklou.
Så mitt intryck förblir splittrat. Det är en bra bok som kunde ha blivit vassare, mer originell om den hade dröjt mer vid sitt tvivel på kommunikationens potential att göra oss mindre saknande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar