Naturen och andra essäer, Ralph Waldo Emerson, översättning Ola Klippvik, Norstedts

Naturen har ändrat beteckning för människan. Medan den för 200 år sedan var något som vi levde tillsammans med, något som införlivades i våra liv på gemensamma villkor, har den nu reducerats till upplevelseindustri. En dekor för en gynnad klass som på lediga stunder traskar runt i den i dyra vandringskängor för att avsluta med en grillad korv. Naturen som skådespel: en projektionsyta för våra nostalgiska drömmar om något mer hållbart än det samtiden kan erbjuda.

 

För Ralph Waldo Emerson var naturen något annat: en skapande kraft, i paritet med konstnärens praktik. Han skriver om dettta i essän ”Naturen”, huvudstycket i den nya utgåvan i Norstedts fina klassikerserie, Naturen och andra essäer, snillrikt översatt av Ola Klippvik och med ett tjusigt förord av Emi-Simone Zawall. För ett par år sedan översatte han essän ”Självförtröstan”, som ingår i denna bok med tio formidabelt läsvärda texter, som har influerat stora 1800-talstänkare som Emily Dickinson och Nietzsche, och för vårt språks vidkommande Södergran och Ekelund.

 

Emerson är antagligen mest känd för det fåtal som intresserat sig för rörelsen transcendentalisterna, som var verksamma under 1800-talets mitt i USA, med stjärnor som Fuller, Hawthorne och Thoreau som vapendragare. Ingen dålig laguppställning. Vad de ville åstadkomma låter sig inte så lätt förklaras, ens efter att ha läst den essä av Emerson som här ingår, ”Transcendentalisten.”

 

Men i korthet vill Emerson frigöra människans fulla potential, där han lokaliserar begränsningen som ”den enda synden”. Han skriver om ensamheten som den förenande faktorn mellan oss. Naturen delar denna ensamhet, och om vi samverkar med den kan vi bli delaktiga i något större. Som det är nu, säg de senaste tjugo åren, har avståndet mellan människan och naturen ökat, något Emerson tydligt och tidigt betonar: ”När vi vansläktas och förfaller blir kontrasten mellan oss och vår himmelska hemvist tydligare. Vi är lika vilsna i naturen som alienerade från Gud.”

 

Så kan man lätt få för sig att transcendentalismen härrör från Gud, eller har Gud som yttersta (och innersta) mål, men det är inte hela sanningen. Det är en andlig närvaro som är Emersons viktigare poäng. Den ytliga samvaro vi ser nu är inget som skulle ha fått hans godkännande. I vårt umgänge med naturen är förnuftet en begränsning. Om Emersons projekt är utopiskt – än sen? Vi behöver den drömmen.

 

I den sällsamma skönhetssyn Emerson lägger fram dominerar ljuset. Skönhet är något mer än fägring för ögat: den har förmåga att förändra oss på djupet. Han är bra både i det korta formatet och i det längre, med aforismer som väcker tankar och en konsekvent fokuserad linje genom de olika texterna. Den linjen handlar mycket om att väcka människan ur vår slummer.

 

Den potential Emerson identifierar väntar fortfarande på att till fullo väckas. Varför nöjer vi oss med att vara mediokra? Genom de olika essäerna löper tanken om hur vi förnekar de möjligheter som ligger inom vårt räckhåll. Vårt öde är klyvnaden, och det som skulle kunna rädda oss vore om vi erkände och bejakade att ytterligheterna går att förena. Det Emerson visar är att vi inte kan städa undan det oönskade i vår natur: vi strävar inte alltid åt idealistiska riktningar, utan också mot det farliga och destruktiva.

 

Om ändå en slags förklaring ska ges av transcendentalismen, kunde sägas att den präglas av öppenhet för nya intryck och idéer. Det är ett helhetsperspektiv som är skeptisk mot erfarenhet, och tillägnar sig Kants imperativ, som fokuserar på det som föregår erfarenheten.

 

Klippviks översättning är ibland modern, ibland arkaisk, och det kan upplevas uppfriskande med en stilnivå som inte alltid är väluppfostrad (därför välkomnar jag glosor som ”sumpa” och ”sinkadus”). Däremot är jag inte helt ense med att han direktöversätter ordet ”savant”, som på 1800-talet bara betydde en lärd person, men som efter filmer som Rain Man getts nya konnotationer, i synnerhet när det används i en svenskspråkig kontext. Men det är en liten sak att gnälla på, när helheten är så övertygande, och boken i sig ger så mycket annat av större vikt att tänka på.